Det är med skor som med kläder och leksaker och mycket annat: vi har vant oss av med att betala vad de egentligen kostar.
När vi säger ”dyrt” betyder det egentligen ofta ”jag är inte beredd att se till att den som har gjort det här arbetet åt mig får vettigt betalt”.
När vi säger ”prisvärt” betyder det ofta ”jag har inte lust att betala mer, och jag struntar i om den som har gjort arbetet har ett liv och en framtid eller inte”.
När vi säger ”lyxigt” betyder det ofta ”jag betalar för ett varumärke som jag har sett reklam för, och det jag köper är kanske och kanske inte bättre än annat, men jag bryr mig inte om människorna som arbetar med tillverkningen”.
När vi säger ”fynd” betyder det det inte så sällan ”jag har ingen aning om ifall de som har tillverkat det jag köpte har fått betalt överhuvudtaget”.
Låter det hårt?
Det är inget mot verkligheten för kläd- och sko- och elektronikindustriarbetarna i en lång rad av världens låglöneländer.
Det är inte jag som är tråkig nu, men o vad jag önskar att det vore det som var hela problemet.
Ju mer jag har hört och läst om det som finns bakom våra kläder och skor och telefoner och grejer (och jag har till och med redigerat en roman som handlade om det — det var bland annat den som fick mig att börja leta efter information), desto mindre entusiastisk har jag blivit över överflödet i nästan alla Sveriges kedjebutiker.
För snart 20 år sedan var jag på Böle skinngarveri nära Piteå och fick för första gången se vilken process det är att förvandla djurhudar till läder.
För åtta år sedan kom jag till Brasilien, till en stad där en stor europeisk skoindustri har lagt en stor läderbearbetningsanläggning eftersom Brasiliens miljölagar är lättare att följa (och att strunta i, om man är beredd att betala mutor här och där). Ingen vill arbeta där, för kemikalierna är så farliga. En del gör det ändå, för alternativet är att inte ha någon inkomst alls.
Så det finns massor att berätta, men just idag tänkte jag bara berätta att det finns skomärken som är vettiga, ganska många har det blivit de senaste åren, och att om man bara letar på rätt ställen så kan man hitta dem.
Mina nya tennisskor är från Veja.
Gummit i sulorna är naturgummi från Amazonas. 60 familjer lever på att leverera naturgummi till Veja, och tack vare att de levererar det i ett slags gjutna sjok är det lättare att förvandla det till skosulor sedan och de kan få mer betalt än förr:
Läder är en krånglig historia för den som vill ha Fairtrade-märkt. Det som Veja kan lova är att korna inte är med och förstör Amazonas, och att de som arbetar på läderfabrikerna inte utsätts för farliga kemikalier eller måste göra farliga arbetsmoment. Helt andra arbetsförhållanden än på fabriken i staden där jag var, alltså.
Skorna monteras på Vejas fabrik i Porto Alegre i Brasilien.
Sedan reser de ut över världen — till exempel till Uma Bazaar och Liebling i Malmö.
Kostar de mer än andra skor?
Det beror på vilka märken man jämför dem med. Men de pengar som jag betalar är dels den försäljningsmarginal som en liten butik i Malmö behöver för att kunna fortsätta finnas trots att stan och dess gallerior har massor av kedjebutiker, dels det som Veja behöver för att kunna fortsätta finnas och utvecklas, och dels vettiga löner till alla som har gjort skorna. Om det känns som mycket pengar så är det inte för att det är dyrt utan för att jag (liksom nästan alla andra här i Sverige) har vant mig av med att betala vad saker egentligen kostar.
Och Vejas marknadsföring är mycket begränsad och samtidigt mycket intensiv: de syns aldrig på annonspelare eller i TV-reklam, så det är jag inte med och finansierar, men många människor som köper och använder skorna berättar om dem för sina vänner.
Ja, det finns alltså mycket mycket mycket mer att berätta, till exempel om de veganska modellerna som Veja också har, och om fler bra och vettiga märken, men nu låter jag det här vara en första dos inspiration! Och så ska jag vandra ut i höstvädret med mina fina skor.