Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

Välkommen att landa på Garnplaneten

Här kommer den svenska versionen av den intervju som dök upp här på tyska igår.

Bakgrund: Kathrin och jag hamnade i Alagoinhas i Bahia i Brasilien för några år sedan — vi var volontärer på ett slags stiftsgård som också är en fritidsgård för barn i en fattig stadsdel där. Jag stickade, Kathrin frågade varför, jag berättade (just då pågick den första insamlingen till Sukuta i Gambia), Kathrin ville också sticka, och nu är Wollplanet (Garnplaneten) igång!

***

Augusti 2014: en del av det som skickades i en sändning från Hannelore Stumm, Kathrin och deras vänner.

Kathrin, vem är du och hur kommer det sig att du stickar?

Jag heter Kathrin Schwan, är 27 år och bor i sydvästra Tyskland. För ungefär ett år sedan blev jag klar med mina kemiteknikstudier, och nu arbetar jag som assistent vid Hochschule Kaiserslautern. Mitt intresse för stickning och virkning började vintern 2008 när jag precis hade flyttat till München. Min mamma stickade en mössa och en halsduk åt mig. Meine Begeisterung für das Stricken entdeckte ich im Winter 2008. Ich war gerade nach München gezogen und meine Mutter strickte mir für die kalten Tage eine Mütze und einen Schal. Det kan väl låta banalt, men eftersom min mamma inte stickar eller virkar eller syr egentligen så var det min första kontakt med handarbete. Jag bad henne att lära mig att sticka. Nu är det jag som stickar eller virkar åt henne då och då.

Vad är ”Wollplanet” (svenska: Garnplaneten)?

”Wollplanet” är det namn som vi har gett åt det där vi samlar in handgjorda plagg i vår region — en del begagnade också. Med stöd från Reppa GmbH skickar vi dem till Slättmissionens Hjälpande Hand, som ser till att de kommer vidare till utsatta barnfamiljer i bland annat Rumänien.

Hur började Wollplanet, och hur fick du andra studenter att engagera sig?

Det är en ganska lång historia, och den börjar i Alagoinhas. Sommaren 2012 reste jag till en favela i Alagoinhas i nordöstra Brasilien för att arbeta som volontär i nio veckor. Efter ett tag kom Anna dit, och jag upptäckte att hon stickade när vi var lediga. I Brasilien är det vinter under våra sommarmånader, men jag tyckte att det var alldeles för varmt för stickning och frågade varför hon stickade. Hon berättade om insamlingen till Gambia, om Slättmissionens Hjälpande Hand och om hur nyfödda kan bli nedkylda också i varma klimat och dö i sjukdomar som orsakas av det. Så då bad jag om garn och en virknål.

Under min tid i Brasilien skrev jag resedagbok, och jag berättade också om detta. Min familj läste dagboken, men också några av mina lärare från uniIversitetet. En av dem, Thomas Stumm, berättade för sin mamma om insamlingen.

Hannelore Stumm har länge varit intresserad av alla sorters kreativt handarbete och är med i en liten stickgrupp i sin församling. Hon sa genast: ”Vi är med på det där!”

Några veckor senare hade Thomas med sig ett paket med handgjorda barnkläder till högskolan, och så skickade vi det till Ingrid i Sverige.

Så jag skulle inte säga att det är jag som har satt igång Wollplanet. Genom att vi träffades i Alagoinhas, genom min blogg och genom Hannelore Stumms entusiasm har projektet på något vis uppstått av sig självt — och på samma sätt har det fortsatt att utvecklas. Ju fler som hör om det, desto fler vill vara med och bidra med det de kan. Vår yngsta stickare just nu är 14 år, och den äldsta fyller 90 under året. En av mina väninnor lärde sig till och med att sticka för att kunna vara med.

Vår högskola har en studieinriktning som heter textilteknik. Vi berättade om hjälpstickningsprojektet för den ansvariga assistenten och professorn. De fångade genast upp idén och satte igång ett fördjupningsprojekt där tre studenter fick arbeta med att ta fram olika mönster och modeller till spädbarnsmössor som kunde tillverkas på de stora programmeringsbara stickmaskinerna i textilhallen. Och sedan kom de första tidningsartiklarna, och efter dem började ännu fler människor att höra av sig till oss.

