Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Välkommen att landa på Garnplaneten

Här kommer den svenska versionen av den intervju som dök upp här på tyska igår.

Bakgrund: Kathrin och jag hamnade i Alagoinhas i Bahia i Brasilien för några år sedan — vi var volontärer på ett slags stiftsgård som också är en fritidsgård för barn i en fattig stadsdel där. Jag stickade, Kathrin frågade varför, jag berättade (just då pågick den första insamlingen till Sukuta i Gambia), Kathrin ville också sticka, och nu är Wollplanet (Garnplaneten) igång!

***

Augusti 2014: en del av det som skickades i en sändning från Hannelore Stumm, Kathrin och deras vänner.

Kathrin, vem är du och hur kommer det sig att du stickar?

Jag heter Kathrin Schwan, är 27 år och bor i sydvästra Tyskland. För ungefär ett år sedan blev jag klar med mina kemiteknikstudier, och nu arbetar jag som assistent vid Hochschule Kaiserslautern. Mitt intresse för stickning och virkning började vintern 2008 när jag precis hade flyttat till München. Min mamma stickade en mössa och en halsduk åt mig. Meine Begeisterung für das Stricken entdeckte ich im Winter 2008. Ich war gerade nach München gezogen und meine Mutter strickte mir für die kalten Tage eine Mütze und einen Schal. Det kan väl låta banalt, men eftersom min mamma inte stickar eller virkar eller syr egentligen så var det min första kontakt med handarbete. Jag bad henne att lära mig att sticka. Nu är det jag som stickar eller virkar åt henne då och då.

Vad är ”Wollplanet” (svenska: Garnplaneten)?

”Wollplanet” är det namn som vi har gett åt det där vi samlar in handgjorda plagg i vår region — en del begagnade också. Med stöd från Reppa GmbH skickar vi dem till Slättmissionens Hjälpande Hand, som ser till att de kommer vidare till utsatta barnfamiljer i bland annat Rumänien.

Hur började Wollplanet, och hur fick du andra studenter att engagera sig?

Det är en ganska lång historia, och den börjar i Alagoinhas. Sommaren 2012 reste jag till en favela i Alagoinhas i nordöstra Brasilien för att arbeta som volontär i nio veckor. Efter ett tag kom Anna dit, och jag upptäckte att hon stickade när vi var lediga. I Brasilien är det vinter under våra sommarmånader, men jag tyckte att det var alldeles för varmt för stickning och frågade varför hon stickade. Hon berättade om insamlingen till Gambia, om Slättmissionens Hjälpande Hand och om hur nyfödda kan bli nedkylda också i varma klimat och dö i sjukdomar som orsakas av det. Så då bad jag om garn och en virknål.

Under min tid i Brasilien skrev jag resedagbok, och jag berättade också om detta. Min familj läste dagboken, men också några av mina lärare från uniIversitetet. En av dem, Thomas Stumm, berättade för sin mamma om insamlingen.

Hannelore Stumm har länge varit intresserad av alla sorters kreativt handarbete och är med i en liten stickgrupp i sin församling. Hon sa genast: ”Vi är med på det där!”

Några veckor senare hade Thomas med sig ett paket med handgjorda barnkläder till högskolan, och så skickade vi det till Ingrid i Sverige.

Så jag skulle inte säga att det är jag som har satt igång Wollplanet. Genom att vi träffades i Alagoinhas, genom min blogg och genom Hannelore Stumms entusiasm har projektet på något vis uppstått av sig självt — och på samma sätt har det fortsatt att utvecklas. Ju fler som hör om det, desto fler vill vara med och bidra med det de kan. Vår yngsta stickare just nu är 14 år, och den äldsta fyller 90 under året. En av mina väninnor lärde sig till och med att sticka för att kunna vara med.

