Med en bild lånad från Chawton House gör jag samma sak som hundratusentals andra idag och hurrar för Jane Austen på 250-årsdagen: hurra, hurra, hurra!
Tänk om hon hade vetat att hon inte skrev bara för sin samtid och inte roade bara sin närmaste familj utan skulle ha fler läsare än någon gång tidigare nu.
Att så många skulle komma för att titta på det lilla pelarbordet där hon satt och skrev.
Att både hennes brors gods Chawton House och det mindre hus som hörde till godset och där hon och hennes syster och mamma och en väninna fick bo skulle bli så enormt populära turistattraktioner på grund av henne.
Att det hus i Winchester där hon mest låg och försökte vila under sina sista veckor skulle väcka uppmärksamhet i många länder när det öppnades för ett mycket begränsat antal besökare tidigare i år.
Att tusentals hoppfulla författare på 2000-talet skulle skriva ”variationer på” hennes mest spridda roman, Stolthet och fördom, och att hundratusentals läsare (och lyssnare — ljudböckerna är mycket populära) i många länder skulle kasta sig över dem.
Att mindre socialt begåvade män såhär långt senare ibland skulle få omotiverat mycket positiv uppmärksamhet eftersom någon eller några kvinnor misstänkte att de var som Mr Darcy och hade alldeles underbara dolda egenskaper.
Att det skulle komma inte ett utan minst ett dussin virkmönster för den som vill virka sig en egen liten Jane-docka att hänga i julgranen eller på handväskan.
Och kanske allra mest: att så många av oss i någon av hennes berättelser har hittat ett ögonblick, en reflektion, en egenskap, en dialog som har hjälpt oss att se och förstå något av vilka vi själva är.
Tack kära Jane Austen för att du inte gav upp när First Impressions blev refuserad eller när Susan blev liggande hos en ointresserad förläggare — tack för att du fortsatte att skriva, för att du plockade upp några av dina tidiga idéer och gjorde klart dem (Elinor and Marianne blev troligen Förnuft och känsla, First Impressions blev troligen Stolthet och fördom, Susan ska ha blivit Northanger Abbey), för att du sedan satte igång med nya (Emma, Mansfield Park, Övertalning) och för att du lämnade också de tolv kapitlen som skulle bli Sanditon och det sparade manus som blev Lady Susan. Man kan önska att det skulle ha blivit mer, men det är verkligen inte lite!