Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Återbruk

När jag får lite ordning på kameran …

Av Posted on Inga taggar 0

… ska ni få se varifrån sådana här små kläder kommer.

Framsidan.

Och baksidan.

I måndags var jag hos Ulla i Gamla Uppsala och fick se på när hon arbetade. Det är en sak som jag har planerat i … drygt två år nu tror jag. Fast jag trodde att vi skulle klara oss med en förmiddag, och vi skulle nog ha behövt två hela arbetsdagar. På sommaren, med många dagsljustimmar.

När Ulla kom hem efter att ha skjutsat mig till tåget fortsatte hon arbetet.

Sedan skickade hon bilder av resultatet.

Och jag har alltså fotograferat processerna, eller åtminstone delar av dem, men när jag kopplade ihop dator och kamera den här gången ville det inte fungera alls. Jag hoppas att det är åtgärdat snart, för det här är något som jag är ganska säker på att ni vill se. Det är underbart från början till slut — idén, arbetet, alla tankar och lösningar, och så det som ni ser här ovanför såklart, alla vackra barnkläder.

Med riktiga fötter

Ni kanske redan har sett det här allihop …

Klassfoto med Sonia Singhs senaste dockförvandlingar. Bild lånad från Tree Change Dolls.

… men eftersom en sak som vi pratade lite om på min förra blogg var att PMU:s second hand-affärer här i Sverige hade signalerat att Barbie-saker var något som folk frågade efter hos dem, så måste jag visa i alla fall.

Det är ju det här med att redan de första så kallade mannekängdockorna var extrema till sin kroppsbyggnad och med sitt påmålade smink, att det inte har blivit bättre sedan dess — och att en av de senaste årens stora succéer, Bratz-dockorna, är det ännu mer. Så även om en massa barn tycker om dem och leker vilka lekar som helst med dem, och även om det är bra att PMU och andra kan ta vara på ”urvuxna” dockor och tillbehör, är det bra att de här dockorna är överallt? Med sina enorma ögon, sina pyttesmå händer, sina runda läppar och sina fötter som är helt omöjliga som fötter betraktade?
Lite hopp tycker jag att man får av Sonia Singhs projekt Tree Change Dolls. Hon bor i Tasmanien och köper övergivna dockor i second hand-affärer. Sedan renoverar hon dem — här kan man se ett reportage som en TV-kanal har gjort.

Och resultatet blir såhär, till exempel:

Eller såhär:

Hon tvättar bort deras smink (eller egentligen ögon och allt …) och målar sedan nya ögon, ögonbryn och läppar, och så bygger hon nya fötter som är platta och ibland händer — hon är kemist, så jag gissar att hon har hittat på ett riktigt bra material. Hennes mamma stickar, virkar och syr de nya kläderna.

Är inte det här ett av de charmigaste återvinningsprojekten ni har sett?

(Att fixa till deras bisarra kroppsbyggnad är förstås svårare. Den som är bekymrad över det kan beundra och beställa dockan Lammily, som inte behöver någon omsminkning!)

Vem blir först med att stötta PMU, Erikshjälpen eller Human Bridge med dockor som ser ut att må bra och som har såhär fina kläder?
Förresten, här visar Sonia hur hon målar om dockornas ansikte:

Massor av byxor

Svart T-shirt fick stjärntryck på framsidan och blev ett par byxor.

Jag kom aldrig iväg till någon eld i tisdags. Jag fastnade vid en symaskin!

Sara, symaskinens ägare, väntar barn i sommar. Och jag hade en sisådär tio år gammal idé som jag ville prova, så det gjorde vi.

Första delen av idén är bara ett par veckor gammal: när jag berättade om ett litet välkommen till världen-projekt som jag och en sexårig kusin gjorde i påskas hörde Elin i Borensberg av sig och tipsade om olika tygtryckstekniker.

En av dem är så enkel att det nästan blir fånigt: man tar en tom hushållspappersrulle eller toalettpappersrulle och klämmer ihop ena änden till ett hjärta. Som man sedan stämplar med. Hurra!

Jag stämplade massor av hjärtan på sparade enfärgade T-shirts och trikåtoppar (ganska många — det var ju det här att jag hade planerat ett tag). Så gjorde jag en fyruddig stjärna av rullens andra ända och stämplade med den, dubbelt, så att det blev åttauddiga stjärnor. Sedan stämplade jag fyrkanter ett tag också. På några av tröjorna stämplade jag bara framsidan, på några både fram och bak.

Två tröjor hade redan tryck.

Två tröjor hade redan tryck.

Tröjor som redan hade tryck, bland annat en nationalromantisk Finlands-tröja som jag fick när jag läste finska utanför Åbo en sommar (och helt på allvar planerade att flytta dit!) och en CREW-tröja från när jag arbetade på en multikulturell och supersponsrad barnboksfestival på Kennedy Center i Washington DC hösten 1999 (!), fick vara som de var.

Daniel var snäll och strök det mesta.

Ett par köpta byxor i storlek 68 fick utgöra mönster. Tröjornas framsida räckte till ena benet och baksidorna till det andra. Jag tog till ganska mycket sömsmån eftersom alla tygerna inte var så töjbara och gjorde dem också lite olika stora för att inte alla ska bli urväxta samtidigt.

Tre som fick hjärtan.

Tre som fick hjärtan.

Först sydde jag grensömmarna och sedan bensömmen från fot till fot. Oftast gick det att använda tröjans fåll, men några par fick jag fålla (hade jag tänkt lite bättre innan jag gav mig av hade jag letat upp något som hade kunnat fungera som mudd nertill istället). I midjan vek jag ner kanske tre centimeter, sydde en söm en knapp centimeter ner och sydde ytterligare en söm (med en öppning för resårsäkerhetsnålen) en och en halv centimeter nedanför. Ett par fick jag sy om med en extra bit som linning på insidan när det visade sig att de blev lite för låga i midjan.

Tio par byxor blev det, alla olika. Man kan säkert göra på tusen andra sätt, men det här var roligt och fungerade!

Stjärnor, fyrkanter och hjärtan, och så lite olika storlekar.

Stjärnor, fyrkanter och hjärtan, och så lite olika storlekar.

Och så är det, precis som Elin påpekade, en stor miljövinst med varje plagg som vi inte köper nytt. Bomull känns snällt att ha på sig, men det är ett extremt energikrävande material. Nu blev det tio tröjor som inte slängdes och tio par byxor som inte behövde köpas. Dessutom hade vi väldigt trevligt under tiden. Och jag som har två trasiga symaskiner hemma fick sy på en som bara surrade helt vänligt och gjorde precis som jag ville. Win-win-win-win-win-win! Nu får vi bara vänta och se vad den lilla mottagaren tycker.

Nästa gång jag fotograferar ska jag se till att jag har lite mindre bråttom och att allt är struket, men det var det här med att tåget precis skulle gå.

(Skulle tro att de flesta läsare genast tänker som jag: det här är ju perfekt till babypaket också! Alla i grannskapet kan säkert bidra med minst en mjuk och urtvättad tröja var!)