Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Möt Ioana som har startat Moeke Yarns

Tack vare Ita, min lettiska väninna som också har blivit min stickarväninna, hörde jag att någon i Rumänien hade börjat tillverka garn av ull som annars bara skulle ha kasserats eller bränts. Att ull inte blir tillvaratagen är ju ett problem här i Sverige också, och ganska nyligen blev det ett stort diskussionsämne bland miljömedvetna stickare. Jag hittade Moeke Yarns och Ioana och bad att få göra en intervju, och hon sa ja. Först publicerade jag den på engelska (här), och nu kommer den på svenska — för det här är inspiration som jag verkligen vill dela med många.

Alla bilder utom porträttbilden kommer från Moeke Yarns webbplats.

Tack, Ioana!

*** 

Ioana, Moeke Yarns grundare. 

Ioana, du är sociolog och arbetar med garn vid sidan om — hur fungerar den kombinationen? Hur inspirerar det ena det andra och tvärtom?

Det var faktiskt så att jag började virka och sticka som en hobby för att klara frustrationerna under arbetet med min doktorsavhandling. När man forskar blir det så att man ska skriva artiklar och försöka få dem publicerade. Men artiklar går inte att ta på, och åtminstone på mitt universitet finns det ganska höga förväntningar på forskningens kvalitet. Så å ena sidan kunde jag koppla av när jag arbetade med mina händer — bara genom att sätta fokus på en maska i taget. Jag kunde tömma huvudet och hantera stressen bättre. Å andra sidan tycker jag om att jag kan skapa något att ta på — som en motsats till mitt immateriella arbete som sociolog. Jag tror också att stickningen hjälper mig att tänka bättre. Oftast tycker jag bäst om enkla modeller med repetitiva motiv som gör det möjligt för mina tankar att vandra. Och när mitt huvud är tomt och mitt fokus är det upprepade mönster som jag stickar kommer jag faktiskt på bra idéer och löser problem som har med mitt arbete att göra. Så för mig är stickandet bra inte bara för min hälsa utan också för mitt arbete som sociolog.

Ioanas mormor var en entusiastisk stickare. Sockan till höger är överlevaren från ett par som hon gjorde åt Ioana och har blivit mallen för Moekes egen sockbeskrivning.

Du skriver om din mormor som din största inspirationskälla. Vad stickade hon, och hur?

Min mormor var väldigt duktig på att sticka. Allt hon gjorde blev otroligt jämnt, och vartenda plagg satt perfekt. Och det lyckades hon med utan att använda beskrivningar. Jag har fortfarande kvar några av de sockor som hon gjorde — jag har till och med rekonstruerat modellen och bjuder på beskrivningen på vår webbplats. Jag har också några västar som hon gjorde. Hon älskade att sticka västar och koftor, och jag förstår henne, för vintrarna i Rumänien var så bistra att bra, varma kläder var en nödvändighet. Och så fick jag några gulliga mössor med bolltofsar. Det hon gjorde var inte särskilt förfinat, kläderna var mest av allt funktionella, men jag har lagt märke till att detaljerna alltid var mitt i prick. Och oftast spann hon garnet själv, och det gör allt som jag har kvar efter henne ännu mer speciellt.
När det gäller frågan om hur: hon stickade på det sydeuropeiska viset och använde oftast långa metallstickor som jag tycker är ganska tunga. Hon stickade mest på vintrarna när arbetet i jordbruket gjorde det möjligt för henne att ägna sig åt annat. När jag var liten, under det kommunistiska styret, och när elektriciteten stängdes av på kvällarna, hade hon en oljelampa, och hon satt i timmavis och stickade för att bli klar med yllesockorna innan den första snön kom. Mest av allt var hon egentligen den som tog hand om oss — alla i familjen hade åtminstone något plagg som hon hade gjort.

Två av Moekes ofärgade garner.

Hur har ditt intresse för textil och textilhantverk utvecklats hittills?

