Barndom

Ska det vara så här, hela tiden?

Hej på er! Jag har saknat er, fast kanske inte lika mycket som ni säkert har saknat mig. Jag förstår inte hur ni står ut. Kanske tröstäter, det brukar jag göra. Liksom äta upp tomheten när jag är ensam. Häromdan tröståt jag hela mattes tidningskorg från 1950-talet som hon ärvt av nån. Den var inte god, jag fick spotta ut, och det hela fick ett tråkigt slut eftersom jag märkte att matte blev upprörd. Så nu pratar vi inte mer om den saken. Men det var skönt så länge det pågick.

Det där är nog något från min olyckliga barndom som måste ut. När jag blev adopterad till Sverige från Irland var jag helt förvirrad. Påstår vissa. Jag hade typ aldrig gått i koppel, fast jag var vuxen. ”Vad är det där för konstigt snöre?” frågade jag, men ingen förstod för jag pratade engelska. Ja, så drog de ut mig i det där kopplet. ”Jag kan gå själv”, sa jag men ingen lyssnade. De drog runt mig i timmar i en liten park för att jag skulle göra något, oklart vad. Sen när vi äntligen kom hem rusade jag in och kissade under matbordet. ”Jösses, hur länge ska man behöva hålla sig?” tänkte jag. Ja så där höll det på ganska länge. Jag var faktiskt rätt så ledsen, för allt jag gjorde blev fel fast jag försökte göra rätt.

Nu har jag varit i Sverige ungefär ett halvår och äntligen fattat grejen med parken. Ni är säkert väldigt intresserade av vad jag tycker om det här landet. Ja, här är i alla fall de flesta snälla mot djur. Men kanske lite nervösa med sina hundar, om jag får tycka till. Jag träffar hundar som inte får leka, eller ens hälsa. Va?! Det är ju precis som att säga att människobarn inte får leka med andra barn, för då kan de bli smutsiga eller sjuka.

Och en sak jag inte gillar här är vädret. Ska det vara så här? Kallt alltså. Men jag är rätt snygg i min nya tröja. Vissa klär i allt, det bara är så.

koftan800
Kram från LILLY

Spara

Spara

Ska det vara så här, hela tiden? Läs mer »

De kallar mig Köttbulle…

Som jag berättat är jag född på Irland, men blev övergiven. Obegripligt, om jag får säga det själv. Sen blev jag räddad av föreningen Hundar utan hem, som adopterar bort övergivna stackare. Och någon nappade på min bild! Men jag är ju rätt så snygg också. Sen fick vi, minst 20 hundar, åka i en stor lastbil ända till Sverige. SVE-RI-GE? Vad är det, tänkte jag. Tankarna bara snurrade.

Vi åkte och åkte i flera dar. När vi kom fram var det ISKALLT. Fattar ni, is på gatorna?! Det är sånt de har i whiskyn på Irland. Jag darrade av rädsla och köld. Alla sa konstiga saker, jag förstod inte ett ord. Jag pratar ju helst engelska. ”Kom hit, gå ut, ligg ner”, vad yrar de om tänkte jag. Well, i alla fall, jag satsade allt på att bara se söt ut.

Jag var minst i hela bussen, bara drygt tre kilo. Ett ynk, sa någon. Ynk? Måste betyda underverk.

Nu har jag i alla fall fått en riktig matte här i Sverige, flera stycken faktiskt. MAT-TE, det kommer av mat. Det är mattarna som ger mig mat. Matmatmatmat. Inte torrisar, de räknas inte. Utan sånt som köttbullar, pizzabitar, korvsnuttar, leverpastejkanter, ostbitar… Oj, nu måste jag koncentrera mig.

