Man kan ju bli alldeles förtvivlad över nyheterna från USA, nästan vilka som helst av dem, och en mycket medveten strategi där verkar vara att göra så många galna saker på samma gång att bara någon eller ett par av dem verkligen når fram i media.
Extra påtagligt blir det för mig när det är lokala nyheter från DC, där jag bodde under två terminer vid millennieskiftet. Jag var en av praktikanterna på Kennedy Center, och det är ju ett av de ställen som har så att säga hamnat under en ny regim, så till den grad att världsartister som Yo-Yo Ma har bestämt sig för att inte spela där nu.
Det var mycket som inte var så bra i USA för 25 år sedan också — jag gick förbi sovande hemlösa på gatorna och runt The Mall många tidiga morgnar och sena kvällar, och under min andra termin såg jag flera gånger i veckan den ensamme mannen som stod vid Vatikanens ambassad med en skylt där det stod ”Catholic priests molest children” — men under mina månader på Kennedy Center var det så tydligt att kultur var något att satsa på, massor av olika kulturyttringar. Och något som jag alltid kommer att förknippa med den optimismen är Stephen Sondheim och hans musikaler. Han valde vitt skilda teman och gjorde alltid något helt personligt av dem.
De senaste veckorna har jag letat upp just det här framförandet av den här sången gång på gång. Stephen Sondheim själv är inte med, han har just dött, men hundratals Broadway-sångare har samlats för att sjunga och minnas honom. De sjunger en sång ur en musikal om ett känt konstverk och en målande konstnär som experimenterade med en ny teknik för länge sedan. Presentationen läser Lin-Manuel Miranda ur Stephen Sondheims ena bok med sångtexter och tankar om dem. Det är inte så länge sedan, och det är så mycket USA, och det är så vackert, eller hur? En vackrare version av ett land och en kultur som påverkar oss så mycket, oavsett om vi vill det eller inte.