Lite av den första sändningen — Hannelore Stumm & vänner. Februari 2013.

Ses ni för att sticka tillsammans eller är det mest för att samla ihop reslutatet? Kände ni varandra innan ni satte igång, eller har ni blivit vänner genom att samarbeta?

Hittills har vi inte setts för att sticka tillsammans, men förra veckan talade en av assistenterna på textilteknikutbildningen om just det. På högskolan finns det en underbar innergård, nästan som ett tropiskt växthus. Där ska vi sätta oss och sticka mössor tillsammans i höst. Från början var det bara vänner till mig och Thomas som stickade. De började berätta för vänner och bekanta om Wollplanet, och det blev som en snöboll med fler och fler engagerade, människor som vi inte skulle ha lärt känna om det inte hade varit för det här projektet.

Vad är det som motiverar dig?

Jag älskar enkelheten i det här projektet. Det är inte ansträngande eller komplicerat, det går av sig självt, och många engagerade människor investerar sin tid och sina handarbetskunskaper för att hjälpa barn som lever i utsatthet. Och samtidigt får vi allihop så mycket glädje eftersom det vi gör ger oss själva så mycket tillbaka. Det, i sin tur, gör mig lycklig.

Varför skickar ni era kläder via Sverige?

Det som Anna berättade om Slättmissionens Hjälpande Hand och den respons vi fick när vi hade skickat vårt första paket övertygade mig om att kläderna hamnar ”i goda händer” där. Ingrid och hennes man fördelar kläderna där de behövs. Det är något som vi inte skulle klara. Jag litar på Ingrid och hennes organisation, och jag kan med gott samvete säga till våra stödjare att kläderna kommer till människor som behöver dem. Det är väldigt viktigt för mig. Och dessutom älskar jag det internationella inslaget i arbetet. Det var också det som fick Thomas att föreslå namnet Wollplanet.

Kathrins första hjälpvirkningsmössa, made in Alagoinhas.

Vad har du för favoritmodell eller favoritteknik?

Helst virkar jag fortfarande samma sorts mössor som i Brasilien. Jag gör fyra luftmaskor och sluter dem till en ring med en smygmaska. Sedan virkar jag 12 fasta maskor eller halvstolpar i rungen. På nästa varv ökar jag genom att virka två i varannan, på tredje varvet två i var tredje och så vidare tills jag har den omkrets som behövs. Sedan virkar jag runt utan att öka mer tills mössan är tillräckligt lång. Och gärna i så glada färger som möjligt. Eftersom jag inte tycker om att sy ihop olika delar är den här modellen och Femtimmarskoftan perfekta för mig.

Mössa, juli 2015.

Har du något tips till andra studenter som skulle vilja starta något liknande?

Som sagt, jag har inte känslan att jag har startat det här projektet på något aktivt sätt — men jag tror att om man rör sig i världen med öppna ögon och empati kan man hitta många möjligheter att hjälpa andra människor. När man hittar rätt projekt är det ett som ger en mer tillbaka än det man själv investerar, och då är det inte så ansträngande. För att kunna förverkliga det behöver man lite kreativitet och entusiasm och hjälp från sina medmänniskor. Min erfarenhet från Wollplanet är att det finns massor av människor som gärna är med och arbetar i bra projekt och som vill hjälpa till. Jag tar tillfället i akt här och tackar alla dem som stöttar Wollplanet på olika vis!

***

Vill du komma i kontakt med Kathrin? Skriv på engelska eller tyska, så vidarebefordrar jag meddelandet! Kortare hälsningar översätter jag gärna från svenska om det behövs.

Wollplanet — Garnplaneten — Kathrin erzählt

Av Posted on Inga taggar 1

This interview will be soon published in Swedish, too — but Kathrin and I decided to make it available in German so that more German-speaking knitters will have the chance to learn about Wollplanet!

