Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Tomas stickar norrbottniska vantar

Tomas som är församlingspedagog i Malmberget och bor i Hakkas visar ofta vackra vantar på Facebook. Och vantarna är inte bara vackra att se på — de har så vackra namn också! Jag bad att få göra en intervju.

Hej Tomas! Du är vantstickare – hur blev du det?

Jag lärde mig sticka när jag var sex eller sju år och har stickat mer eller mindre sedan dess. Varför just vantar? Det är ett litet projekt, överskådligt. Och vantar finns det alltid behov av. Det blir alltid vinter. En del vantar  blir utnötta, andra blir kvarglömda …

Har du övervunnit några tekniska utmaningar på vägen?

Det är klart. Det finns alltid möjligheter att förbättra, att hitta nya lösningar, att återupptäcka gamla.

Två par Skáddje-vantar.

 

Vad väljer du helst för material om du har fria händer?

Ull, alltid ull. Ett levande material, varmt, tåligt, vackert.

Vad är den viktigaste egenskapen hos en bra vante?

De bästa vantarna är de som kombinerar skönhet,  funktion och materialval. De gamla, traditionella vantarna är lysande exempel. Flera färger gör vantarna varma. Traditionellt stickades vantarna med relativt tunna stickor –- där vi idag skulle använda stickor nummer 4–4,5 skulle man tidigare  ha använt 1,75 eller 2 –- och det gjorde vantarna vackra, täta, tåliga och varma.

Vad gör du med dina vantar när de är färdiga?

Några säljs, andra blir till gåvor, och andra behåller jag själv.

Färdiga gravvantar.

Har du något tips till den som tycker att det är svårt att sticka med mer än en färg?

Svaret är tråkigt: öva, öva, öva. Men kanske ska man inte öva på det ”som ska bli något”. Man blir lätt arg och uppgiven, och så river man upp.  Jag stickar en ”tub”, ett ”rör”. 15 maskor på var strumpsticka, ett udda varv, ett rät varv ett par gånger och sedan har man början där man kan fortsätta prova mönster, färger och tekniker. Det blir en sorts dagbok, och så kan man gå tillbaka och lära sig av sina misstag: ”Ja, men om jag provar grövre nålar, om jag håller garnet på ett annat sätt …” Det är rätt kravlöst men ändå lärorikt.

Och något till den som tycker att det är urtråkigt att fästa garnändar?

Jo. Det är urtråkigt. Det är inte kul. Som så mycket i livet — det hör till de saker som måste göras.

Skáddje-vantarna.

Vilken är din favoritmodell?

Återkommer till de enkla, gamla, vackra – Skájdde-vantarna, eller de strukturmönstrade vantarna, gravvantarna från Cohkkiras/Jukkasjärvi.

Gravvantar?

Den avlidne hade vantarna. När kyrkan i Čohkkiras/Jukkasjärvi renoverades 1947 kopierade Terese Torgrim ett par mönster sittandes vid kistan eftersom vantarna var för sköra att vidröra. Seden att begrava människor under kyrkgolvet upphörde på 1780 talet, så därför kan man med säkerhet säga att mönstret är minst sedan dess.

Vad är det som är särskilt med vanttraditionen i dina hembygder?

Vantarna har varit och är både bruksplagg och festplagg, arbetsvantar och marknadsvantar, knutna till trakten de kommer från genom färger och mönster: rosorna från Arjeplog, blommorna från Jokkmokk, det rutiga från Skájdde, de röda, gula från Čohkkiras/Jukkasjärvi, de rustika från Lovikka …

Är det någon särskild vantberättelse som du har fastnat för?

Det måste vara Maria Juuni från Porjus. Hon var mor till sex barn, och maken jobbade som rallare efter järnvägen. De få kronor han tjänade räckte inte långt, och som många andra familjer var Juunis fattig och barnen hungriga. En dag 1923 när hon går ut för att samla vedpinnar i skogen sätter hon sig ner, och i sin förtvivlan ber hon Gud om råd. Då ser hon en trasig vante framför sig. Och hon får en idé. Hon tar hem den och börjar sticka. Mörk botten, klara färger, bårder i gult. Och blommor. Och årtalet. Kanske man kunde sälja den. ”Men, om vi säljer lotter”, sa den äldsta flickan, ”får vi in mer.” Maria Juuni började gå runt och sälja lotter. ”Från den dagen var jag aldrig utan mjölk till barnen mer …”

Gravvantar från Cohkkiras/Jukkasjärvi under tillblivelse.

Vad stickar du nu?

Just nu stickar jag ett par gravvantar från Cohkkiras/Jukkasjärvi.

***

Tack Tomas!

Är det fler än jag som blev nyfikna på de norrbottniska vantarna? Här är ett underbart Hemslöjden-reportage — långt och med fantastiska bilder — om Erika Nordvall Falcks arbete med att samla in historiska vantmönster och berätta om stickningspionjärerna i Norrbotten.