Tre g\u00e5nger den h\u00e4r veckan \u00e4r Maria Sm\u00e5berg g\u00e4st h\u00e4r p\u00e5 Ett varv till-bloggen. Hon \u00e4r historiker, och sedan n\u00e5gra \u00e5r \u00e4r Alma Johansson hennes \u00e4mne. Alma var en svenska som arbetade p\u00e5 ett barnhem i Turkiet vid tiden f\u00f6r det armeniska folkmordet. Maria och jag har talat ett tag om att alla hj\u00e4lpstickare borde f\u00e5 l\u00e4sa om Alma, och nu har jag f\u00e5tt det tal som Maria h\u00f6ll\u00a0vid Armeniska kulturf\u00f6reningens minnesstund vid Fosie kyrka i Malm\u00f6 den 24 april och vid Syrianska Arameiska Ungdomsf\u00f6rbundets minnesstund p\u00e5 Sergels torg i Stockholm dagen efter. F\u00f6rsta delen kommer h\u00e4r. Tusen tack, Maria!
\n***<\/p>\n
Alma Johansson.
\nI \u00e5r minns och uppm\u00e4rksammar vi p\u00e5 ett s\u00e4rskilt s\u00e4tt de m\u00e5nga armenier men ocks\u00e5 assyrier\/syrianer, kald\u00e9er och pontiska greker som d\u00f6dades under folkmordet i det osmanska riket f\u00f6r hundra \u00e5r sedan.
\nVissa m\u00e4nniskor vill gl\u00f6mma sv\u00e5ra upplevelser och g\u00e5 vidare. Andra vill tala om dem igen och igen. B\u00e5da valen \u00e4r v\u00e4rda v\u00e5r respekt. Det finns m\u00e5nga orsaker till varf\u00f6r en person inte v\u00e5gar, vill, eller orkar ber\u00e4tta.
\nAlma Johansson, ett av de svenska vittnena till folkmordet, tog steget att tala.\u00a0
\nJag har under flera \u00e5r forskat om Alma Johanssons insatser under och efter folkmordet.
\nHon reste ut redan 1901 f\u00f6r att arbeta bland f\u00f6r\u00e4ldral\u00f6sa armeniska barn i Turkiet. Hon arbetade ocks\u00e5 som sjuksk\u00f6terska och utbildade sig till barnmorska.
\n1915 kom soldater och tog barnen, l\u00e5ste in dem i ett hus och satte eld p\u00e5 huset. Alma var helt f\u00f6rtvivlad \u00f6ver att hon inte kunde g\u00f6ra n\u00e5got f\u00f6r att r\u00e4dda sina barn. Hon best\u00e4mde sig d\u00e4rf\u00f6r f\u00f6r att, som ensam kvinna, ta sig p\u00e5 h\u00e4st genom ett krigsdrabbat Turkiet f\u00f6r att l\u00e4mna sitt vittnesm\u00e5l till v\u00e4sterl\u00e4ndska diplomater.\u00a0
\nHon upplevde det som sv\u00e5rt att n\u00e5 ut med sitt budskap och\u00a0skrev:
\nEfter mer \u00e4n tre veckors tr\u00f6ttsam och uppslitande resa n\u00e5dde jag Konstantinopel. Men icke tillm\u00e4tte man mycken uppm\u00e4rksamhet \u00e5t vad jag ber\u00e4ttade v\u00e4rlden var upptagen av 'st\u00f6rre ting', \u00e4n att en liten nation p\u00e5 tre millioner m\u00e4nniskor h\u00f6ll p\u00e5 att utrotas
\nHennes vittnesm\u00e5l publicerades tillsammans med m\u00e5nga andras i den brittiska bl\u00e5boken och Lepsius tyska samling. Hon skrev ocks\u00e5 artiklar till den svenska missionstidskriften N\u00e4r och Fj\u00e4rran och tv\u00e5 sm\u00e5skrifter p\u00e5 1930-talet.<\/p>\n
The Armenian Genocide Museum-Institute har gett ut Almas minnen p\u00e5 engelska, armeniska och ryska.