Background story: we were two volunteers (among seven or so) in Alagoinhas, Bahia, Brazil some years ago. I was knitting. Kathrin asked why. I told her. She joined me …

***

Kathrin, wer bist du und wie kamst du zum Stricken?

Mein Name ist Kathrin Schwan. Ich bin 27 Jahre alt und lebe im Südwesten Deutschlands. Ich absolvierte vor etwa einem Jahr mein Studium der Chemietechnik und arbeite nun als Assistentin an der Hochschule Kaiserslautern. Meine Begeisterung für das Stricken entdeckte ich im Winter 2008. Ich war gerade nach München gezogen und meine Mutter strickte mir für die kalten Tage eine Mütze und einen Schal. Das klingt zwar vergleichsweise banal, aber da meine Mutter eigentlich nicht strickt, häkelt oder näht, war das mehr oder weniger meine erste Berührung mit der Handarbeit. Ich bat sie, mir das Stricken beizubringen. Seitdem stricke oder häkle ich manchmal für sie.

Was ist Wollplanet?

Wollplanet ist der Name, den wir dem Projekt gegeben haben, bei dem wir vorrangig handgefertigte, aber auch gebrauchte Kleidung in unserer Region sammeln und mit Unterstützung des Münzenversandhauses Reppa GmbH nach Schweden zu Slättmissionens Hjälpande Hand verschicken, die sie dann wiederrum an bedürftige Familien, v. a. in Rumänien, verteilen.

Wie hast du Wollplanet ins Leben gerufen und wie hast du es geschafft, dass sich andere Studierende an dem Projekt beteiligen?

Diese etwas längere Geschichte nimmt ihren Anfang in unserer ersten Begegnung, Anna. Im Sommer 2012 ging ich für neun Wochen in eine Favela in Alagoinhas im Nordosten Brasiliens, um dort als Freiwillige zu arbeiten. Kurze Zeit nach deiner Ankunft fiel mir auf, dass du unsere freie Zeit häufig mit Stricken verbracht hast. In Brasilien ist zwar während unserer Sommermonate Winter, aber für meine Begriffe war es noch immer viel zu warm zum Stricken und so sprach dich darauf an. Du meintest, du würdest für Gambia stricken und erzähltest mir von Slättmissionens Hjälpande Hand und davon, dass durch Unterkühlung verursachte Lungenentzündungen weltweit immer noch eine der häufigsten Todesursachen bei Säuglingen sei. Daraufhin bat ich dich um Wolle und eine Häkelnadel.

Ich führte während meiner Zeit in Brasilien regelmäßig Reisetagebuch und schrieb über diese Begebenheit. Neben vielen Verwandten und Freunden schickte ich mein Reisetagebuch auch an einige meiner Professoren. Einer von ihnen, Thomas Stumm, berichtete seiner Mutter von dem Eintrag.

Hannelore Stumm war zeitlebens begeistert von Handarbeit in all ihren kreativen Formen und ist Mitglied eines kleinen Strickkreises ihrer Hausgemeinschaft. Sie griff das Thema sofort auf: Da machen wir mit!

Einige Wochen später brachte Thomas ein Paket handgefertigter Kinderkleidung mit zur Hochschule, das wir dann zu Ingrid nach Schweden schickten.

Ich würde also nicht sagen, dass ich das Projekt ins Leben gerufen habe. Durch unsere Begegnung, meinen Blog und die Begeisterung von Hannelore Stumm hat sich das Projekt irgendwie selbst ins Leben gerufen und ebenso hat es sich weiterentwickelt. Je mehr Leute davon hörten, desto mehr Leute wollten ihren Teil dazu beitragen. Unsere jüngste Strickerin ist gerade mal 14 Jahre alt, unsere älteste wurde in diesem Jahr 90. Eine gute Freundin lernte sogar zu stricken, um sich an dem Projekt beteiligen zu können.

