Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Svält i Östafrika

Om svälten i Afrika och Jemen för dig som vill berätta för andra

Trots många varningssignaler under lång tid har läget bara blivit värre och värre för befolkningen i flera afrikanska länder och i Jemen. Torka är en av orsakerna, men inte den enda. Nu kallar flera stora hjälporganisationer situationen för en humanitär katastrof.

Rift Valley, Kenya. Foto: KeA Arnlund (och observera: bilden är inte arrangerad)

Det har skrivits och talats förhållandevis lite om detta i svenska medier med tanke på hur många människor det drabbar och hur stora de drabbade områdena är, men det finns förstås hur mycket information som helst att tillgå egentligen, inte minst på engelska. Här är ett urval artiklar och filmer (litet och i stort sett slumpartat) från olika håll.

Jag hoppas att ni som läser Ett varv till-bloggen vill berätta för andra om vad det är som pågår. På arbetsplatsen, på stickcaféet, bland föräldrar som har barn på samma skola, på kyrkkaffet …?

Här är en artikel där Oxfam redogör för vad svält är och där man kan se på en karta vilka områden som är värst drabbade.

Här är en sammanfattning av läget i Kenya, Etiopien, Eritrea och Sydsudan från samma organisation:

Och en Oxfam-film (en månad gammal) om läget i Sydsudan:

Unicef rapporterar också från Sydsudan:

Svenska Unicef publicerade den här filmen för fem månader sedan:

Oxfam om läget i regionen:

Unicef om läget i alla de fyra drabbade regionerna:

Diakonia publicerade den här filmen från Somalia för en månad sedan (och en del av er har redan sett den här på bloggen):

Och här berättar Laurent Bukera, FN-organet World Food Programmes ledare i Somalia, om vad han och hans medarbetare ser och gör:

Erikshjälpen publicerade den här filmen för två veckor sedan:

Caritas gör hela sin fasteinsamling för katastrofhjälp till Sydsudan.

Barnmissionen (tidigare Skandinaviska Barnmissionen) arbetar med akutmatpaket i Rift Valley i Kenya. KeA och Birgitta Arnlund är på väg hem till Sverige, men förra veckan berättade de här på bloggen om en rekognosceringstur och om hur matutdelningen skulle sättas igång.

Svenska kyrkans internationella arbete samarbetar med organisationer i Somalia, Etiopien och Zimbabwe.

Läkarmissionen samarbetar med Medair som har fyra nutritionscenter i Sydsudan och som också arbetar i ett flyktingläger i norra Uganda.

Komplettera gärna med mer information, och berätta gärna om insamlingsinsatser som görs i dina sammanhang!

***

Uppdatering: Mattias som är ordförande i Röda korset i Gränna påminde mig om att hans organisation gör en stor insats. Naturligtvis! Här är insamlingssidan.

Mer om akutmatpaketen i Rift Valley

Det kom just en hälsning från Birgitta i Loki:

”Tidig morgon nu. Sitter framför datorn, redan svettig. Snart körs den första mathjälpen ut till de människor som KeA besökte. 300 familjer har registrerats där. Vad underbart det känns att de ska få MAT.”

Från KeAs tur på landsbygden häromdagen. Observera — bilden är inte arrangerad.

Hon berättar också:

”Våra lokala medhjälpare sköter utdelningen av maten. De registrerar alla som behöver mat och packar sedan maten efter hur många det finns i varje familj och så vidare. Våra missionärskolleger här ställer sina fordon till förfogande så att våra medarbetare kan köra ut maten. 300 familjer registrerades alltså i de byar KeA besökte. De får maten idag. Sedan kommer också utsatta familjer här i Loki att få mat. Vi är otroligt glada för den insats som görs via Barnmissionen och hoppas att många i Sverige vill vara med och hjälpa till.”

Du som vill vara med och se till att människorna överlever den här akuta situationen har alltså tre möjligheter (skriv ”Mathjälp Kenya” på meddelanderaden):

Swish: 9010802, Bankgiro: 901-0802, Plusgiro: 901080-2

(Vill du vara med och stötta en utsatt barnfamilj i Loki mer långsiktigt kan du bli matfadder för 200 kronor i månaden!)

Svälten i Rift Valley är ett faktum — var med och hjälp till

Hur har det kunnat bli en humanitär katastrof igen? Svält på fyra ställen samtidigt? Hade vi inte lärt oss hur man arbetar för att sådana situationer aldrig ska uppstå mer?

