Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Kreativitet och nya språk på NybyVision — Anna-Lena berättar

Av Posted on Inga taggar 1

En av de roligaste sakerna med att bli inbjuden till olika platser och sammanhang för att berätta är förstås alla människor man får träffa. Anna-Lena Jarl mötte jag i Gamla Uppsala för drygt ett år sedan, och vi har hållit kontakten sedan dess. Nu arbetar hon på NybyVision, och jag kunde inte låta bli att fråga ut henne om det.

nyby-vision-1

Hej Anna-Lena! Du började på ett alldeles nytt arbete för ett tag sedan – vad var det som lockade dig med det?

Jag har alltid pendlat mellan mitt skapande och med att jobba med människor. Jag bestämde mig som ung för att bli textillärare, men när jag insåg att jag skulle bli tvungen att bedöma andras skapande backade jag. Jag läste konsthantverk, och när jag satt i keramiksalen kände jag att jag hade kommit rätt. Då fick jag frågan om jag kunde tänka mig att vara ledare i en barngrupp på fritiden. Jag tackade ja och gick igenom en smärre kris. Jag hade ju äntligen kommit rätt! Min dröm att jobba med både människor och skapande väcktes och har alltid funnits där.

Jag läste till diakon och gjorde en praktik på en syverkstad i Rågsved. Det arbetet passade mig perfekt. När jag sedan kom ut och jobbade som diakon saknade jag skapandet. Jag läste till florist och längtade tillbaka till diakonyrket. När vi flyttade till Uppsala med familjen fick jag höra talas om NybyVision och dess textilverkstad, och så fick en god vän tjänst och jag åkte dit för att titta på verkstaden. Jag kände att det här vore ju drömjobbet. Att får jobba med slöjdandet i en diakonal verksamhet.

Åren har gått, och jag har arbetat både i kyrka och kommunal förskola. I våras när tjänsten blev ledig kunde jag inte låta bli att söka den. Alla mina utbildningar inom textil, keramik, träslöjdande och diakoni var vad de sökte, och på den vägen är det. Hela jag fick jobb.

nyby-vision-3

NybyVision, vad är det för något?

Det är en diakonal verksamhet med Österledskyrkan i Gamla Uppsala och Uppsala Missionsförsamling som huvudmän. Såhär brukar vi presentera vår verksamhet:

NybyVision vill utifrån kristen och humanistisk helhetssyn på människan främja ömsesidig integration och gemenskap mellan människor oavsett religiös, etnisk eller kulturell bakgrund. Verksamheten är i skolform, men de som kommer hit kallas inte elever utan deltagare.

nyby-vision-5

En vanlig vecka, vilka möter du då?

Jag möter människor — mest kvinnor i åldern 21–65, och de har kommit till Sverige av olika anledningar. Många har flytt från sina hemländer på grund av krig. Det är människor som söker asyl och det är människor som levt i Sverige längre men som av olika anledningar inte kommer ut på arbetsmarknaden, oftast för att de inte har kommit igång med språket.

Jag jobbar också med ett gäng män som jag har med en volontär. Där jobbar vi just nu med täljning och att göra egna bestick. Men där jobbar vi mycket med svenska och samhällskunskap. Vi gör utflykter och pratar väldigt mycket.

nyby-vision-8

Vad gör ni tillsammans?

I ateljén, vår kreativa verkstad där jag är arbetsledare, kan deltagarna välja mellan olika kurser. Sömnad på enkel eller avancerad nivå. Keramik — den leder min kollega Militza. Målarkurs där deltagarna målar i akryl eller akvarell. Syslöjd med stickning, broderi, smygmaskvirkning, vanlig virkning … vi knyter också armband, syr applikationer och så vidare. 

Vi samtalar mycket runt bordet. Många språk blandas. Ibland berättar någon hur flykten har varit, om när talibanerna kom och bröt sig in i hemmet. Det är en ständigt delande av olika kunskaper från textilen, folkloren och allt annat som vardagen bjuder på.  Vi skrattar mycket, och ibland kommer tårarna och spontana kramar.

Ibland är det tyst runt bordet och alla jobbar koncentrerat med sitt arbete.

nyby-vision-6

Har du någon användning för dina egna intressen, som textilhantverk?

Absolut. Framförallt eftersom jag älskar slöjdande så är det ju himmelriket att vara i vår slöjdsal där det finns hur mycket material som helst. Inspirationen är enorm — deltagare och allt material och min kollega. Eftersom vår verksamhet har nätverk inom våra båda kyrkor kommer många in och skänker material. Det är roligt. Det är väldigt spännande att öppna deras påsar som kan innehålla allt mellan himmel och jord. 

Som jag nämnde tidigare så har jag studerat många olika slöjdämnen. Jag brinner verkligen för slöjdandet. Att skapa för att ge värme. Ett par varma vantar i ull kan verka enkla, men de är det optimala plagget när vinterkylan kommer. Att skapa för att det är vackert. För att det är lugnande för själen att ha något i händerna. Att vara både slöjdare och konsument.

Jag brukar säga att handen är själens verktyg. Många tänker på en gamla mormor som satt i gungstolen och virkade mormorsrutor och tror att slöjden håller på att somna in för evigt. Så är det inte! Mer levande än nu kanske den inte har varit. Tack vare sociala medier där många delar med sig av sitt intresse och hittar genuint intresserade slöjdare över hela världen.

Visst kan vi få kommentarer som går ut att vi är konservativa som sitter runt ett bord och virkar med enbart kvinnor. Å andra sidan är samtalen runt bordet hur genuskritiska som helst.

Det finn också en styrka i att kunna få återerövra sin gamla kunskap man hade från sitt hemland. När språket, landet, allt är trasigt är det fantastiskt kul när deltagarna visar sina kläder från hemlandet. Vad de sydde för många år sedan. Att få vara bra, duktig på något när man känner sig rejält nertryckt i skorna för att man inte kan det svenska språket.

Och mycket av det vi gör är väldigt lika. 

Tror du att man skulle kunna göra något som liknar det här på frivilligbasis (till exempel en kväll i veckan)?

Det tror jag. Det man måste komma ihåg är ju att språket kan vara svårt. Jag själv hade inte arbetat med integration innan jag kom hit. Men min chef har jobbat mycket i kyrkan som diakon med integration. Ta kontakt med ett asylboende och ta med material för att kunna arbeta.

nyby-vision-9Vad säger du numera om någon frågar vad du arbetar med?

Såhär:

Jag jobbar som diakon och arbetsledare i ateljén, jag jobbar med slöjden och själen som verktyg för att möta vår knasiga vardag. Jag har jobbat i kommunal förskola de senaste fem åren. Och människor är lika. Det lilla rädda barnet, den unga föräldern som lär känna sitt barn som genomgår nya faser hela tiden. Som är chef på sitt arbete och framgångsrik men i föräldrarollen en outbildad och oerfaren människa. Alla behöver vi respekt, en klapp på axeln och någon som säger: ”Du är duktig!”

Har du något som du skulle vilja säga till den som funderar på att engagera sig i integration på något vis?

Kom ihåg att språket kan vara svårt. Att man inte kan sätta upp en lapp och tro att alla hittar dit. Det handlar om uppsökande verksamhet. Och att vi är väldigt lika på jordklotet. Vi gillar att äta god mat. Vi tycker om att göra fina saker. Vi vill lära oss nya grejer. Vi får ont i ryggen och behöver massage. Vi tycker väldigt mycket om att träffas och få vara vänner. Varning du kommer bli lite lyckligare som människa.

***

Tack, Anna-Lena!

Den som vill läsa mer om NybyVision kan göra det här.