Nu är Hanna tillbaka på Leros efter två veckor på annat håll!
Under tiden har hennes mamma Sylvia varit en av volontärerna på ön och delat ut ganska många mössor och lite annat från Sverige.
Men så här såg det ut när Hanna kom hem:
Hanna berättar:
Nio kartonger XXL och massor av paket i olika storlekar. Allt är inte mössor, men mycket. Nu ska jag öppna och sortera dessa kärleksfulla paket.
Idag var jag förbi en sväng hos flyktingarna. Delade ut ett 20-tal mössor som uppskattades mycket och en del nallar som min mammagrupp på Facebook har samlat ihop. Det blåser hårt idag och jag hoppas innerligt att ingen sitter i en liten gummibåt på havet just nu. Självklart har jag bett om lov när jag tog bilderna.
När Hanna visade den här bilden i Handarbeta för välgörenhet-gruppen kände Heleéna igen den mössa som hennes dotter har haft och som hon postade för ett litet tag sedan!
Hanna fortsätter:
Igår var vi förbi en sväng i Lakki, jag och mamma. Vi hann inte prata ordentligt med någon volontär, alla var så stressade. De tält som fanns har tagits ner (Läkare utan gränser hade satt upp dem). Det var så mycket lera, råttor och smuts efter första regnet. Tälten har inga golv. Nu har det lagts grovt grus och satts upp nya tält (jag tror att det var fyra) som står klara för användning. Det är alltså stora tält där kanske 30 personer får plats.
Vi träffade en man från UNHCR som varit ett tag på Leros. Han pratar norska, arabiska och engelska och verkar MYCKET BRA. Skönt när man vet vem man kan rycka tag i när man behöver ha översättning.
Ett par flyktingar som kan engelska hade på sig orangea västar så vi kunde kommunicera.
Volontärerna bär numera röda västar och namnskylt — mycket bra!
Vi träffade också en italiensk tjej från Läkare utan gränser. Hon hade med sig två kolleger. Ingen av dem var dock läkare. Jag påpekade hur viktigt det är att vi får hit en läkare. Hon sa att de jobbar på saken och att de eventuellt kommer att ha en läkare här två dagar i veckan, en som pendlar mellan Leros och Kalymnos. TVÅ dagar i veckan. Vilka två dagar ska vi chansa på att det är störst behov? Jag blinkade och sa att om hon har någon som helst makt så måste hon trycka på så vi får en läkare hos flyktingarna på heltid.
Pappa lade om ett djupt skärsår på en kvinna häromdagen. Han har inga medicinska kunskaper utan gjorde det för att det var så illa tvunget att läggas om.
Jag och mamma var också och tittade i "skrutthuset", en gammal byggnad bredvid tälten. Flyktingarna har fått tillgång till den. Jag vet inte vad det är för ett ställe — sjukhusbyggnad av något slag gissar jag. Flagnande färg på väggarna, skitigt och jättemycket flugor. Jag satte på salva på en bebis som var helt knottrig i ansiktet av bett. Hon låg på golvet på en kartongbit med flugorna surrande runt huvudet. Satte på henne en tunn mössa mot det värsta. Men hennes blick var inte OK. Jag tror hon hade påverkats av alla bett, stackarn. Hennes föräldrar erbjöd oss vatten och skorpor — dessa människor som inte har något ville dela med sig av det lilla de hade.
Positiva nyheter är att det har dragits ström till vår lilla unkna skrubb som är vårt enda förråd hos hamnpolisen, så nu kan vi se på kvällen utan ficklampor!
Och en städare verkar ha anställts för att städa bajamajorna — han stod med en högtryckstvätt.
Vi delade ut mjölk, vatten och kakor till de människor som satt på gatan utanför och skulle sova där inatt. Ett par pojkar i nioårs åldern satt och ritade, och vi skojade en del med varandra.
Vi lyxade: köpte ett par godispåsar med gummibjörnar och delade ut dem i plastmuggar. En kille i 16-års åldern kom och sa att han var "big baby" och fick till slut ett par. Han sa tack och ropade "Bye bye mama" till mig när vi gick. Det är så skönt att se att de har humorn i behåll, för tappar man humorn har man tappat hoppet tror jag.
Nu har mina föräldrar åkt för att hjälpa till med att dela ut dagens frukost. 160 nya flyktingar kom igår. Anne, som vanligtvis gör i ordning frukosten hemma, bröt armen igår, så henne lär vi inte se på ett tag. Tycker så synd om henne, hon som är så himla engagerad. Frustrerande att behöva stanna hemma.
Nu ska jag åka till Lakki en sväng med mössor. Sorterade över 600 igår och har en hel del kvar. Jag började med de tunnaste som går åt nu. Det kom också ett mycket fint paket från den mammagrupp som jag är med i på Facebook. Vi har en otrolig sammanhållning och har hjälpt varandra i många knepiga situationer, men vi har också hjälpt andra via till exempel Radiohjälpen. Tillsammans har vi samlat in pengar och köpt 140 nya nallar, några filtar och en hel del barnstrumpor.
Jag har fått kontakt med Hedda Grew på Rhodos, som är med och driver Helping Hands of Rhodes. Hon vill inleda ett samarbete mellan öarna, vilket är jättebra. Hoppas hon kan komma över en sväng och berätta hur de jobbar. De verkar så proffsiga.
Det var allt för idag.
Tack Hanna! Vi är många som hejar på dig — hoppas att du känner det!