Unsere Hochschule bietet einen Studienschwerpunkt in Textiltechnik an. Wir haben den verantwortlichen Assistentinnen und dem Professor davon berichtet, da ein gemeinsames Projekt quasi auf der Hand lag. Diese griffen die Idee sofort auf und starteten eine Studienarbeit, bei der drei Studentinnen verschiedene Muster für Babymützen auf den großen Strickmaschinen in der Textilhalle programmierten. So kam es dann auch zu den ersten Zeitungsartikeln, nach denen sich noch viele weitere Menschen bei uns meldeten.

Von der erste Lieferung — Hannelore Stumm und ihre Freundinnen. Februar 2013.

Trefft ihr euch, um zusammen zu stricken, oder sammelt ihr die Kleidung nur? Wart ihr vor dem Start des Projekts bereits befreundet oder habt ihr euch durch das Projekt kennengelernt?

Bisher haben wir uns noch nicht zum gemeinsamen Stricken getroffen. Gerade letzte Woche hat eine der Assistentinnen der Textiltechnik jedoch genau das angeregt. Wir haben in der Hochschule in Pirmasens ein wunderschönes Atrium, das einem tropischen Gewächshaus gleicht. Dort wollen wir uns im kommenden Herbst zusammensetzen, um in dieser tollen Umgebung ein paar Mützen zu stricken. Zu Beginn des Projektes waren hauptsächlich Menschen engagiert, die Thomas oder ich bereits persönlich kannten. Diese haben dann wiederum ihren Bekannten und Freunden von Wollplanet erzählt und so sind, wie in einem Schneeballsystem, inzwischen einige Menschen engagiert, die wir ohne das Projekt nicht kennengelernt hätten oder die wir bisher noch nicht persönlich kennengelernt haben.

Was motiviert dich?

Ich liebe die Einfachheit dieses Projektes. Es ist nicht anstrengend oder kompliziert, es ist ein Selbstläufer, bei dem viele engagierte Menschen ihre Zeit und Hingabe in Handarbeit investieren, um damit bedürftigen Kindern zu helfen, und dabei so viel Freude empfinden, dass auch ihnen ihre gute Tat viel zurückgibt. Das wiederum macht mich sehr glücklich.

Warum schickst du deine Kleidung über Schweden zu den Bedürftigen?

Das, was du mir über Slättmissionens Hjälpande Hand erzählt hast, und die Reaktion, die wir aus Schweden auf unser erstes Paket erhielten, haben mich überzeugt, dass die Kleidung dort in guten helfenden Händen ist. Ingrid und ihr Mann verteilen die Kleidung vor Ort. Das ist etwas, was wir nicht leisten könnten. Ich vertraue Ingrid und der Organisation und so kann ich unseren Spenderinnen ruhigen Gewissens versichern, dass die Kleidung dort ankommt, wo sie gebraucht wird. Das ist mir sehr wichtig. Davon abgesehen liebe ich die Internationalität dieses Projektes. Sie ist es übrigens auch, die Thomas auf den Namen Wollplanet gebracht hat.

Die erste Mütze, made in Alagoinhas.

Was ist dein Lieblingsmodell oder deine bevorzugte Technik?

Ich fertige immer noch am liebsten die Art von Mützen, die ich damals in Brasilien gehäkelt habe. Ich schlage vier Luftmaschen an und schließe diese mit einer Kettmasche zu einer Runde. Dann arbeite ich 12 feste Maschen oder halbe Stäbchen in den Kreis. Dann dopple ich jeweils die zweite, dann die dritte Masche einer Runde usw. bis ich den Durchmesser erreicht habe, den ich für eine kleine Mütze benötige. Ist der gewünschte Durchmesser erreicht, häkle ich Runden ohne weitere Aufnahme von Maschen bis die Mütze die benötigte Länge hat. Und das am liebsten in möglichst bunter Wolle. Da ich nicht gerne einzelne Teile vernähe, sind dieses Modell oder auch der 5-hour-baby-boy-sweater perfekt für mich.

Mütze, Juli 2015.

Hast du einen Tipp für Studierende, die gerne ein ähnliches Projekt starten würden?