När jag kom hette jag Molly. Men det var redan upptaget av lilla matte Molly. Upptaget?! Hmpfh! När stora matte ropade MOLLY kom jag skuttande fast hon inte menade mig. Gud så pinsamt! Ja, så stora matte frågade vem av oss som ville byta namn, men jag kunde ju inte svenska än så det blev jag. Nu ropar de LILLY, men då struntar jag oftast i att komma. Utom då de lägger till KÖTTBULLE efteråt. LILLY KÖTTBULLE. Då kommer jag direkt.

lillykottbulle

Jag skulle faktiskt hellre heta Köttbulle. Det är ett så runt och fint ord. Matte säger att jag mycket väl vet vad jag heter, men inte VILL komma när hon ropar. Nej, just det. Varför ska jag komma när jag har annat roligt för mig??? Till exempel när jag just fått vittring på en snygg dobermann i parken, rullar mig i en död orm, eller just har hittat någon gammal möglig picknickrest att tugga på. Ibland tror människor att vi hundar är hur dumma som helst.

Himmel, nu ropar matte LILLY KÖTTBULLE! Jag måste rusa! Vi ses snart igen.

Kram!
LILLY

Spara

Spara

De kallar mig Köttbulle… Läs mer »

Min sorgliga barndom

Hej igen, här är jag! Lilly!

Äntligen, tänker ni säkert! Ni har väl läst intervjun med mig i senaste Hemmets Journal? Det hoppas jag verkligen, fast den blev lite väl kort. Det finns chefer här som bestämmer sånt. ”Chefer”, de menar förstås schäfer, en schäfer som bestämmer allt. Hjälp! Precis som i hundgården där jag var ett tag. Bäst att lyda. Ja, då vet ni i alla fall att jag ska skriva dagbok här. Gissa om de har tjatat för att få med mig!

Det kommer att bli många kloka tankar. Här är vad jag tänker mest på:

Mat, vad som helst utom torrisar.
Jaga flugor.
Korv.
Rulla mig i geggiga saker.
Ostbitar som ramlat ner på golvet.
Roliga hundkillar.
Chips.

lillydagdrommer

Just nu sitter jag till exempel här och tänker på köttbullar. De har en så trevlig form. Perfekt faktiskt. Först kan man rulla dem över köksgolvet. Sen kan man bolla dem mellan tassarna. Och så bara slurp! De liksom bara rullar ner i magen. Matte brukar fråga om jag inte ska tugga, men varför det? Jag kan ju äta fler på kortare tid om jag sväljer direkt.

Oj, nu blev jag lite okoncentrerad. Jag ska ju börja från början har schäfern sagt. Med min barndom. Yes, den var sorgligt tom på köttbullar. Därför är det viktigt med många nu. Mitt köttbulleindex måste upp, och det snabbt.

Ja, min barndom var överhuvudtaget sorglig. Jag föddes alltså på en ö som heter Irland. Ingen ville ha mig där. Ingen ingen ingen. Obegripligt. Först var jag hos någon ett litet tag, sen blev jag bortkastad. Ja, ja… Jag kanske bet sönder några saker och kissade överallt. Men jösses, lite kul får väl en valp ha?

I alla fall, massor med hundar på det där Irland blir bortkastade. Då blir man vild, eller infångad. Och hamnar i ett hundfängelse, ett dogpound. Om ingen kommer och hämtar en så… Ja, ni förstår. Pang! Men jag blev räddad av en fadderfamilj där på Irland. ”Du ska i alla fall få en chans sa de.” Hjälp, vad rädd jag blev. Vaddå en chans? Bara en?

En organisation som heter Hundar Utan Hem fotograferade mig. Jag burrade upp frisyren och la huvudet på sned. Måtte det finnas någon som vill ha mig, bad jag till schäfern däruppe i himlen. Helst nån med stort kylskåp, om det går att välja alltså.

Jag får berätta mer om hur jag egentligen hamnade här i Sverige… men det får bli en annan gång!

Kram Lilly

Spara

Min sorgliga barndom Läs mer »

Här är jag, Lilly!

Här är jag när jag kom till min nya familj i Sverige. Ett land fullt av köttbullar och kärlek. Äntligen!

Jag är en liten hittehund från Irland, ”4 kg darrande pälsboll” sa matte när hon lyfte upp mig första gången. Ja vaddå? Kanske inte så kaxig än – men vänta bara!

Nu ska ni få läsa min dagbok här hos Hemmets Journal. Vad roligt det kommer att bli! För er alltså. Själv hoppas jag få en skälig ersättning i form av lagom stekta köttbullar. Vi ses snart!

Kram Lilly

Här är jag, Lilly! Läs mer »