\n15 \u00e5r senare drevs hon fortfarande av att sprida budskapet om folkmordet vidare. Hon skrev f\u00f6r att protestera mot v\u00e4rldens tystnad:
\nH\u00e4r ska jag blott teckna ned n\u00e5got av vad jag sj\u00e4lv upplevat. \u00c4nnu kan man ej fatta att detta turkarnas utrotningskrig mot ett helt folk fick f\u00f6rsigg\u00e5 utan protester, inf\u00f6r hela den civiliserade v\u00e4rlden.\u00a0
\nVittnesber\u00e4ttelserna om armenierna sv\u00e5ra lidande p\u00e5verkade den d\u00e5tida offentliga debatten i Skandinavien. I Sverige uppstod 1917 en solidaritetsr\u00f6relse f\u00f6r armenierna. Initiativtagarna var ledande inom arbetarr\u00f6relsen, d\u00e4ribland Carl Lindhagen som var Stockholms borgm\u00e4stare, socialdemokratisk riksdagsman och fredsaktivist samt f\u00f6rfattarinnan Marika Stiernstedt. De f\u00f6rde fram den armeniska fr\u00e5gan i tidningsartiklar, i riksdagsdebatter och vid protestm\u00f6ten. Vid ett protestm\u00f6te f\u00f6r armeniernas sak i Stockholm 1917, talade Hjalmar Branting, den socialdemokratiske partiordf\u00f6randen som senare blev statsminister i Sverige. Han anv\u00e4nde ordet folkmord och blev d\u00e4rmed en av de f\u00f6rsta att anv\u00e4nda denna term. Branting reste ocks\u00e5 till det nybildade Nationernas F\u00f6rbund 1920 och talade om ett armeniskt folkmord.\u00a0
\nDe svenska v\u00e4nsteraktivisternas engagemang f\u00f6r armeniernas sak avtog dock efter kriget.
\nDet gjorde inte det engagemang som fanns bland svenska kvinnor inom den ekumeniska missionsorganisationen KMA Kvinnliga Missionsarbetare. Det var en organisation som grundades av svenska kvinnor 1894 f\u00f6r att hj\u00e4lpa kvinnor i andra l\u00e4nder, d\u00e4ribland de armeniska, och det var den organisation som Alma Johansson arbetade f\u00f6r.
\nN\u00e4r de svenska kvinnorna l\u00e4ste Johanssons rapporter fr\u00e5n f\u00e4ltet agerade de genom samla in pengar och kl\u00e4der, och de k\u00f6pte armeniska handarbeten som Johansson s\u00e4nde hem. KMA skrev \u00e4ven petitioner till Nationernas F\u00f6rbund och hade en delegat som arbetade med lobbyverksamhet f\u00f6r armeniernas sak i Gen\u00e8ve. Detta var allts\u00e5 kvinnor som arbetade med omsorg om de mest utsatta i det lokala, men samtidigt satte sitt arbete i en vidare global, ja kosmopolitisk, kontext.
\n***
\nMer p\u00e5 onsdag!<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Tre g\u00e5nger den h\u00e4r veckan \u00e4r Maria Sm\u00e5berg g\u00e4st h\u00e4r p\u00e5 Ett varv till-bloggen. Hon \u00e4r historiker, och sedan n\u00e5gra \u00e5r \u00e4r Alma Johansson hennes \u00e4mne. Alma var en svenska som arbetade p\u00e5 ett barnhem i Turkiet vid tiden f\u00f6r det armeniska folkmordet. Maria och jag har talat ett tag om att alla hj\u00e4lpstickare borde…<\/p>\n","protected":false},"author":31,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"site-sidebar-layout":"default","site-content-layout":"","ast-site-content-layout":"default","site-content-style":"default","site-sidebar-style":"default","ast-global-header-display":"","ast-banner-title-visibility":"","ast-main-header-display":"","ast-hfb-above-header-display":"","ast-hfb-below-header-display":"","ast-hfb-mobile-header-display":"","site-post-title":"","ast-breadcrumbs-content":"","ast-featured-img":"","footer-sml-layout":"","ast-disable-related-posts":"","theme-transparent-header-meta":"","adv-header-id-meta":"","stick-header-meta":"","header-above-stick-meta":"","header-main-stick-meta":"","header-below-stick-meta":"","astra-migrate-meta-layouts":"default","ast-page-background-enabled":"default","ast-page-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-4)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ast-content-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"footnotes":""},"categories":[1],"tags":[],"class_list":["post-219","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-uncategorized"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/219"}],"collection":[{"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/users\/31"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=219"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/219\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":554,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/219\/revisions\/554"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=219"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=219"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=219"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}