{"id":11561,"date":"2018-11-11T07:33:26","date_gmt":"2018-11-11T05:33:26","guid":{"rendered":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/?p=11561"},"modified":"2018-11-11T12:37:25","modified_gmt":"2018-11-11T10:37:25","slug":"100-ar-sedan-en-viktig-viktig-dag","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/bloggar.hemmetsjournal.se\/anna\/2018\/100-ar-sedan-en-viktig-viktig-dag\/","title":{"rendered":"100 \u00e5r sedan en viktig, viktig dag"},"content":{"rendered":"

Idag, den 11:e november 2018<\/strong>, \u00e4r en stor dag i bland annat Storbritannien.<\/p>\n

Det \u00e4r 100 \u00e5r sedan f\u00f6rsta v\u00e4rldskriget \u00e4ntligen tog slut — Vapenstillest\u00e5ndsdagen, p\u00e5 engelska Armistice Day.<\/em><\/p>\n

N\u00e4r jag l\u00e4ste boken Robert Graves sj\u00e4lvbiografiska bok Goodbye to All That<\/em><\/a> f\u00f6r kanske tio \u00e5r sedan blev f\u00f6rsta v\u00e4rldskriget pl\u00f6tsligt verkligt f\u00f6r mig. Inte s\u00e5 att jag n\u00e5gonsin kommer att f\u00f6rst\u00e5, s\u00e5klart, men en av alla saker som han ber\u00e4ttade om var den som kallades trench feet<\/em>. Massor av unga m\u00e4n dog i striderna under kriget, men massor dog ocks\u00e5 d\u00e4rf\u00f6r att de inte kunde ta hand om sina f\u00f6tter i skyttegravarna. De blev kalla, de blev bl\u00f6ta, de fick skoskav — och de dog.<\/p>\n

I somras l\u00e4ste jag om en annan sak som ocks\u00e5 gjorde f\u00f6rsta v\u00e4rldskrigets helt enorma meningsl\u00f6shet s\u00e5 tydlig f\u00f6r mig.<\/p>\n

\"\"<\/p>\n

Anna Coleman tillsammans med en soldat vars mask \u00e4r n\u00e4stan klar. Foto: American Red Cross arkiv<\/em><\/p>\n

Under f\u00f6rsta v\u00e4rldskriget drabbades ett stort antal soldater — jag har l\u00e4st siffran 20 000, men det stod att det \u00e4r en grov uppskattning — av allvarliga ansiktsskador.<\/p>\n

D\u00e5tidens plastikkirurgi kunde inte g\u00f6ra mycket \u00e5t dem, men tv\u00e5 konstn\u00e4rer tog vid.<\/p>\n

I London<\/strong> arbetade Francis Derwent Wood<\/strong> p\u00e5 3rd London General Hospital<\/strong>, d\u00e4r han byggde upp Masks for Facial Disfigurement Department<\/em> (i soldatkretsar kallades den The Tin Noses Shop<\/em>, allts\u00e5 \u201dpl\u00e5tn\u00e4sebutiken\u201d).<\/p>\n

N\u00e4r amerikanskan Anna Coleman Ladd<\/strong> fick h\u00f6ra om det tog hon tillsammans med R\u00f6da korset i sitt hemland initiativet till The Studio for Portrait Masks<\/em>\u00a0i Paris<\/strong>.<\/p>\n

B\u00e5de Wood och Ladd experimenterade med material och tekniker f\u00f6r att f\u00f6rse de skadade med naturtrogna masker som t\u00e4ckte skadorna. Ladds l\u00f6sning blev en tunn kopparmask, skulpterad med hj\u00e4lp av en gipsmask som baserades p\u00e5 fotografier tagna innan skadan uppkom (Anna Coleman Ladds medarbetare skrev till soldaternas familjer och bad om bilder). Den t\u00e4cktes med matt emalj och m\u00e5lades sedan.<\/p>\n

Tack vare maskerna v\u00e5gade soldaterna \u00e5terv\u00e4nda hem till sina familjer.<\/p>\n

H\u00e4r<\/a>\u00a0finns en kort film med bilder av Anna Coleman Ladds ”patienter” och arbeten.<\/p>\n

Och h\u00e4r ber\u00e4ttar konsthistorikern David Lubin<\/strong> om hennes initiativ. Han s\u00e4ger det att under det \u00e5r studion var ig\u00e5ng tillverkades 97 masker — jag har ocks\u00e5 sett siffran 195:<\/p>\n