H\u00e4romdagen fr\u00e5gade jag ju om demensboenden och handarbetande personal som samlande kraft och "lugnande medel". Vilket gensvar! H\u00e4r \u00e4r n\u00e5gra av alla som har delat med sig av sina erfarenheter.<\/p>\n
Anna skriver:
\nVisst \u00e4r det s\u00e5! Den generation som bor p\u00e5 gruppboende eller v\u00e5rdavdelning och \u00e4r dementa, ofta fr\u00e5n 85 \u00e5r och upp\u00e5t, \u00e4r ju vana vid handarbete av olika slag.\u00a0
\nDet spelar\u00a0ingen roll vad personalen pysslar med, f\u00f6r det \u00e4r egentligen personalens s\u00e4llskap\u00a0patienterna \u00e4r\u00a0ute efter. Att vara n\u00e4ra v\u00e5rdpersonalen f\u00e5r dem att k\u00e4nna sig trygga.\u00a0P\u00e5 n\u00e5got vis, oavsett hur " snurriga" de \u00e4r, s\u00e5 kan de oftast urskilja en v\u00e5rdare.
\nLovisa skriver:
\nHar ocks\u00e5 erfarenhet av det fr\u00e5n demensboende. En korg, n\u00e5gra nystan, en enkel p\u00e5b\u00f6rjad stickning. De unga undersk\u00f6terskorna blev nyfikna, pr\u00f6vade att ta n\u00e5gra varv p\u00e5 halsduken. De boende plockade med garnerna, nystade om, b\u00f6rjade prata om handarbete och om handarbetande generationer f\u00f6re dem. Om julklappsraggsockor, bl\u00f6ta yllevantar, den stickiga ollen. Underbar, sj\u00e4lvklar och givande aktivitet, ocks\u00e5 i vila.
\nDet roliga \u00e4r att jag flera g\u00e5nger har sett att effekten av att personal handarbetar, kombinerat med aktiviteter som att nysta, k\u00e4nna p\u00e5 provlappar och plocka med garner, blir just lugn. Det tr\u00e5kiga \u00e4r att m\u00e5ngen personal och arbetsgivare INTE kan se den effekten och tycker att det \u00e4r b\u00e4ttre om personalen viker tv\u00e4tt eller skurar ett sk\u00e5p, det vill s\u00e4ga "g\u00f6r n\u00e5got nyttigt". Bah.
\nOch Linda:
\nJag har sv\u00e5rt att se p\u00e5\u00a0TV utan att ha n\u00e5got f\u00f6r h\u00e4nder, s\u00e5 en dag plockade jag fram en virkning.
\nEn av herrarna utbrast:
\n"Nu k\u00e4nns det som hemma!"
\nDet har blivit b\u00e5de sjalar och mjukdjur i diverse storlekar till de boende.\u00a0
\nPia ber\u00e4ttar om sin mammas avdelning:
\nP\u00e5 min mors boende hade de en aktivitetsdam som hade med sig bland annat trassliga garner. Hon sa att hennes hund trasslat till hennes garn och att hon beh\u00f6vde hj\u00e4lp med att reda ut och nysta garnet. Det sysselsatte min mor v\u00e4ldigt bra.
\nRebban ber\u00e4ttar om en avdelning d\u00e4r hon och de andra arbetade just p\u00e5 det s\u00e4tt som jag fr\u00e5gade om:
\nF\u00f6r ett par \u00e5r sedan jobbade jag p\u00e5 en demensavdelning som satsade stenh\u00e5rt p\u00e5 att h\u00e5lla en lugn niv\u00e5 och d\u00e4mpa intrycken f\u00f6r dem som bodde d\u00e4r. Vi hade alltid minst en som satt i dagrummet med dem som ville vara d\u00e4r. Ingen TV, ingen radio, bara d\u00e4mpad\u00a0gammal musik i bakgrunden, v\u00e4ldigt f\u00e5 inredningsdetaljer. Den som satt med dem fick hemskt g\u00e4rna sitta och pyssla med handarbete. Det \u00e4r helt otroligt vilka minnen och samtal som kan komma av att en dement dam ser ett handarbete!
