Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

På väg till Chikwawa med massor av mat

Av Posted on Inga taggar 0

Matutdelningen i Chikwawa var mycket ordentligt förberedd … men Magdalena och hennes medhjälpare höll på att inte ta sig dit. Såhär skrev hon på förmiddagen:

Malawi från dess bästa sida… Not!

Mitt perfekta planerande fick ett abrupt slut, och nu är det istället en träning i tålamod.

Jag hade trott att vi skulle vara i full gång med utdelandet vid den här tiden, men se, det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Lastbilen som skulle ha kommit kl 8:30 imorse har ännu inte dykt upp, och utan den är det svårt att frakta sex ton majs plus ett ton bönor och gröt.

Som så ofta är fallet så har jag redan tre gånger idag fått svaret ”lastbilen är på väg”. Just nu undrar jag varifrån?!

Vi hoppas fortfarande på att den ska dyka upp snart så att vi kan lasta och åka ner till Chikwawa. Med personbil tar resan ungefär en timme, med lastbil kanske en och en halv eller närmare två timmar. Det innebär att vi i bästa fall kan lasta av runt två iden och börja utdelningen därefter.

Vår förhoppning är att vi ska vara klara med allt senast klockan fem så att vi är tillbaka i Blantyre innan mörkret faller. Vi får se hur det går.

Med förseningen följer också att jag måste släppa på dokumentationen. Det sista jag gjorde igår kväll var att förbereda listor för att kunna sammanställa information om mottagarna (ålder, antal familjemedlemmar etc). Nu kommer tiden att vara för knapp för att vi ska hinna intervjua 120 hushåll. Vi får se. Just nu är det rätt mycket ”Hakuna Matata” över hela situationen …

Men sedan kom verkligen lastbilen!

Och den tog sig fram, och Magdalena har skrivit flera gånger om saker som hände. Det här är det avsnitt som sammanfattar dagen:

Chikwawa 2

Det var fantastiskt mycket som var positivt under dagen, och i stort gick allt som det skulle, men helt smärtfritt var det inte.

Eftersom lastbilen blivit så galet försenad och vi jobbade mot klockan för att hinna ut på stora vägen innan mörkret föll, så fattade jag (me, myself and I) beslutet att inte bära in majsen i byggnaden utan lasta av den på marken utanför. David var inte helt nöjd med detta beslut (han har varit med förr om vi säger så), men eftersom det var så sent så blev det så.

Men vad händer om man släpper ner en hög med pengar på ett torg? Folk kommer att släppa alla hämningar och försöka roffa åt sig så mycket som möjligt. Det var lite vad som hände. Eftersom flera av mottagarna faktiskt var för gamla/sjuka/handikappade för att orka bära 50 kilo majs hade de tagit med andra som skulle hjälpa dem. Men detta innebar ju att en massa folk som vi inte alls kände igen och som inte hade sitt namn på listorna nu stod och ville ha en säck med majs. En del började slita i säckarna. David insåg rätt snabbt vad som höll på att hända, så han fick barskt sätta stopp. Alla fick ställa sig på rad, och han höll kön bakom sig genom att bokstavligt talat stå stadigt i marken. Ingen som inte kom direkt inifrån och bar på bönor/olja/likuni phala fick ta emot någon majs, och vi lugnade ner utdelandet väsentligt.

Därför var det med förvåning vi insåg att antalet säckar som blivit över efter att alla mottagare fått sin ranson (8) stämde med antalet namn som var kvar på listorna (8). En del av dem, fick vi förklarat, var rätt svårt handikappade. De hade antagligen inte lyckats få hjälp att ta sig till utdelningen. Men med åtta säckar kvar stod vi inför nästa problem.

Chikwawa

Vid den utdelning vi gjorde förra gången hade vi 100 hushåll på listorna. När Saidi denna gång gick igenom den gamla listan visade det sig att en del av mottagarna hade fått en matdonation från en annan organisation någon vecka tidigare. Detta gjorde att de föll utanför våra kriterier och inte fick något den här gången. Det hindrade dem inte från att dyka upp och sitta och vänta. Så när alla namn var uppropade och intervjuade återstod ungefär 30 människor som också ville ha ett paket. Vid en första uppmaning gick kanske häften av dem gå hem, men resten stannade och hoppades att vi skulle ändra oss och ge dem ett paket var — vi hade ju ändå säckar över.

Här vände sig alla till mig. Ingen ville vara den som sa nej. Kanske att jag skulle dela upp säckarna och de i alla fall skulle få med sig lite mat hem?!

De av er som känner mig väl kan kanske gissa mitt svar: NEJ! Och NEJ och NEJ. ”Finns du inte på listan så får du inget.”

Det är hårt, men tyvärr det enda hållbara i det långa loppet. För om man skulle ge alla som kom så kommer vi nästa gång ha många hundra människor som kommer och vill ha, och då kommer en distribution att bli omöjlig.

Ett av de misstag vi kanske gjorde denna gång var att varken Jordan Dowbush eller den som är chief i området var på plats. Det innebar att en del människor trodde att de hade rätt att bete sig hur som helst och att ingen kunde säga ifrån. Men i slutänden hade vi ett gott stöd från varandra, och de säckar som var kvar blev inlåsta i en container för distribution till de behövande familjer de var ämnade för.

Varför berättar jag detta? Jo, trots att jag har arbetat med bistånd en förhållandevis kort tid så har jag redan lärt mig att 95% av all negativ feedback och alla problem medvetet utelämnas eller klipps bort i rapporter. De som skriver och redigerar rapporterna gör så för att de tror att ingen skulle ge några bidrag i fortsättningen om sanningen kommer fram.

Jag tror att det är precis tvärtom. Om jag inte berättar vilka problem som uppstått så har ni som givare ingen möjlighet förstå utmaningarna vi möter och inte heller möjlighet att stötta när vi behöver göra förändringar i sättet att arbeta etc. För förändringar behövs, och jag tror att enda lösningen är öppenhet och en ärlig dialog om för -och nackdelar. Och ni får samtidigt vara med på min lärokurva där verkligheten är att jag genom det här projektet lärt mig oerhört mycket om vad som fungerar och inte och varför.

***

Tack, Magdalena!