H\u00e4r kommer andra delen av det tal som Maria Sm\u00e5berg h\u00f6ll vid Armeniska kulturf\u00f6reningens minnesstund vid Fosie kyrka i Malm\u00f6 den 24 april och vid Syrianska Arameiska Ungdomsf\u00f6rbundets minnesstund p\u00e5 Sergels torg i Stockholm dagen efter — ber\u00e4ttelsen om Alma Johansson som blev vittne till det armeniska folkmordet 1915 och som med sina brev hem fick kvinnor runtom i Sverige att engagera sig i insamlingar av pengar och kl\u00e4der — och i ett slags tidig Fairtrade-verksamhet.
\nF\u00f6rsta delen finns h\u00e4r.
\nTack f\u00f6r att du l\u00e5ter oss ta del av detta, Maria!
\n***<\/p>\n
Alma Johansson.
\nAlma Johansson och hennes skandinaviska kollegor inom KMA, hennes missonssystrar, gjorde enorma insatser p\u00e5 f\u00e4ltet.
\nI vittnesm\u00e5len de l\u00e4mnade efter sig ber\u00e4ttar de hur de r\u00e4ddade liv genom att v\u00e5rda sjuka, f\u00f6rhandla med myndighetspersoner och g\u00f6mma de utsatta. Hur de efter kriget hj\u00e4lpte flyktingar att finna sig till r\u00e4tta i en ny vardag genom att grunda skolor, verkst\u00e4der, odlingar f\u00f6r att de \u00f6verlevande skulle bygga upp ett nytt liv, en framtid \u00e5t sig och sina barn.
\nDe skandinaviska hj\u00e4lparbetarna blev p\u00e5 s\u00e5 vis strimmor av ljus och hopp i allt el\u00e4nde. Jag tror inte att de sj\u00e4lva s\u00e5g sig eller ville bli sedda som hj\u00e4ltar. Det var ju de armeniska n\u00f6dst\u00e4llda som var i fokus f\u00f6r dem.\u00a0
\nDe skandinaviska kvinnorna tvingades l\u00e4mna omr\u00e5det under eller efter tiden f\u00f6r folkmordet och reste d\u00e5 hem.
\nDe var mycket medtagna och utmattade av sina upplevelser. Danskan Karin Jeppe skakade och hade nerv\u00f6sa ryckningar i ansiktet. Under sin tid hemma fick mission\u00e4rerna m\u00f6jlighet att vila och \u00e5terh\u00e4mta sig.
\nAlma Johansson skrev:
\nJag beh\u00f6vde tid f\u00f6r att \u00e5ter finna mig tillr\u00e4tta i livet. Och \u00e4nnu under ett par \u00e5rs tid var tanken p\u00e5 att beh\u00f6va leva n\u00e4stan outh\u00e4rdlig f\u00f6r mig. Och alltj\u00e4mt kommer det stunder \u00f6ver mig, d\u00e5 det k\u00e4nns sv\u00e5rt att jag ej den g\u00e5ngen fick g\u00e5 med de \u00f6vriga hem [dvs. d\u00f6] utan blev l\u00e4mnad n\u00e4stan ensam kvar.
\nMen tiden hemma anv\u00e4ndes inte bara f\u00f6r rehabilitering. Mission\u00e4rerna gav sig ocks\u00e5 ut p\u00e5 f\u00f6rel\u00e4sningsturn\u00e9er f\u00f6r att sprida information om armeniernas sv\u00e5ra \u00f6de.\u00a0<\/p>\n
Almas kollega Maria Jacobsen n\u00e5gra \u00e5r f\u00f6re folkmordet.
\nDeras vittnesm\u00e5l finns ocks\u00e5 kvar som dokument. Danskan Maria Jacobsen f\u00f6rde under sin tid i Harput en detaljerad dagbok som hon hemligh\u00f6ll f\u00f6r alla. Den hittades tio \u00e5r efter hennes d\u00f6d och omfattade n\u00e4stan 1000 handskrivna sidor om \u00f6vergreppen hon bevittnat under folkmordet. Dagboken har getts ut p\u00e5 engelska och armeniska.
\nDanskorna Amalia Lange och Hansine Marcher skrev b\u00f6cker om sina erfarenheter under folkmordet. Karen Marie Petersen ber\u00e4ttar \u00e4ven om armeniska kvinnor som f\u00f6ll offer f\u00f6r sexuellt v\u00e5ld. Norskan Bodil Bi\u00f8rn hade under alla \u00e5r en kamera med sig. Hennes fotografier utg\u00f6r i idag ett viktigt material om livet i omr\u00e5det och folkmordet. Fotografierna finns bevarade i Riksarkivet i Oslo. Detta \u00e4r viktiga dokument f\u00f6r att bryta tystnadens murar kring folkmordet. F\u00f6r att ge r\u00f6st \u00e5t de m\u00e5nga offren som f\u00f6r alltid tystats och som inte kan ber\u00e4tta sin historia.
