Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing DR Kongo

Kongo är hos oss varje ögonblick

I juli 2014 upptäckte människor i ett bostadsområde i DR Kongo att de bodde ovanpå en koboltåder. Sedan dess har hundratals gruvor grävts i området. Många barn arbetar med att leta upp koboltstenar i jordytan, sortera dem och krossa dem. Foto: Amnesty

”Ännu har kobolt, till skillnad från guld, tenn och koltan inte startat något krig i Kongo. Det klassas heller inte som konfliktmineral”, läser jag i Aftonbladet.

Reportaget inleds med ett möte med Denis Mukwege när han är på besök i Stockholm.

”Alla pratar om elbilar. Om Tesla och Volvo. Nästa krig kommer att handla om kobolt”, säger han.

Koltan är en av förutsättningarna för att våra mobiltelefoner ska fungera.

I stort sett alla svenskar som har en mobiltelefon (undantaget är de som har skaffat en Fairphone) har del i inbördeskriget i DR Kongo, ett av världens rikaste länder om man ser till mineraltillgångar, ett av världens farligaste länder eftersom resten av världen vill åt de mineraltillgångarna.

Nu håller kobolt, en mineral som krävs för att uppladdningsbara batterier ska fungera, blivit nästa stora tillgång och fara.

Denis Mukwege på Panzisjukhuset i DR Kongo. Foto: Läkarmissionen

Aftonbladets stora reportage har rubriken ”Blodsbatterier”. Urban Andersson och Staffan Lindberg har rest till ett samhälle där stora mängder kobolt upptäcktes nyligen och träffat några av de vuxna och barn som arbetar med att gräva fram metallan. Läs!

Amnesty har en kampanj där man kan skicka brev till biltillverkaren Renault om bilbatterier eftersom batterierna sannolikt är gjorda med kobolt som barn har utvunnit — skriv på den här!

P.S. Läs också Magda Gads några år gamla reportage om koltanbrytningen i Kongo! D.S.

Fortfarande lika viktigt

Av Posted on Inga taggar 0

Nu är det många som arbetar med kläder till de nyfödda på Panzisjukhuset i Kongo igen. Karin Wiktorsson, som har hand om en sändning, ber om till exempel blöjbyxor att komplettera startpaketen med.

Det är lätt att tro att vi fixar det som behövs, och sedan är ”allt” bra — men ett land som har plågats av konflikter så länge som Kongo kommer antagligen att behöva mycket tid och mycket stöd för att komma igen.

Här är en hälsning som jag hittade häromdagen och som antagligen är lika aktuell nu som för tre månader sedan:

Du som vill göra något mer eller annat än att arbeta med kläder till de nyfödda kan till exempel sprida informationsfilmerna om Panzisjukhuset och intervjuerna med Denis Mukwege bland dina vänner, skriva till politiker att frågan om Kongos framtid är viktig (be gärna några vänner att skriva under brevet tillsammans med dig), be någon från Läkarmissionen eller PMU att komma och besöka ditt stickcafé eller någon annan grupp där du är med, fråga personalen i elektronikbutikerna om konfliktmineraler, föreslå din bokcirkel att ni läser någon av de biografier som har skrivits om Denis Mukwege, påminna vänner som säger att det är dags för ny telefon om att Fairphone finns, be FN-föreningen där du bor att ordna en temadag om DR Kongo … Det finns mycket som var och en av oss kan göra eller hur?

Filmen om Denis Mukwege

Denis Mukwege bland några av de kvinnor som har fått vård på Panzisjukhuset. Bild lånad från PMU

Här kommer något av det viktigaste som går att skriva på en blogg.

Den senaste filmen om Denis Mukwege, Panzisjukhuset och inbördeskriget i Kongo går att se på UR Play nu.

Se den!

Här:

Mukwege — att läka kvinnor i Kongo

***

Vill du göra något?

Berätta om den för andra!

Och berätta också om sambandet mellan vår elektronik (mest mobiltelefonerna) och inbördeskriget — Magda Gads artikel i tidningen Vi kan vara en bra början.

Läs mer om Panzisjukhuset.

