Ska det vara så här, hela tiden?

Hej på er! Jag har saknat er, fast kanske inte lika mycket som ni säkert har saknat mig. Jag förstår inte hur ni står ut. Kanske tröstäter, det brukar jag göra. Liksom äta upp tomheten när jag är ensam. Häromdan tröståt jag hela mattes tidningskorg från 1950-talet som hon ärvt av nån. Den var inte god, jag fick spotta ut, och det hela fick ett tråkigt slut eftersom jag märkte att matte blev upprörd. Så nu pratar vi inte mer om den saken. Men det var skönt så länge det pågick.

Det där är nog något från min olyckliga barndom som måste ut. När jag blev adopterad till Sverige från Irland var jag helt förvirrad. Påstår vissa. Jag hade typ aldrig gått i koppel, fast jag var vuxen. ”Vad är det där för konstigt snöre?” frågade jag, men ingen förstod för jag pratade engelska. Ja, så drog de ut mig i det där kopplet. ”Jag kan gå själv”, sa jag men ingen lyssnade. De drog runt mig i timmar i en liten park för att jag skulle göra något, oklart vad. Sen när vi äntligen kom hem rusade jag in och kissade under matbordet. ”Jösses, hur länge ska man behöva hålla sig?” tänkte jag. Ja så där höll det på ganska länge. Jag var faktiskt rätt så ledsen, för allt jag gjorde blev fel fast jag försökte göra rätt.

Nu har jag varit i Sverige ungefär ett halvår och äntligen fattat grejen med parken. Ni är säkert väldigt intresserade av vad jag tycker om det här landet. Ja, här är i alla fall de flesta snälla mot djur. Men kanske lite nervösa med sina hundar, om jag får tycka till. Jag träffar hundar som inte får leka, eller ens hälsa. Va?! Det är ju precis som att säga att människobarn inte får leka med andra barn, för då kan de bli smutsiga eller sjuka.

Och en sak jag inte gillar här är vädret. Ska det vara så här? Kallt alltså. Men jag är rätt snygg i min nya tröja. Vissa klär i allt, det bara är så.

koftan800
Kram från LILLY

Spara

Spara