Ser det här ut som en bild av Emma Woodhouse?
Flera gånger bläddrade jag förbi bilden och en kort presentation: Memsahib Emma är en modern ”omdiktning” av Jane Austens klassiska roman Emma. Två saker har hänt: dels har Tanika Gupta förvandlat den till radioteater, dels har hon placerat den i Indien i mitten av 1800-talet. BBC spelade in den och sände den första gången 2015, och den hör till de ganska få arkivprogram som går fint att lyssna på härifrån Sverige.
Är det en bra idé att göra om Emma till en indisk 1800-talsberättelse?
Tanika Gupta är en helt osannolikt produktiv dramatiker, och en av hennes tillgångar är att hon är hemma i mer än en kultur. Hon har fått stora uppdrag av BBC, hon har förvandlat Vikram Seth till radioteater — och hon har alltså gjort en egen version av en Jane Austen-roman som ”alla” kan utantill.
Stora delar av dialogen har hon behållit i stort sett intakt. Ibland har hon byggt ut den med lokala detaljer och reflektioner och komplikationer, och på några ställen har hon lagt till helt egna scener och dialoger.
Den stora förändringen är att hon har placerat Emma och alla hennes vänner och ovänner i ett samhälle där två mycket olika folkgrupper är i ständig kontakt med varandra: Emma tillhör en förmögen indisk släkt, och Miss Taylor och en rad andra är britter. Dessutom finns kastsystemet i bakgrunden: Krishna (Tanika Guptas version av Harriet Smith) vet inte vilka hennes föräldrar är men ännu mindre vilken samhällsklass hon tillhör, och den unge man som friar till henne är enligt Emmas sätt att se det både alldeles för lågt ner på samhällsstegen och alldeles för mörkhyad.
Att radiodramat är begränsat till två avsnitt på en timme vardera gör förstås att inte så mycket av alla tänkbara komplikationer hinns med — det mest tankeväckande är kanske ett par snabba meningar om Miss Bates situation som ensamstående äldre kvinna, fast i Indien, en bra bit ner från den status som hennes familj hade när den kom, utan några chanser att bli respekterad av vare sig de britter som hon har runt sig eller indierna.
Mest är det ganska roligt och charmigt. Och så är det förstås en fin poäng att Jane Austens personteckningar är så genialiskt skrivna att berättelserna överlever flyttningar till andra kulturer och tider och miljöer. Så lyssna!