Såhär såg det ut när KeA Arnlund och hans medarbetare tog en tur ut på landsbygden utanför Loki i Rift Valley i Kenya häromdagen. Bilden är inte arrangerad — djuren dör i torkan mitt bland människorna. Och sedan? Sedan finns inget kvar att äta.

Det här är en vattenkälla som tolv familjer förlitar sig på.

Birgitta skriver:

”Den svåra torkan i vårt område tar sig olika uttryck. Varje blad tas till vara. Efter kyrkan fyller man de få löv som finns kvar i plastpåsar för att ta hem som foder åt sina får och getter. I bushen dukar de flesta djuren under och även människor.”

Irrationellt att samla blad i plastpåsar? Det kan vi ju tycka, vi som har allt i stort sett allt vi behöver inom räckhåll.

Kea och Birgitta arbetar för Barnmissionen, och inom kort kommer de att börja distribuera matstöd till de mest utsatta familjerna både på landsbygden och i Loki. Birgitta har redan ett system, ibland kallas det ”Birgittas matkasse”, med fadderbetalade matpaket till familjer där barnen är undernärda och riskerar att inte klara av skolan — det har inte med svälten att göra från början utan med att många familjer i Loki har det mycket svårt ekonomiskt, men det gör ju att det redan finns ett upparbetat system för inköp och packning och fördelning.

Birgittas matkasse fortsätter som tidigare — och jag frågade Birgitta vad de akutmatpaket som hon börjar arbeta med nu kommer att innehålla. Hon svarade:

”Vi köper in maten här genom en lokal handlare. Maten kommer från odlingar i västra Kenya. Vi köper in majs (majskorn), böner, ris och vegetabilisk olja i dunkar. Utdelningen sätter igång i morgon, först i det område KeA besökte. Men vi kommer också att dela ut mat här i Loki till de mest behövande.”

Vill du vara med och göra en mycket konkret insats för familjerna runt och i Loki? Läs om Keas intryck från landsbygden och sprid länken!

Bidrag till matpaketen skickar man till Barnmissionen på något av de här tre sätten (skriv ”Mathjälp Kenya”):

Swish: 9010802, Bankgiro: 901-0802, Plusgiro: 901080-2

Filmtips

Av Posted on Inga taggar 0

Igår ville min farfar se den här filmen.

Det visade sig att han var med i den! Det sa han inte från början.

Se den på SVT Play (där finns den redan nu) eller på SVT 2 den 23:e februari klockan 20!

En av de saker som min farfar och Carl Gustaf von Rosen arbetade tillsammans med var sätt att begränsa den jättestora svältkatastrofen i Etiopien. Och nu är det alldeles för torrt i Östafrika igen. Hur mycket har vi lärt oss sedan då?

På väg till Chikwawa med massor av mat

Av Posted on Inga taggar 0

Matutdelningen i Chikwawa var mycket ordentligt förberedd … men Magdalena och hennes medhjälpare höll på att inte ta sig dit. Såhär skrev hon på förmiddagen:

Malawi från dess bästa sida… Not!

Mitt perfekta planerande fick ett abrupt slut, och nu är det istället en träning i tålamod.

Jag hade trott att vi skulle vara i full gång med utdelandet vid den här tiden, men se, det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Lastbilen som skulle ha kommit kl 8:30 imorse har ännu inte dykt upp, och utan den är det svårt att frakta sex ton majs plus ett ton bönor och gröt.

Som så ofta är fallet så har jag redan tre gånger idag fått svaret ”lastbilen är på väg”. Just nu undrar jag varifrån?!

Vi hoppas fortfarande på att den ska dyka upp snart så att vi kan lasta och åka ner till Chikwawa. Med personbil tar resan ungefär en timme, med lastbil kanske en och en halv eller närmare två timmar. Det innebär att vi i bästa fall kan lasta av runt två iden och börja utdelningen därefter.

Vår förhoppning är att vi ska vara klara med allt senast klockan fem så att vi är tillbaka i Blantyre innan mörkret faller. Vi får se hur det går.

Med förseningen följer också att jag måste släppa på dokumentationen. Det sista jag gjorde igår kväll var att förbereda listor för att kunna sammanställa information om mottagarna (ålder, antal familjemedlemmar etc). Nu kommer tiden att vara för knapp för att vi ska hinna intervjua 120 hushåll. Vi får se. Just nu är det rätt mycket ”Hakuna Matata” över hela situationen …

Men sedan kom verkligen lastbilen!