\nSom historiker kan jag inte annat \u00e4n f\u00f6rundras \u00f6ver den snabba utvecklingen av vittnesber\u00e4ttelser som sprids direkt fr\u00e5n gatorna och torgen i Mellan\u00f6stern idag. Under den arabiska v\u00e5ren i exempelvis Tunisien och Egypten fanns det modiga och f\u00f6rtvivlade m\u00e4nniskor som ville n\u00e5 ut med sitt budskap, g\u00f6ra sin r\u00f6st h\u00f6rd. Och idag m\u00e5ste v\u00e4rlden f\u00e5 veta om de bestialiteter som beg\u00e5s helt \u00f6ppet i exempelvis Syrien! Kanske kan en blogg eller ett sms g\u00f6ra skillnad? Vittnesber\u00e4ttelser direkt fr\u00e5n orosh\u00e4rden, varken d\u00e5tida eller nutida, \u00e4r dock inte mer autentiska och sanna \u00e4n andra ber\u00e4ttelser \u00e4ven om vi ibland frestas att tro det. De \u00e4r brottstycken, sk\u00e4rvor, och m\u00e5ste alltid s\u00e4ttas i ett sammanhang. Det \u00e4r en uppgift f\u00f6r oss forskare, men ocks\u00e5 politiker, journalister, frivilligorganisationer och andra att se till att b\u00e5de d\u00e5tidens och nutidens vittnesber\u00e4ttelser f\u00e5r klang och djup. F\u00f6rst d\u00e5 kan de g\u00f6ra skillnad. Att uppm\u00e4rksamma de skandinaviska hj\u00e4lparbetarnas vittnesber\u00e4ttelser \u00e4r ett viktigt steg i detta arbete.\u00a0
\nPrecis som Alma Johansson har jag skandinaviska kollegor som forskar i det skandinaviska hj\u00e4lparbetet, exempelvis den svenske religionsvetaren G\u00f6ran Gunner, danske historikern Matthias Bj\u00f6rnlund, norska historikern Inger Marie Okkenhaug och finlands-svenske religionshistorikern Svante Lundgren. Vi hj\u00e4lps \u00e5t att ta fram material om den konkreta verksamheten och j\u00e4mf\u00f6ra vittnesber\u00e4ttelserna med varandra. \u00c4ven om det fanns variationer i erfarenheterna \u00e4r kontentan densamma: det var ett folkmord som \u00e4gde rum.\u00a0
\nVi beh\u00f6ver ber\u00e4ttelser f\u00f6r att minnas, men ocks\u00e5 f\u00f6r att l\u00e4mna historien bakom oss och g\u00e5 vidare. Vi beh\u00f6ver minnas de d\u00f6da, men ocks\u00e5 de som \u00f6verlevde folkmordet och gick vidare med sina liv i v\u00e4rdighet.
\nAlma Johansson skrev:
\nGud har i sin n\u00e5d givit oss m\u00e4nniskor f\u00f6rm\u00e5gan att gl\u00f6mma likav\u00e4l som att minnas. Vi f\u00e5 n\u00e5d att gl\u00f6mma lidanden och \u00e5ngesttider, eller \u00e5tminstone mildras sm\u00e4rtan f\u00f6r oss under \u00e5rens lopp. Hur skulle annars m\u00e5ngen av oss orka med att leva!
\n***
\nTredje och sista delen av Marias tal kommer snart!<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
H\u00e4r kommer andra delen av det tal som Maria Sm\u00e5berg h\u00f6ll vid Armeniska kulturf\u00f6reningens minnesstund vid Fosie kyrka i Malm\u00f6 den 24 april och vid Syrianska Arameiska Ungdomsf\u00f6rbundets minnesstund p\u00e5 Sergels torg i Stockholm dagen efter — ber\u00e4ttelsen om Alma Johansson som blev vittne till det armeniska folkmordet 1915 och som med sina brev hem…<\/p>\n","protected":false},"author":31,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"site-sidebar-layout":"default","site-content-layout":"","ast-site-content-layout":"default","site-content-style":"default","site-sidebar-style":"default","ast-global-header-display":"","ast-banner-title-visibility":"","ast-main-header-display":"","ast-hfb-above-header-display":"","ast-hfb-below-header-display":"","ast-hfb-mobile-header-display":"","site-post-title":"","ast-breadcrumbs-content":"","ast-featured-img":"","footer-sml-layout":"","ast-disable-related-posts":"","theme-transparent-header-meta":"","adv-header-id-meta":"","stick-header-meta":"","header-above-stick-meta":"","header-main-stick-meta":"","header-below-stick-meta":"","astra-migrate-meta-layouts":"default","ast-page-background-enabled":"default","ast-page-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-4)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"ast-content-background-meta":{"desktop":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"tablet":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""},"mobile":{"background-color":"var(--ast-global-color-5)","background-image":"","background-repeat":"repeat","background-position":"center center","background-size":"auto","background-attachment":"scroll","background-type":"","background-media":"","overlay-type":"","overlay-color":"","overlay-opacity":"","overlay-gradient":""}},"footnotes":""},"categories":[1],"tags":[],"class_list":["post-217","post","type-post","status-publish","format-standard","hentry","category-uncategorized"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/217"}],"collection":[{"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/users\/31"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=217"}],"version-history":[{"count":1,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/217\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":552,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/217\/revisions\/552"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=217"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=217"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=217"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}