Hur gick det på slottet?
Åh, ni skulle ha varit där!
Caféet var öppet när jag kom, och jag satt i skuggan på uteplatsen en stund och väntade på Gitten som skulle ta emot oss.
Cecilia och jag övade i rotundan och var helt överens om att det är en underbar konsertlokal trots att akustiken ger en en del överraskningar. Så vackert det är därinne! Och den franska balkongens dörrar (heter det så på ett slott också?) stod öppna så att vi hade samma ljus och luft inne som ute.
Sedan tog Cecilia en promenad (lite som Jane på bilden) och jag träffade Carolina som hade kommit körande från Mariannelund med en väninna och bådas döttrar för att höra programmet och göra en intervju.
Och på konserten dök två britter upp, och två damer som gärna skulle ha velat ha programblad att titta på (och som efteråt sa att programmet borde spelas in på skiva och att vi borde komma till Ellen Keys Strand), och min väninna på Jennifer som jag inte hade träffat på många år och två av hennes barn.
Hade jag velat ändra på något? Ja, när jag kom upp strax före konserten hade en sträng på fiolen släppt, och trots att jag stämde om den halvvägs igenom programmet kändes den hela tiden lite låg, det var mindre behagligt. Dessutom trodde jag precis hela tiden att jag skulle börja hicka närsomhelst! Inte förrän vid tio på kvällen bröt det ut, men känslan av att det kommer passar inte ihop med konsert.
På det hela taget var det förstås ändå en så vacker och glad dag, lite sorglig för att det är så tydligt att sommaren är på upphällningen, men det gjorde den nästan bara ännu vackrare.
Tack alla! Och tack kära Jane som tar oss till så fina platser och låter oss träffa så många fina människor!