Vår högskola har en studieinriktning som heter textilteknik. Vi berättade om hjälpstickningsprojektet för den ansvariga assistenten och professorn. De fångade genast upp idén och satte igång ett fördjupningsprojekt där tre studenter fick arbeta med att ta fram olika mönster och modeller till spädbarnsmössor som kunde tillverkas på de stora programmeringsbara stickmaskinerna i textilhallen. Och sedan kom de första tidningsartiklarna, och efter dem började ännu fler människor att höra av sig till oss.

Lite av den första sändningen — Hannelore Stumm & vänner. Februari 2013.

Ses ni för att sticka tillsammans eller är det mest för att samla ihop reslutatet? Kände ni varandra innan ni satte igång, eller har ni blivit vänner genom att samarbeta?

Hittills har vi inte setts för att sticka tillsammans, men förra veckan talade en av assistenterna på textilteknikutbildningen om just det. På högskolan finns det en underbar innergård, nästan som ett tropiskt växthus. Där ska vi sätta oss och sticka mössor tillsammans i höst. Från början var det bara vänner till mig och Thomas som stickade. De började berätta för vänner och bekanta om Wollplanet, och det blev som en snöboll med fler och fler engagerade, människor som vi inte skulle ha lärt känna om det inte hade varit för det här projektet.

Vad är det som motiverar dig?

Jag älskar enkelheten i det här projektet. Det är inte ansträngande eller komplicerat, det går av sig självt, och många engagerade människor investerar sin tid och sina handarbetskunskaper för att hjälpa barn som lever i utsatthet. Och samtidigt får vi allihop så mycket glädje eftersom det vi gör ger oss själva så mycket tillbaka. Det, i sin tur, gör mig lycklig.

Varför skickar ni era kläder via Sverige?

Det som Anna berättade om Slättmissionens Hjälpande Hand och den respons vi fick när vi hade skickat vårt första paket övertygade mig om att kläderna hamnar ”i goda händer” där. Ingrid och hennes man fördelar kläderna där de behövs. Det är något som vi inte skulle klara. Jag litar på Ingrid och hennes organisation, och jag kan med gott samvete säga till våra stödjare att kläderna kommer till människor som behöver dem. Det är väldigt viktigt för mig. Och dessutom älskar jag det internationella inslaget i arbetet. Det var också det som fick Thomas att föreslå namnet Wollplanet.

Kathrins första hjälpvirkningsmössa, made in Alagoinhas.

Vad har du för favoritmodell eller favoritteknik?

Helst virkar jag fortfarande samma sorts mössor som i Brasilien. Jag gör fyra luftmaskor och sluter dem till en ring med en smygmaska. Sedan virkar jag 12 fasta maskor eller halvstolpar i rungen. På nästa varv ökar jag genom att virka två i varannan, på tredje varvet två i var tredje och så vidare tills jag har den omkrets som behövs. Sedan virkar jag runt utan att öka mer tills mössan är tillräckligt lång. Och gärna i så glada färger som möjligt. Eftersom jag inte tycker om att sy ihop olika delar är den här modellen och Femtimmarskoftan perfekta för mig.

Mössa, juli 2015.

Har du något tips till andra studenter som skulle vilja starta något liknande?

Som sagt, jag har inte känslan att jag har startat det här projektet på något aktivt sätt — men jag tror att om man rör sig i världen med öppna ögon och empati kan man hitta många möjligheter att hjälpa andra människor. När man hittar rätt projekt är det ett som ger en mer tillbaka än det man själv investerar, och då är det inte så ansträngande. För att kunna förverkliga det behöver man lite kreativitet och entusiasm och hjälp från sina medmänniskor. Min erfarenhet från Wollplanet är att det finns massor av människor som gärna är med och arbetar i bra projekt och som vill hjälpa till. Jag tar tillfället i akt här och tackar alla dem som stöttar Wollplanet på olika vis!

***

Vill du komma i kontakt med Kathrin? Skriv på engelska eller tyska, så vidarebefordrar jag meddelandet! Kortare hälsningar översätter jag gärna från svenska om det behövs.