\nEva skriver:
\nDetta funkar verkligen. Det\u00a0bidrar till att skapa lugn, harmoni och hemk\u00e4nsla.
\nOch Jessica som \u00e4r undersk\u00f6terska:
\nS\u00e5 g\u00f6r vi p\u00e5 min avdelning. Vi har ett par stickningar som ligger i TV-rummet. Vem som helst kan ta upp dem och sticka lite. Jag har ett virkprojekt ocks\u00e5. Att vi handarbetar leder till spontana l\u00e5nga samtal om ditt och datt. Det \u00e4r helt klart lugnande. Och s\u00e5 \u00e4r det ju alltid positivt n\u00e4r personalen sitter ner tillsammans med de boende och "tar det lugnt ".
\nFlera uppfattade min fr\u00e5ga som en om demenssjukas eget handarbete. Intressant det ocks\u00e5!
\nAnna igen:
\nDet viktiga \u00e4r inte att den dementa stickar, eller pysslar med n\u00e5got, utan att han eller hon f\u00e5r vara med och se, k\u00e4nna, och tala om minnen runt aktiviteten, till exempel stickningen.
\nAtt s\u00e4tta en stickning p\u00e5 en dement kan vara rena f\u00f6rnedringen, eftersom hon (eller han) vet att hon "borde" kunna klara att sticka och m\u00e4rker att det inte fungerar i hj\u00e4rnan eller praktiskt.
\nD\u00e4remot kan m\u00e5nga leva upp otroligt n\u00e4r de ser en som stickar. Man f\u00e5r h\u00f6ra m\u00e5nga minnen. Om personalen kan sitta ner och bara vara eller med korsord, stickning, eller\u00a0en tidning vinner man mycket p\u00e5 det. M\u00e5nga lugnande mediciner skulle kunna uteslutas om v\u00e5ra styrande skulle vilja och kunna ta till sig den kunskapen!
\nOch Linda:
\nAtt de boende handarbetar har jag bara varit med om en g\u00e5ng. Den kvinnan var inte heller speciellt l\u00e5ngt g\u00e5ngen i sin demens. Dementa gl\u00f6mmer ju. Bara f\u00f6r att "Elsa" stickat i hela sitt liv s\u00e5 \u00e4r det inte sj\u00e4lvklart att hon kommer ih\u00e5g, och d\u00e5 kan det bli ett rej\u00e4lt nederlag f\u00f6r henne ist\u00e4llet.
\n\u00c4r det n\u00e5gon mer som har en erfarenhet att dela med sig av — eller ett tips? Uppenbarligen \u00e4r vi m\u00e5nga som vill l\u00e4sa om det h\u00e4r!<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
H\u00e4romdagen fr\u00e5gade jag ju om demensboenden och handarbetande personal som samlande kraft och "lugnande medel". Vilket gensvar! H\u00e4r \u00e4r n\u00e5gra av alla som har delat med sig av sina erfarenheter. Anna skriver: Visst \u00e4r det s\u00e5! Den generation som bor p\u00e5 gruppboende eller v\u00e5rdavdelning och \u00e4r dementa, ofta fr\u00e5n 85 \u00e5r och upp\u00e5t, \u00e4r ju…<\/p>\n","protected":false},"author":31,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"site-sidebar-layout":"default","site-content-layout":"","ast-site-content-layout":"default","site-content-style":"default","site-sidebar-style":"default","ast-global-header-display":"","ast-banner-title-visibility":"","ast-main-header-display":"","ast-hfb-above-header-display":"","ast-hfb-below-header-display":"","ast-hfb-mobile-header-display":"","site-post-title":"","ast-breadcrumbs-content":"","ast-featured-img":"","footer-sml-layout":"","ast-disable-related-posts":"","theme-transparent-header-meta":"","adv-header-id-meta":"","stick-header-meta":"","header-above-stick-meta":"","header-main-stick-meta":"","header-below-stick-meta":"","astra-migrate-meta-layouts":"default","ast-page-background-enabled":"default","ast-page-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-4)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ast-content-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"footnotes":""},"categories":[1],"tags":[],"class_list":["post-231","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-uncategorized"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/231"}],"collection":[{"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/users\/31"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=231"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/231\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":566,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/231\/revisions\/566"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=231"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=231"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=231"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}