Krönika

Ska det vara så här, hela tiden?

Hej på er! Jag har saknat er, fast kanske inte lika mycket som ni säkert har saknat mig. Jag förstår inte hur ni står ut. Kanske tröstäter, det brukar jag göra. Liksom äta upp tomheten när jag är ensam. Häromdan tröståt jag hela mattes tidningskorg från 1950-talet som hon ärvt av nån. Den var inte god, jag fick spotta ut, och det hela fick ett tråkigt slut eftersom jag märkte att matte blev upprörd. Så nu pratar vi inte mer om den saken. Men det var skönt så länge det pågick.

Det där är nog något från min olyckliga barndom som måste ut. När jag blev adopterad till Sverige från Irland var jag helt förvirrad. Påstår vissa. Jag hade typ aldrig gått i koppel, fast jag var vuxen. ”Vad är det där för konstigt snöre?” frågade jag, men ingen förstod för jag pratade engelska. Ja, så drog de ut mig i det där kopplet. ”Jag kan gå själv”, sa jag men ingen lyssnade. De drog runt mig i timmar i en liten park för att jag skulle göra något, oklart vad. Sen när vi äntligen kom hem rusade jag in och kissade under matbordet. ”Jösses, hur länge ska man behöva hålla sig?” tänkte jag. Ja så där höll det på ganska länge. Jag var faktiskt rätt så ledsen, för allt jag gjorde blev fel fast jag försökte göra rätt.

Nu har jag varit i Sverige ungefär ett halvår och äntligen fattat grejen med parken. Ni är säkert väldigt intresserade av vad jag tycker om det här landet. Ja, här är i alla fall de flesta snälla mot djur. Men kanske lite nervösa med sina hundar, om jag får tycka till. Jag träffar hundar som inte får leka, eller ens hälsa. Va?! Det är ju precis som att säga att människobarn inte får leka med andra barn, för då kan de bli smutsiga eller sjuka.

Och en sak jag inte gillar här är vädret. Ska det vara så här? Kallt alltså. Men jag är rätt snygg i min nya tröja. Vissa klär i allt, det bara är så.

koftan800
Kram från LILLY

Spara

Spara

Ska det vara så här, hela tiden? Läs mer »

Min nya kompis har bara tre ben

Den här gången ska jag berätta lite om mina kompisar. Ni som följer mig här på bloggen vet ju att jag just varit i Portugal. Ett härligt land. Vilka köttbullar de har där! Stora som ägg! De kallas frikadeller. Såsen kan de skippa tycker jag för egen del, den är med tomat och lök. Lök? Vem uppfann det? Helt onödigt.

Ja, i alla fall. Det finns så många roliga hundar i Portugal. Nästan alla är hittehundar, precis som jag. Bia, till exempel. En liten brun tik som jag fick syn på i parken. Jag rusade glatt fram förstås, som vanligt. (Min matte har inget vidare styr på mig. Hon ropar ”stopp, stopp!” men det bryr jag mig inte så mycket om. Jag är så himla liten så ingen blir rädd ändå.)

Ja, hur som helst, jag rusade fram till Bia och då ramlade hon bara ihop! Hjälp, tänkte jag, svimmade hon? Men det visade sig att Bia bara har tre ben. Så hon har lite svårt med balansen. Hon blev utkastad från ett fönster och bröt benet. En snäll person hittade henne i en liten låda där hon gömt sig. Och så fick hon en ny familj. Men benet fick de ta bort. Alltså veterinären. Stackars Bia, hon försöker springa med oss andra men det går inte så bra. Men hon är glad ändå.

Min bästa kompis i Portugal heter Kali. En morgon satt han utanför en dörr hos några vi känner och vägrade gå därifrån. Han var bara några veckor. Och jättehungrig. Så han fick flytta in. Undrar hur många dörrar han suttit utanför och blivit bortkörd? Eller kände han direkt att just det där var rätt dörr? Hur kunde han i så fall hitta dit? Det är sånt jag funderar på.

Kali är inte bara snygg, han är kul också!
Kali är inte bara snygg, han är kul också!

Apropå jättehungrig. Nu kurrar det lite i magen. Bäst att ta en runda till köket. Man vet ju aldrig.

Vi ses snart igen!

Kram LILLY

 

Min nya kompis har bara tre ben Läs mer »

Hjälp, vad hände med frisyren?

För er som har missat så har det hänt riktigt stora grejer: Jag har bytt frisyr!

Hur gick det till kanske ni undrar, jag som var så snygg. Ja det ena följde på det andra kan man säga.

1. Jag sprang in i en vägg. Alltså, frisyren hade liksom växt framför ögonen utan att någon hade märkt det. Utom jag då förstås. Där kom jag glatt studsande efter en boll, och BOM! Väggen var i vägen. Den anföll. Jag ramlade. Gnällde till. Insåg genast möjligheterna att få något gott som tröst. Kastade mig på rygg och låtsades svimma. Och fick som planerat massor av köttbullar. Så det var värt det, absolut.


Avsvimmad eller bara listig?

2. Jag hade en dålig hårdag. Eller kanske några stycken om sanningen ska fram. Alla skrattade åt mig på stranden när jag doppade huvudet och letade efter roliga stenar. Fy!
Ja, det var oåterkalleligt. Jag blev skjutsad till frisören. Himmel vad det var nervöst! Jag är ju snygg i allt, men man vet aldrig. Matte sa: ”Klipp bara lite.” Och vad händer? Snaggad! Frisören sa att hon sällan sett en så trasslig hund. Nu måste vi ägna oss åt hårvård, sa hon. Hår-vård? Vad är det? Jag anar oråd. I bästa fall kan det leda till en och annan köttbulle.