Jag lärde mig att sticka och virka när jag var liten, men jag fortsatte inte då. Det var först när jag började igen för några år sedan som jag fastnade för båda delarna. Till att börja med var jag helt inne på virkning. Jag älskade möjligheten att skapa former på ett enkelt vis. Och min bakgrund inom matematiken hjälpte mig att förstå hur man konstruerar komplexa former — jag gjorde en massa dockor som jag gav till alla vänner som fick barn.
Men sedan återupptäckte jag stickningen, och jag måste erkänna att jag var en novis när det gällde tekniken. Jag hade ingen aning om vad en provlapp är. Eller förkortade varv, magic loop, olika tekniker för att lägga upp och maska av. Jag visste inte ens att sådant existerade. Men jag är en nyfiken person, jag älskar att lära mig nya saker, och jag kan inte leva utan utmaningar. Så jag började titta på instruktionsfilmer och prova nya tekniker. Den processen var avgörande, för den hjälpte mig att förstå vilken sorts stickare jag är och vilka slags modeller jag tycker om. Till exempel: jag är inte någon spetsmänniska. Jag klarar att sticka spets, men jag älskar det inte, och jag tror att det skulle märkas på slutresultatet.
En viktig upptäckt var att jag tycker om att sticka provlappar. Jag älskar garn, jag älskar hur det känns att ta i och hur det luktar, och när jag stickar en provlapp med ett nytt garn lär mina fingrar känna det, hur det beter sig, om det är elastiskt eller stumt, vilken sorts struktur det resulterar i. Att sticka provlappar hjälper mig att förstå vad ett specifikt garn passar bäst till. Och ibland hjälper provlapparna mig att inse att jag inte är så förtjust i en viss typ av garn och att jag inte behöver lägga mer energi på att arbeta med det. Genom att prova nya garner utvecklade jag min smak, och nu förstår jag bättre skillnader och likheter mellan olika sorters fibrer.

En annan förändring är hur jag upplever arbetet med fibrerna — förut var jag en otålig stickare som bara stickade små saker och var nöjd bara när något var klart. Nuförtiden väljer jag mina projekt med ett syfte: jag vill lära mig något nytt. Men min attityd till att tillverka något har blivit annorlunda — nu har jag roligt hela vägen, och jag tror att det är den viktigaste utvecklingen på min bana som hantverkare.

Garn från Moekes färgade kollektion — alla färgerna är naturliga växtpigment.

Du har startat ett garnföretag tillsammans med din bror. Var det ett naturligt steg för dig eller ett kliv ut i det okända?

Det var en ganska galen sak att göra eftersom ingen av oss hade någon erfarenhet av garntillverkning. Men jag har alltid velat göra något som kunde påverka samhället. Innan jag kom till Holland och gjorde verklighet av min dröm om att forska arbetade jag i flera år i olika organisationer som hade ett tydligt samhällsfokus, till exempel att stötta roma-befolkningen så att de kan få mer inflytande i sin egen tillvaro. Och jag har alltid trott på Rumänien och på att vi har så mycket att erbjuda — det finns bara inte så mycket kunskap om hur man kan ta vara på potentialen. När jag fick reda på att så många av spinnerierna förfaller och att herdarna bränner ullen blev jag förundrad. Eftersom jag bor i Holland var jag medveten om det ökande intresset för lokalproducerade, miljövänliga produkter. Min plats mellan de två världarna gjorde att jag kunde se den här möjligheten som inte är så lätt att upptäcka om man inte reser utanför gränserna och inte kommer i kontakt med olika marknader. Så i mitt huvud var det bara naturligt att koppla ihop min kärlek till naturfibrer med en tradition och en industri som, på lång sikt, skulle kunna innebära något bra för den ekonomiska återuppbyggnaden av Rumäniens landsbygd.

I början var min bror och min familj inte särskilt entusiastiska när jag berättade om min idé. Till och med spinneriets ägare varnade oss: det här var nog ett projekt utan framtid. Grannarna i byn där jag växte upp och där mina föräldrar fortfarande bor var också reserverade. De tvekade helt enkelt inför tanken att någon skulle kunna vara intresserad av att köpa och använda traditionella rumänska garner — inte ens rumänerna själva ville ju ha dem. Så när jag försökte övertyga dem gjorde jag massor av efterforskningar, och till slut bestämde vi oss för att börja i liten skala, lära oss på vägen och anpassa oss till vad som fungerar. Det var och är fortfarande pressande för mig eftersom det var jag som övertalade dem att starta företaget, och jag är tacksam för deras stöd och deras tillit till min instinkt och min idé.

Vad har du fått för respons hittills?

Gensvaret har överträffat alla mina förväntningar! Formgivare och bloggare och garnförsäljare verkar ha blivit berörda av vårt initiativ, och på nolltid började vi sälja garn till butiker och stickare runtom i världen! Det var fantastiskt, och det var också viktigt att se att vårt arbete värdesätts. Vi började sälja i september 2014, och vi har redan lyckats utveckla ett litet nätverk av utvalda återförsäljare, 16 butiker i sju länder.
Det här skulle inte ha varit möjligt utan några viktiga personer som jag träffade precis i början. En av dem är Ashley som driver podcasten woolful.com och som bjöd in mig till en intervju i januari. Hennes entusiasm för våra garner och den möjlighet som hon gav mig att berätta betydde massor för oss.

En annan person som blev viktig för oss är Maaike som driver creJJtion.com och som förklarade för mig hur sociala medier fungerar och hur man kan använda dem för att göra människor medvetna om saker och bygga nätverk.