På PMU:s webbplats kan man välja Panzisjukhuset som ändamål när man skickar pengar. Där finns också en specialsida om DR Kongo.

På Läkarmissionens webbplats finns det flera gåvobevis som innebär pengar till Panzisjukhuset: en akut förlossning, stöd till Panzisjukhuset, en vanlig förlossning. Det går förstås också bra att märka en vanlig insättning med Panzisjukhuset.

Sprid gärna länken till det här inlägget till vänner — så att de också kan göra något!

***

Och så ser jag på Panzi Foundations webbplats att det är en Netflix-film på gång. Denis Mukwege har verkligen försökt få resten av världen att se vad det är som händer i Bukavo-provinsen. Det verkar som om fler och fler ser!

Victoria på Panzisjukhuset

På nyårsafton skrev Victoria Edström från Uppsala på Facebook om sitt besök på Panzisjukhuset i DR Kongo. Hon åkte dit för att hälsa på sin syster som arbetar där och kom hem med många intryck:

 

Idag kom jag hem från en veckas besök i Kongo, hos min syster som volontärar på ett sjukhus i ett halvår. Det heter Panzisjukhuset och är berömt för att behandla och hjälpa de kvinnor som blivit offer för våldtäkt som krigsmetod i gerillakrigen i Kongo. Jag visste det, att kvinnor varje dag där blir brutalt utsatta för våldsamma sexuella övergrepp. Det var ju delvis därför jag åkte och ville se arbetet.

Och ändå, jag tänkte aldrig tanken. Att det kunde drabba mig.

På väg till marknaden. En lastbil med beväpnade soldater stannar. Pekar med sina vapen på mig och på gränden bakom. Tiden fastnar. Jag kan inte andas. Allt som händer sen är som en film. Det går ganska fort men tar aldrig slut. Det gör fruktansvärt ont. Jag hinner tänka: nu dör jag. Sedan tänker jag: nu vet jag vad jag ska göra med resten av mitt liv. Jag måste stoppa dem. Det bara måste finnas ett sätt att få ett slut på allt det här, och jag ger mig inte förrän jag hittat det.

Victoria (till höger) och hennes syster Carolina tillsammans med Denis Mukwege. Foto: privat (lånat från artikeln i tidningen Metro)

Och där någonstans vaknar jag ur drömmen under mitt trygga myggnät i min systers rum.

Är det det här som måste hända mig för att jag ska vakna?

Någon dag senare sitter jag öga mot öga med grundaren av Panzisjukhuset, den prisbelönte och fredsprisnominerade läkaren Denis Mukwege, och kan inte värja mig mot den djupa nöd som lyser ur hans ögon. Utan filter flyttar den liksom över till mig, samtidigt som Denis berättar att han senast igår fick veta att ännu en treåring blivit våldtagen.

En av salarna på Panzisjukhuset. Foto: Victoria Edström

Förra året tog sjukhuset emot över 80 barn under 10 år som blivit utsatta.

Jag får själv senare träffa denna treåring, och även en 12-åring som är höggravid med barnet som blev resultatet av övergreppet.

Tårarna värker i halsen och stämningen i rummet är blytung när något nytt händer.

I något slags desperation frågar jag vad jag kan göra och hans blick får plötsligt liv.

Berätta. Skriv till 1000 av dina vänner och berätta vad som händer här.

Han som flera gånger talat i FN, blivit intervjuad i världsmedier, har gett ut flera böcker, en film, suttit i Skavlans soffa, han tror att lilla jag kan göra något.

Lika förbehållslöst som hans sorg nyss blev min, känner jag nu hur hans hopp tar plats i hjärtat.

Alla kan göra något. Pengar är inte det viktigaste, även om vi också verkligen behöver det. Pengar hjälper oss att hjälpa för stunden, men det kommer ständigt nya kvinnor. Ju fler som vet, desto närmare kommer vi ett slut. Prata med dina vänner — du som vet hur man säger för att få dem att lyssna.

Omtumlad lämnar jag hans kontor.

