I mitt försök att begränsa kontakter ingår en familj med tre barn. Jag träffar dem flera gånger i veckan, och jag träffar inte så många andra, så jag fortsätter att träffa dem.
Sexåringen har dekorerat fönstren ut mot gatan med en rad fantastiska figurer — barn, prinsar och prinsessor, sagodjur … — och jag har i flera veckor frågat henne om hon inte kan ge mig en ritlektion.
Igår var det plötsligt dags!
Hon lärde mig, steg för steg och med mycket tålamod, flicka, prinsessa, prins, liten prinsessa, liten prins, ledsen bebisprinsessa och ledsen bebisprins. Vi turades om att använda den tjockare svarta pennan som resulterar i snyggast konturer men som höll på att ta slut och den tunnare som det var mer tusch kvar i.
När jag tappade fokus för att hennes bröder tittade på Barbapappa på TV:n i samma rum sa hon:
”Anna! Har du drömt om att titta på TV eller har du drömt om att lära dig rita?”
Morgonen efter steg hon upp tidigt för att fortsätta med lektionen.
Idag har jag fått lära mig att färglägga. Det började också med live-steg-för-steg-instruktioner, men ganska snabbt kom ett blad med siffror och färgfält som jag skulle följa. När det dök upp nya detaljer i samband med att vi bytte till ny teckning kompletterades instruktionerna.
Idag har jag också lärt mig att livesända på Facebook och att lägga upp en Youtubekanal och lägga upp filmer på den, men att lära sig att rita prinsar och prinsessor känns definitivt som den stora åstadkomsten!