Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Hälsningar från Panzisjukhuset

Ojojoj vad många det är som har läst Läkartidningens artikel om Panzisjukhuset!

Jag tog kontakt med Magda Gad, som har skrivit den, och frågade om hon ville berätta lite mer om sitt engagemang här på Kyrkkaffebloggen. Här kommer det!

Magda Gad, journalisten som åkte till Kongo. Bild lånad från Magdas Facebooksida.

Magda Gad, journalisten som åkte till Kongo. Bild lånad från Magdas Facebooksida.

Hur kom du i kontakt med Panzisjukhuset? Hur kom det sig att du bestämde dig för att resa dit?

Jag satt på ett tåg till mitt lantställe i Dalarna i julas när en tjej som satt i sätet bredvid mig sa: ”Du borde åka till Kongo, min morbror jobbar där för FN och det verkar vara helt galet där.” Jag började genast researcha Kongo och blev förvånad över att jag visste så lite om landet; att världens dödligaste krig sedan Andra världskriget rasar där. Att sex miljoner människor har dött. Att medierna inte skriver något om det. Jag bestämde mig genast för att åka.

När jag och fotografen Niclas Hammarström förberedde oss inför resan fick jag höra talas om Panzi genom en bekant. Doktor Mukweges arbete lät otroligt – att han opererar våldtagna med sitt eget liv som insats – och vi kände direkt att vi ville göra ett reportage om det.

Nyfödd på Panzisjukhuset hösten 2011 -- och mottagen med svensk värme! Foto: Elisabeth Hammarberg/PMU

Nyfödd på Panzisjukhuset hösten 2011 — och mottagen med svensk värme! Foto: Elisabeth Hammarberg/PMU

Jag gissar att det är svårt att göra ett ”vanligt” journalistuppdrag av ett besök där — vad vill du säga till dem som läser ditt reportage i Läkartidningen och blir upprörda och vill göra något?

Du har helt rätt i att det här inte kändes som ett vanligt journalistuppdrag. Det är omöjligt att ställa sig själv åt sidan i en sådan här situation. Något i mig förändrades för alltid efter mitt möte med dessa flickor och kvinnor. Det värsta var insikten om att det är vi, i väst, som håller liv i inbördeskriget genom att konsumera produkter (mobiler, läsplattor, spelkonsoler) som innehåller blodsmineraler från Kongo. När jag hör folk här hemma gnälla om småsaker så vill jag bara skrika rakt ut. Samtidigt var det fantastiskt att se att dessa kvinnor faktiskt orkar fortsätta kämpa trots allt de har gått igenom. Deras leenden kommer att bo i mitt hjärta för evigt.

Annas kommentar: Det är många som skriver och vill hjälpa till, och det enklaste man kan göra är att skriva på namninsamlingen till stöd för Kongos kvinnor. Det är också enkelt att skicka en gåva till Panzisjukhuset via PMU i form av pengar: SMS:a till numret 72980 och skriv Kongo om du vill ge 50 kronor och KONGO100 för att ge 100 kr. Det går så klart också bra att använda Plusgiro 900050-6 eller Bankgiro 900-0506 och skriva Panzisjukhuset i kommentarfältet. Hos Läkarmissionen kan man ge ”fjärrpresentkort” på en förlossning på Panzisjukhuset genom att skicka 150 kronor. Man kan också skicka en hälsning till en vän i form av 60 kronor som gåva till sjukhuset.

Några av Magdas läsare har engagerat sig för att sjukhuset ska få de tvättmaskiner som saknas och skriver:

”På Panzisjukhuset finns det ett stort behov av tvättmaskiner, men i dagsläget kan det inte köpas in några sådana eftersom pengar som kommer från biståndsorganisationer är öronmärkta.  En industrimaskin, vilket är det som behövs för sjukhusbruk, kostar 50 000 kr och de behöver 3–4 stycken så alla små och stora bidrag är välkomna! Får kvinnorna tvättmaskiner kan de istället för att stå på knä och gnugga kläder komma vidare i livet genom utbildning med mera.

Vi har i dag varit i kontakt med Magda Gad som skrivit artikeln och hon hälsar att ni som vill donera till tvättmaskiner göra detta via bankgiro 5659-8808, vilket är Pingstkyrkans i Umeå missionskonto. Där skriver ni Tvättmaskiner till Panzi och då går alla medel oavkortat till detta. Professor Ellinor Ädelroth som är på plats tar hand om detta och följer upp till givare som anger sin mejladress.”

Hur kommer ditt eget engagemang för kvinnorna i DR Kongo att fortsätta?

Jag och Niclas Hammarström känner oss inte alls klara med Kongo. Vi har fått upp ögonen för en situation som hela världen inte kan annat än skämmas för och vi vill fortsätta att berätta om vad som händer på plats. Ska det bli någon förändring så är första steget att informera folk om vad som faktiskt händer.