Wie bereits erwähnt habe ich nicht das Gefühl, das Projekt aktiv gestartet zu haben. Ich glaube aber, wenn man sich mit offenen Augen und Empathie durch die Welt bewegt, ergeben sich viele Gelegenheiten, anderen Menschen zu helfen. Wenn es das richtige Projekt ist, dann gibt es einem mehr zurück als man investiert, dann strengt es einen nicht an. Bei der Umsetzung braucht man dann etwas Kreativität und die Begeisterungsfähigkeit und Hilfe seiner Mitmenschen. Nach meiner Erfahrung mit Wollplanet gibt es jedoch sehr viele Leute, die sich von guten Projekten anstecken lassen und helfen wollen. Ich nutze die Gelegenheit, um mich an dieser Stelle bei all den herzlichen Menschen zu bedanken, die Wollplanet auf unterschiedlichste Art unterstützen.

***

If you would like to get in touch with Kathrin, let me know and I’ll connect you!

Möt Knappmakerskan

En av de hjälpstickare som jag beundrar mest — fastän jag aldrig har träffat henne — är Maria Blomberg i Solf i Finland. Vi har brevväxlat till och från i ett par år, och jag tror att fler än jag kan behöva inspiration av hennes sort. Så jag bad att få göra en intervju, och si, det gick ju bra!

Finlandssvensk språkskola innan vi sätter igång: ”laga” på finlandssvenska betyder inte nödvändigtvis ”reparera” utan mer ”tillverka” eller ”göra”.

Maria, det är ju du som är Knappmakerskan. Varifrån kommer det namnet?

Jag är med i Hantverkargillet Björken här i Österbotten, Finland, och för några år sedan fick jag höra att Knappmakaren med ålderns rätt skulle dra sig tillbaka. Tänk att det fanns knappmakare förr. Då kom en period när jag gick och funderade på knappar och vilka olika material man kan göra knappar av. Metall, trä, ben, plast, snäckskal … Men skulle det gå att laga av mitt eget favoritmaterial, garn? Med internet som hjälp lärde jag mig att laga knappar av garn med hjälp av en liten ring. I samma veva tog jag mina första steg som bloggare. Resten kan ni nog räkna ut.

Och så kallar du dig garnmorska. Vad är det för något?

Benämningen garnmorska föddes ur en ordlek. Alla garnvänner har säkert upplevt kalvningen då man försöker ta tråden inifrån ett nystan och ett helt nytt litet nystan kommer ut. En födsel i behov av garnmorska.

Sedan har jag tagit det namnet och titulerar hjälpstickare till höger och vänster. Vi är många garnmorskor nu. Att vara garnmorska för mig innebär att jag månar om de små här i världen, jag har ögonen öppna för de som behöver extra omsorg och gör något åt det.

Hur började du som hjälpstickare? Vad håller du på med nu?

Det började med en misslyckad julförsäljning och ett stort lager stickat och virkat. Stickhumöret sjönk som en sten, och handarbetet som varit min vila och min återhämtning blev till ett lagerproblem. Då tänkte jag att jag lika gärna kunde skänka det jag tillverkar till dem som behöver.

Ett samtal senare fick jag kontakt med Annica som arbetar med nyanlända. Vi fortsätter vårt samarbete än idag, och det växer hela tiden. Just nu virkar jag sommarmössor (de är populära) och lägger upp planer för nästa vintersäsong. Hur mycket behöver vi ha i lager då hösten kommer? Jag organiserar, är logistikansvarig och nätverkar, men hinner nog hålla i garn själv också.

2017 års version av moderskapsförpackningen. Bild lånad från Fpa.

Vi i Sverige är fascinerade av de där startlådorna som ni har i Finland. Vad är de för något? Och nu gör du startlådor till nyfödda barn bland de nyanlända. Vad får du för respons på det?

Moderskapsförpackningarnas historia kan man kort läsa om på FPA:s sida (motsvarar Försäkringskassan).

[Asylsökande barnfamiljer får inte några moderskapsförpackningar — Annas anm.]