Bad hair day…

Så här blev det sen:

Före

lillysforebild

 

Efter

lillyefterklippning
Ja, vad tycker ni? Jag kan liksom inte välja när jag är snyggast. Vissa klär i allt, det bara är så.

Vi ses snart!

Kram!
Lilly

Spara

Hjälp, vad hände med frisyren? Läs mer »

De kallar mig Köttbulle…

Som jag berättat är jag född på Irland, men blev övergiven. Obegripligt, om jag får säga det själv. Sen blev jag räddad av föreningen Hundar utan hem, som adopterar bort övergivna stackare. Och någon nappade på min bild! Men jag är ju rätt så snygg också. Sen fick vi, minst 20 hundar, åka i en stor lastbil ända till Sverige. SVE-RI-GE? Vad är det, tänkte jag. Tankarna bara snurrade.

Vi åkte och åkte i flera dar. När vi kom fram var det ISKALLT. Fattar ni, is på gatorna?! Det är sånt de har i whiskyn på Irland. Jag darrade av rädsla och köld. Alla sa konstiga saker, jag förstod inte ett ord. Jag pratar ju helst engelska. ”Kom hit, gå ut, ligg ner”, vad yrar de om tänkte jag. Well, i alla fall, jag satsade allt på att bara se söt ut.

Jag var minst i hela bussen, bara drygt tre kilo. Ett ynk, sa någon. Ynk? Måste betyda underverk.

Nu har jag i alla fall fått en riktig matte här i Sverige, flera stycken faktiskt. MAT-TE, det kommer av mat. Det är mattarna som ger mig mat. Matmatmatmat. Inte torrisar, de räknas inte. Utan sånt som köttbullar, pizzabitar, korvsnuttar, leverpastejkanter, ostbitar… Oj, nu måste jag koncentrera mig.

När jag kom hette jag Molly. Men det var redan upptaget av lilla matte Molly. Upptaget?! Hmpfh! När stora matte ropade MOLLY kom jag skuttande fast hon inte menade mig. Gud så pinsamt! Ja, så stora matte frågade vem av oss som ville byta namn, men jag kunde ju inte svenska än så det blev jag. Nu ropar de LILLY, men då struntar jag oftast i att komma. Utom då de lägger till KÖTTBULLE efteråt. LILLY KÖTTBULLE. Då kommer jag direkt.

lillykottbulle

Jag skulle faktiskt hellre heta Köttbulle. Det är ett så runt och fint ord. Matte säger att jag mycket väl vet vad jag heter, men inte VILL komma när hon ropar. Nej, just det. Varför ska jag komma när jag har annat roligt för mig??? Till exempel när jag just fått vittring på en snygg dobermann i parken, rullar mig i en död orm, eller just har hittat någon gammal möglig picknickrest att tugga på. Ibland tror människor att vi hundar är hur dumma som helst.

Himmel, nu ropar matte LILLY KÖTTBULLE! Jag måste rusa! Vi ses snart igen.

Kram!
LILLY

Spara

Spara

De kallar mig Köttbulle… Läs mer »

Min sorgliga barndom

Hej igen, här är jag! Lilly!

Äntligen, tänker ni säkert! Ni har väl läst intervjun med mig i senaste Hemmets Journal? Det hoppas jag verkligen, fast den blev lite väl kort. Det finns chefer här som bestämmer sånt. ”Chefer”, de menar förstås schäfer, en schäfer som bestämmer allt. Hjälp! Precis som i hundgården där jag var ett tag. Bäst att lyda. Ja, då vet ni i alla fall att jag ska skriva dagbok här. Gissa om de har tjatat för att få med mig!

Det kommer att bli många kloka tankar. Här är vad jag tänker mest på:

Mat, vad som helst utom torrisar.
Jaga flugor.
Korv.
Rulla mig i geggiga saker.
Ostbitar som ramlat ner på golvet.
Roliga hundkillar.
Chips.

lillydagdrommer

Just nu sitter jag till exempel här och tänker på köttbullar. De har en så trevlig form. Perfekt faktiskt. Först kan man rulla dem över köksgolvet. Sen kan man bolla dem mellan tassarna. Och så bara slurp! De liksom bara rullar ner i magen. Matte brukar fråga om jag inte ska tugga, men varför det? Jag kan ju äta fler på kortare tid om jag sväljer direkt.

Oj, nu blev jag lite okoncentrerad. Jag ska ju börja från början har schäfern sagt. Med min barndom. Yes, den var sorgligt tom på köttbullar. Därför är det viktigt med många nu. Mitt köttbulleindex måste upp, och det snabbt.

Ja, min barndom var överhuvudtaget sorglig. Jag föddes alltså på en ö som heter Irland. Ingen ville ha mig där. Ingen ingen ingen. Obegripligt. Först var jag hos någon ett litet tag, sen blev jag bortkastad. Ja, ja… Jag kanske bet sönder några saker och kissade överallt. Men jösses, lite kul får väl en valp ha?

I alla fall, massor med hundar på det där Irland blir bortkastade. Då blir man vild, eller infångad. Och hamnar i ett hundfängelse, ett dogpound. Om ingen kommer och hämtar en så… Ja, ni förstår. Pang! Men jag blev räddad av en fadderfamilj där på Irland. ”Du ska i alla fall få en chans sa de.” Hjälp, vad rädd jag blev. Vaddå en chans? Bara en?

En organisation som heter Hundar Utan Hem fotograferade mig. Jag burrade upp frisyren och la huvudet på sned. Måtte det finnas någon som vill ha mig, bad jag till schäfern däruppe i himlen. Helst nån med stort kylskåp, om det går att välja alltså.

Jag får berätta mer om hur jag egentligen hamnade här i Sverige… men det får bli en annan gång!

Kram Lilly

Spara

Min sorgliga barndom Läs mer »