Det som inte får hända har hänt. Och fortsätter hända varenda dag i Kongo. Jag har vetat om det ett tag, och bara orkat ta in det i korta stunder.

Sedan har känslan av hopplöshet övermannat mig, jag kan ändå inte påverka gerillakrigen, varför ska jag må dåligt av att tänka på våldtäkterna, vem hjälper det?

Jag är inte längre samma person. Och hela skillnaden är ljuset i ett par ögon och stavas hopp.

Berätta för dina vänner- du som vet hur man säger för att få dem att lyssna.

Det var inte jag som blev våldtagen, men det kunde ha varit det.

Sedan tror jag att du precis som jag behöver något mer än nattsvarta fakta att ta in. Något slags uppgift, någon mening i det meningslösa. Jag fick det av mannen med hoppet, och nu ger jag den vidare till dig.

Jag har inte 1000 vänner. Jag kan inte stoppa gerillakrigen, inte ensam. Men jag kan berätta vad jag har sett och hört. Jag är inte längre samma person. Jag är drabbad. Av lika stora delar nöd som hopp. Det vill jag dela med dig. Vad kan vi göra tillsammans?

Om du vill veta mer:

Magda Gads artikel i Läkartidningen

Sida berättar om läget

Om du vill vara med och ge:

PMU
Läkarmissionen

***

Det är många som har skickat Victorias text vidare på Facebook — så många att tidningen Dagen har intervjuat henne om det, och tidningen Metro också. Victoria sa ja när jag frågade om jag fick publicera hela texten här — tack, Victoria!

Ni som har varit med i hjälpstickningsarbetet ett tag vet ju att startpaket för nyfödda är något som används hela tiden på Panzisjukhuset. Både PMU och Human Bridge (som arbetar tillsammans med Läkarmissionen och Erikshjälpen) tar emot. Just nu arbetar också Karin Wiktorsson på eget initiativ med en liknande insamling för prematurbarnen på Panzisjukhuset eftersom släktingar till henne reser dit för att arbeta och kan ta med paket. Här kan man gå med i den Facebook-grupp som hon har startat.

Många av er vet också att hantverk är en väg tillbaka till livet för många av kvinnorna som får vård på Panzisjukhuset. På Dorkas, ett slags rehabiliteringscenter, är virkning en av de saker de ägnar sig åt.

Vill du berätta för fler, och utanför Facebook? Skriv till maria.bard[at]pmu.se och be om informationsmaterial att dela ut!

Hälsningar från Panzisjukhuset

Ojojoj vad många det är som har läst Läkartidningens artikel om Panzisjukhuset!

Jag tog kontakt med Magda Gad, som har skrivit den, och frågade om hon ville berätta lite mer om sitt engagemang här på Kyrkkaffebloggen. Här kommer det!

Magda Gad, journalisten som åkte till Kongo. Bild lånad från Magdas Facebooksida.

Magda Gad, journalisten som åkte till Kongo. Bild lånad från Magdas Facebooksida.

Hur kom du i kontakt med Panzisjukhuset? Hur kom det sig att du bestämde dig för att resa dit?

Jag satt på ett tåg till mitt lantställe i Dalarna i julas när en tjej som satt i sätet bredvid mig sa: ”Du borde åka till Kongo, min morbror jobbar där för FN och det verkar vara helt galet där.” Jag började genast researcha Kongo och blev förvånad över att jag visste så lite om landet; att världens dödligaste krig sedan Andra världskriget rasar där. Att sex miljoner människor har dött. Att medierna inte skriver något om det. Jag bestämde mig genast för att åka.

När jag och fotografen Niclas Hammarström förberedde oss inför resan fick jag höra talas om Panzi genom en bekant. Doktor Mukweges arbete lät otroligt – att han opererar våldtagna med sitt eget liv som insats – och vi kände direkt att vi ville göra ett reportage om det.

Nyfödd på Panzisjukhuset hösten 2011 -- och mottagen med svensk värme! Foto: Elisabeth Hammarberg/PMU

Nyfödd på Panzisjukhuset hösten 2011 — och mottagen med svensk värme! Foto: Elisabeth Hammarberg/PMU

Jag gissar att det är svårt att göra ett ”vanligt” journalistuppdrag av ett besök där — vad vill du säga till dem som läser ditt reportage i Läkartidningen och blir upprörda och vill göra något?