Nyanlända mödrar är ofta uppvuxna i en varmare kultur och är inte vana med vårt system att klä på barnen i lager på lager och gärna med ull för att de ska hållas varma i den nordiska kylan. Genom att förse de allra minsta med en omgång ullkläder (kofta, mössor, vantar, byxor, sockor och en filt) kan vi hälsa dem välkomna och visa att vi vet att de finns. Vi vill hjälpa till att hålla dem varma.

Det är med stolthet som lådorna hämtas ut, och responsen har varit mycket god. Jag lägger stor vikt vid användarvänlighet, kvalitet och snygghet. Det är också viktigt att det är ett standardiserat innehåll så att avundsjukan inte får möjlighet att slå rot. Vi är alla människor.

Innehållet är inte alls lika digert som i moderskapsförpackningarna, men tanken föddes där.

Utöver babylådorna hinner vi värma så gott som alla barn upp till 6 år med sockor, vantar, mössor och nu i år även tröjor. Och jag tror vi lyckats värma alla vuxenfötter i år också. Vi gör goda försök att förse varje huvud med en mössa och alla händer med vantar. Alla storlekar får något. Speciellt herrsockor ligger mig varmt om hjärtat.

Vad tycker din man och dina söner om ditt engagemang?

Jag kan få någon gliring om allt garn och stickat som dräller överallt, men jag vet att de stöder mitt tilltag helhjärtat. Det är aldrig svårt att få hjälp med leveranser eller packning av bilen. Det finns ett handarbetsrum i uthuset där jag kan lagra, sortera och packa före leveranserna.
För ett år sedan hade jag allt garnrelaterat inne i huset. Då duggade gliringarna tätare.

Du utbildar dig hela tiden i textilhantverk, har jag förstått — finns det någon lite okänd och inte alltför knepig teknik som du tycker att resten av oss borde utforska?

För en tillvaratagare av restgarner är alla skarvningar guld. Den ryska skarven har du redan berättat om, och det är super. Men det är också guld att få ett tunt garn tjockare, så jag vill slå ett slag för tredubbling av tråden genom virkning av stoooora öglor medan det tunna garnet löper från nystanet eller kanske från konen.
Jag har ett blogginlägg om detta, men tycker att de filmer jag sett på nätet varit tydligare, så bildmänniska jag är.

Har du något drömprojekt som väntar på dig?

Eftersom jag äntligen har gått en kurs i att spinna med slända, och fastnat för möjligheterna, är ju nästa steg för mig en spinnrock. Då skulle jag få leka med ull, färga och spinna egna garner, men jag skulle också kunna ta tillvara alla kongarner jag samlat på mig genom åren genom att blanda och tvinna dem till tjockare garner för handstickning. Jag ser stora möjligheter. Jag ser fler varma barn.

Kan svenska hjälpstickare stötta dina projekt på något vis?

Japp! Genom att själva vara garnmorskor där de är, dela med sig av idéer, kommentera på bloggar och låta hjälpstickningen växa till. Vi hjälpstickare gör något viktigt, vi gör mer än bara värmer varandra. Vi bygger relationer, nätverkar, visar omsorg och inger hopp. Vi bygger ett samhälle av mjuka värden där alla får rum. Vi är tillsammans.

En av mina ivrigaste påhejare, Bibbi, bor ju i Sverige, och trots att vi aldrig setts delar vi samma hjärta och har en gemenskap som styrker över nätet. Hon är viktig för mig. Flera gånger har jag fått in färdigstickat också från Sverige, men postavgifterna talar för att vi ska cirkulera produkterna lokalt. Det går åt en hel del garnpengar till transporterna.

Istället kan vi cirkulera idéer, hejarop och gemenskap. Det är nästan gratis.

Så välkommen in på bloggen Knappmakerskan och dela gemenskapen!

***

Tack Maria!

Ni som tycker att det är roligt att sticka modeller designade av någon som ni ”känner”, prova Marias Elis-kofta och Elin-kofta! De finns i boken Garnglädje. Det är också Maria som är hjärnan och hjärtat bakom Enochenhalvtimmesmössan i boken Sticka & skicka.