Och den tog sig fram, och Magdalena har skrivit flera gånger om saker som hände. Det här är det avsnitt som sammanfattar dagen:

Chikwawa 2

Det var fantastiskt mycket som var positivt under dagen, och i stort gick allt som det skulle, men helt smärtfritt var det inte.

Eftersom lastbilen blivit så galet försenad och vi jobbade mot klockan för att hinna ut på stora vägen innan mörkret föll, så fattade jag (me, myself and I) beslutet att inte bära in majsen i byggnaden utan lasta av den på marken utanför. David var inte helt nöjd med detta beslut (han har varit med förr om vi säger så), men eftersom det var så sent så blev det så.

Men vad händer om man släpper ner en hög med pengar på ett torg? Folk kommer att släppa alla hämningar och försöka roffa åt sig så mycket som möjligt. Det var lite vad som hände. Eftersom flera av mottagarna faktiskt var för gamla/sjuka/handikappade för att orka bära 50 kilo majs hade de tagit med andra som skulle hjälpa dem. Men detta innebar ju att en massa folk som vi inte alls kände igen och som inte hade sitt namn på listorna nu stod och ville ha en säck med majs. En del började slita i säckarna. David insåg rätt snabbt vad som höll på att hända, så han fick barskt sätta stopp. Alla fick ställa sig på rad, och han höll kön bakom sig genom att bokstavligt talat stå stadigt i marken. Ingen som inte kom direkt inifrån och bar på bönor/olja/likuni phala fick ta emot någon majs, och vi lugnade ner utdelandet väsentligt.

Därför var det med förvåning vi insåg att antalet säckar som blivit över efter att alla mottagare fått sin ranson (8) stämde med antalet namn som var kvar på listorna (8). En del av dem, fick vi förklarat, var rätt svårt handikappade. De hade antagligen inte lyckats få hjälp att ta sig till utdelningen. Men med åtta säckar kvar stod vi inför nästa problem.

Chikwawa

Vid den utdelning vi gjorde förra gången hade vi 100 hushåll på listorna. När Saidi denna gång gick igenom den gamla listan visade det sig att en del av mottagarna hade fått en matdonation från en annan organisation någon vecka tidigare. Detta gjorde att de föll utanför våra kriterier och inte fick något den här gången. Det hindrade dem inte från att dyka upp och sitta och vänta. Så när alla namn var uppropade och intervjuade återstod ungefär 30 människor som också ville ha ett paket. Vid en första uppmaning gick kanske häften av dem gå hem, men resten stannade och hoppades att vi skulle ändra oss och ge dem ett paket var — vi hade ju ändå säckar över.

Här vände sig alla till mig. Ingen ville vara den som sa nej. Kanske att jag skulle dela upp säckarna och de i alla fall skulle få med sig lite mat hem?!

De av er som känner mig väl kan kanske gissa mitt svar: NEJ! Och NEJ och NEJ. ”Finns du inte på listan så får du inget.”

Det är hårt, men tyvärr det enda hållbara i det långa loppet. För om man skulle ge alla som kom så kommer vi nästa gång ha många hundra människor som kommer och vill ha, och då kommer en distribution att bli omöjlig.

Ett av de misstag vi kanske gjorde denna gång var att varken Jordan Dowbush eller den som är chief i området var på plats. Det innebar att en del människor trodde att de hade rätt att bete sig hur som helst och att ingen kunde säga ifrån. Men i slutänden hade vi ett gott stöd från varandra, och de säckar som var kvar blev inlåsta i en container för distribution till de behövande familjer de var ämnade för.

Varför berättar jag detta? Jo, trots att jag har arbetat med bistånd en förhållandevis kort tid så har jag redan lärt mig att 95% av all negativ feedback och alla problem medvetet utelämnas eller klipps bort i rapporter. De som skriver och redigerar rapporterna gör så för att de tror att ingen skulle ge några bidrag i fortsättningen om sanningen kommer fram.

Jag tror att det är precis tvärtom. Om jag inte berättar vilka problem som uppstått så har ni som givare ingen möjlighet förstå utmaningarna vi möter och inte heller möjlighet att stötta när vi behöver göra förändringar i sättet att arbeta etc. För förändringar behövs, och jag tror att enda lösningen är öppenhet och en ärlig dialog om för -och nackdelar. Och ni får samtidigt vara med på min lärokurva där verkligheten är att jag genom det här projektet lärt mig oerhört mycket om vad som fungerar och inte och varför.

***

Tack, Magdalena!