Du har helt rätt i att det här inte kändes som ett vanligt journalistuppdrag. Det är omöjligt att ställa sig själv åt sidan i en sådan här situation. Något i mig förändrades för alltid efter mitt möte med dessa flickor och kvinnor. Det värsta var insikten om att det är vi, i väst, som håller liv i inbördeskriget genom att konsumera produkter (mobiler, läsplattor, spelkonsoler) som innehåller blodsmineraler från Kongo. När jag hör folk här hemma gnälla om småsaker så vill jag bara skrika rakt ut. Samtidigt var det fantastiskt att se att dessa kvinnor faktiskt orkar fortsätta kämpa trots allt de har gått igenom. Deras leenden kommer att bo i mitt hjärta för evigt.

Annas kommentar: Det är många som skriver och vill hjälpa till, och det enklaste man kan göra är att skriva på namninsamlingen till stöd för Kongos kvinnor. Det är också enkelt att skicka en gåva till Panzisjukhuset via PMU i form av pengar: SMS:a till numret 72980 och skriv Kongo om du vill ge 50 kronor och KONGO100 för att ge 100 kr. Det går så klart också bra att använda Plusgiro 900050-6 eller Bankgiro 900-0506 och skriva Panzisjukhuset i kommentarfältet. Hos Läkarmissionen kan man ge ”fjärrpresentkort” på en förlossning på Panzisjukhuset genom att skicka 150 kronor. Man kan också skicka en hälsning till en vän i form av 60 kronor som gåva till sjukhuset.

Några av Magdas läsare har engagerat sig för att sjukhuset ska få de tvättmaskiner som saknas och skriver:

”På Panzisjukhuset finns det ett stort behov av tvättmaskiner, men i dagsläget kan det inte köpas in några sådana eftersom pengar som kommer från biståndsorganisationer är öronmärkta.  En industrimaskin, vilket är det som behövs för sjukhusbruk, kostar 50 000 kr och de behöver 3–4 stycken så alla små och stora bidrag är välkomna! Får kvinnorna tvättmaskiner kan de istället för att stå på knä och gnugga kläder komma vidare i livet genom utbildning med mera.

Vi har i dag varit i kontakt med Magda Gad som skrivit artikeln och hon hälsar att ni som vill donera till tvättmaskiner göra detta via bankgiro 5659-8808, vilket är Pingstkyrkans i Umeå missionskonto. Där skriver ni Tvättmaskiner till Panzi och då går alla medel oavkortat till detta. Professor Ellinor Ädelroth som är på plats tar hand om detta och följer upp till givare som anger sin mejladress.”

Hur kommer ditt eget engagemang för kvinnorna i DR Kongo att fortsätta?

Jag och Niclas Hammarström känner oss inte alls klara med Kongo. Vi har fått upp ögonen för en situation som hela världen inte kan annat än skämmas för och vi vill fortsätta att berätta om vad som händer på plats. Ska det bli någon förändring så är första steget att informera folk om vad som faktiskt händer.

En hälsning från Panzisjukhuset

Alldeles ny.

Tack vare två brunnsborrande vänner från Umeå, Anders Boström och Richard Karlsson, har vi fått lite fler bilder från BB-avdelningen på Panzisjukhuset och på ett annat sjukhus i närheten, Lemera. De hade med sig några fler mössor från sina hemtrakter när de åkte ner för att arbeta, och så passade de på att hälsa på några nyfödda och deras mammor.

En liten reservation: vem som helst som just har klarat av en förlossning och ligger på BB skulle väl bli lite ställd om det kom in två män med kamera, så våra vänner försökte visa all respekt och fotograferade inte så mycket. På Panzisjukhuset fick Astrid Eriksson ta över kameran, och Richard stannade utanför. Men några bilder måste det ju bli, som en hälsning till alla Värma liten-vänner! Här är dagens Panzi-bebis.