En euforisk eftermiddag

Oj oj oj vilken dag vi fick igår.

Tack alla ni som kom och drack afternoon tea och lyssnade!

När vi kom var det fortfarande ljust ute, och jag tog en bild av vandrarhemmet (som ligger utanför tomten, precis vid parkeringen) någon sekund efter att vi hade klivit ur bilen. Hur jag kunde glömma att fotografera själva herrgården, Osaby säteri heter den egentligen, är en svår fråga, men kanske berodde det på att jag hade händerna fulla med instrument och annat när vi hamnade i rätt vinkel. Nå, vandrarhemmet är också mycket vackert och charmigt, eller hur? Inte förrän nu när jag tog upp bilden på min skärm såg jag soptunnorna.

Men ytterdörren hade jag sinnesnärvaro nog att fotografera!

Inomhus är det om möjligt ännu vackrare och mer charmfullt. En av besökarna, en annan Cecilia, tog den här bilden i entrén precis när hon hade kommit in. Min kollega Cecilia och jag blev stående där några sekunder och sa ”o” många gånger.

På övervåningen var det dukat för afternoon tea i två salonger som ligger i fil (det finns en tredje också, men till den är den vägg och dörr). Ungefär 50 personer får det plats vid borden när det är möblerat såhär, fast då får några sitta i soffor och fåtöljer och vid små runda bord också. Precis innan vi skulle börja hörde jag hur Nils (som äger stället och som var med och serverade) sa till några i en soffa: ”Här var det trångt!” — och de skrattade så glatt och verkade inte alls missnöjda. Det var som om alla var lika glada att vara där som vi.

Det stod vindruvor och kakfat på borden ganska tidigt, och sedan kom mer och mer på faten som bars runt. Ute i hallen stod Nils mamma Carin och hade hand om ett enormt tebord med massor av kannor i olika storlekar och utföranden — så vackert! Vi fick en av de minsta in till vår loge precis bredvid. Det hade stått på Facebook att teet skulle vara ”det godaste”, så jag frågade vad det var och fick lukta i en burk. Ett Assam-te som De luxe-familjen har valt ut och som är etiskt producerat. Det säljs också i en tebutik i Växjö.

Men jag hann inte fotografera något av allt det här, så jag lånar en till av Cecilias bilder …

Ett litet bord eller två stolar till mina instrument brukar jag be om. Det känns inte riktigt bra att lägga dem på golv.

Men den här gången fick de en DIVAN! De kommer aldrig att gå med på något annat efter en sådan upplevelse.

Cecilia-med-kameran satt precis vid pianots och scenens högra sida, så här ser man min-kollega-Cecilia och i bakgrunden den första av salongerna. Vi funderade på att göra allt akustiskt, och det skulle nog ha gått, men när vi provade med lite förstärkning kändes det så perfekt och naturligt, så det var ett enkelt beslut. Cecilia fick en gammal östtysk porslinskanna med en servett i att ställa sin pratmikrofon i när hon inte använde den. Finaste lösningen jag har sett på det lilla problemet!

Tack Nils och Carin och alla medarbetare och alla ni som fyllde salongerna och lyssnade på oss! Det var så roligt att få träffa er, och extra roligt med alla samtal i pausen och efteråt förstås!