Det här lapptäcket, som är ungefär lika stort som en vanlig enkelsäng, sydde jag den höst när jag gick i fyran.
Vi hade flyttat till Slätthögs prästgård, och i den gamla arrendatorsbostaden tvärsöver grusvägen bodde Ingrid och Göran. De ägde det som tidigare hade varit prästgårdens jordbruk och drev det tillsammans med en av sina söner.
När det var dags att hitta ett praoställe för en (!) dag frågade jag Ingrid om jag fick vara hos henne.
Hon sa ja och planerade in ystningen den dagen. Det var hårt arbete, och jag fick sprickor på knogarna, men jag fick också med mig en egen ost hem och skötte den fram till jul när vi skar upp den och smakade äkta småländsk hemost för första gången. En upplevelse!
Ingrid gav mig också en hög med provbitar av bomullstyger. Hon hade haft dem liggande länge och trodde nog att jag skulle sy små saker av dem. Av någon anledning som jag inte minns sydde jag ihop dem istället.
Flera av bitarna är samma mönster i olika färgsättningar.
Och nu skulle man kanske kunna sälja dem i något vintagesammanhang och upptäcka att de är värda något — men de får fortsätta att vara lapptäcke.
Min mamma lät mig köpa ett tyg till baksidan när jag hade satt ihop alla bitarna, och det billigaste vi hittade var ett rosa kviltat syntettyg, så det fick det bli.
Lustigt nog har allt hållit för många tvättar och mycken användning, och det ser ut nästan exakt som det gjorde när jag hade vänt det och sytt stickningarna ut med långsidorna.
Stolt är jag inte precis, men lite rörd att Ingrid kom på att ge mig sitt förråd och att min mamma inte protesterade när jag satte igång med att sy. Eller: jag minns i alla fall inga protester.
I sommar har jag haft lapptäcket som täcke när nätterna har varit lite svala. Och just nu hänger det ute på vädring.