Och så är det den fantastiska grupp som följer oss på Instagram och är så stöttande och glad över det vi gör att det verkligen ger mig den energi och motivation jag behöver för att orka fortsätta när det är svårt för mig att balansera arbetet, Moeke Yarns och min familj.

Sist men inte minst, formgivarna som såg potentialen i vårt garn och började göra modeller med det. För mig är det en fantastisk bekräftelse när mitt Instagram-flöde innehåller bilder av projekt och nya modeller med Moeke-garn!

Moeke-garnet kommer från två rumänska fårraser, den första en lokal ras som hålls mest för mjölkens och köttets skull och numera också en transylvansk merinoras.

Och fåren — vad är de för några, var finns de, hur lever de?

Fåren som ger oss ullen till garnerna är rumänska raser. Elena-garnet kommer från två flockar som är blandningar av Tsigaie, Merinos och Turcana. De fåren hålls mest för mjölkens och köttets skull, inte så mycket för ullens, och de klarar de bistra vintrarna i Rumänien väldigt bra.

I år letade vi på nytt och hittade två flockar med en rumänsk variant av trasylvanska merinofår. I Rumänien finns det faktiskt flera merinosorter, och alla avlades fram under kommunisttiden, på 1980-talet. Vi lyckades hitta den tidigare statliga gården där transylvansk merino avlades fram från importerade australiensiska Polwarth-får. Vi hittade också en gammal kvinna som har några få transylvanska merinofår för att höja sin mycket låga inkomst. Egentligen skulle vi få så mycket ull som vi behövde från den större gården, men när min bror och jag talade med kvinnan och såg hur mycket arbete hon lägger på att ta hand om fåren bestämde vi oss för att köpa ull av henne också, trots att vi egentligen inte behöver mer.

Alla fåren har det bra och är ute så mycket som möjligt. Merinorasen tål inte kylan lika bra, så på vintrarna är de inomhus en del. I Rumänien är det ingen som håller på med det som kallas docking (att ta bort svansen) eller mulesing (att ta bort skinnremsor från fårets bakdel), och den aspekten var viktig för mig — en del säger att man vinner mycket på båda delarna eftersom det minskar antalet flugor, men i mina ögon är det inte försvarbart. Fåren betar på marker där inga bekämpningsmedel avvänds, för, som herdarna säger, ingen har råd med sådant.

Ullen sorteras och behandlas för hand och spinns långt bort från högteknologiska maskiner. Vad betyder det för dig?

För mig är de här aspekterna mycket viktiga, för när jag fick id´´en att tillverka garn ville jag inte bara göra vilken sorts garn som helst, jag ville göra traditionellt rumänskt garn. Jag letade efter gammaldags spinnerier eftersom jag ville bidra till deras överlevnad så att småbönder med får — flockar på kanske 10–20 — kan ha tillgång till en plats där deras ull kan tas omhand. Jag ville också undvika kemisk ullbearbetning, för sorteringen ocj tvättningen av ullen görs på mina föräldrars gård där jag växte upp och där min mormor och morfar bodde. Jag älskar den platsen, och hur skulle jag kunna använda syror eller tvättmedel som skadar miljön där? Så i mitt huvud fanns de här idéerna om att vi måste hitta arbetssätt som inte skadar miljön och att garnerna måste bli äkta. Det är klart att det här innebär att garntillverkningen kräver mycket mer arbete, men i mina ögon är det värt det.

Vad är det roligaste att sticka med det här garnet?

Jag älskar filtar stickade med Elena. Ull är underbart som värmeisolator, och jag har det hela tiden svårt med det kalla och fuktiga vädret här i Holland. Så min yllefilt är definitivt mitt favoritprojekt.

Vad är det bästa som skulle kunna hända för ditt företag och för alla dem som arbetar med det nu?

Mitt mål är att skapa en stadig grund för utveckling. Jag vill komma dithän att vi kan skapa arbetstillfällen för människorna i byn där jag växte upp och bidra på ett påtagligt sätt till att utveckla ekonomin på landsbygden. Att vi redan arbetar med två spinnerier i Rumänien är också viktigt för mig — på det sättet kan vi stötta två traditionella småföretag så att de kan överleva. Och det är klart att jag är glad om jag kan skapa något som min familj kan bära vidare.

***

Tack, Ioana, för att du svarade så grundligt på mina frågor — när jag skickade iväg dem tänkte jag inte på att jag skulle orsaka dig så mycket arbete, men när svaren kom blev jag så glad och skickade dem genast till Ita, och nu är det så roligt att sprida dem vidare.

Ni som längtar efter ännu mer inspiration, ta en titt på Ioanas beskrivningar och på alla de olika garnerna!

— Och det här är inte något sponsrat inlägg. Det har kommit till tack vare ren och skär entusiasm! Alla vet väl vad det är för något, eller hur?