Hej igen, här är jag! Lilly!
Äntligen, tänker ni säkert! Ni har väl läst intervjun med mig i senaste Hemmets Journal? Det hoppas jag verkligen, fast den blev lite väl kort. Det finns chefer här som bestämmer sånt. ”Chefer”, de menar förstås schäfer, en schäfer som bestämmer allt. Hjälp! Precis som i hundgården där jag var ett tag. Bäst att lyda. Ja, då vet ni i alla fall att jag ska skriva dagbok här. Gissa om de har tjatat för att få med mig!
Det kommer att bli många kloka tankar. Här är vad jag tänker mest på:
Mat, vad som helst utom torrisar.
Jaga flugor.
Korv.
Rulla mig i geggiga saker.
Ostbitar som ramlat ner på golvet.
Roliga hundkillar.
Chips.
Just nu sitter jag till exempel här och tänker på köttbullar. De har en så trevlig form. Perfekt faktiskt. Först kan man rulla dem över köksgolvet. Sen kan man bolla dem mellan tassarna. Och så bara slurp! De liksom bara rullar ner i magen. Matte brukar fråga om jag inte ska tugga, men varför det? Jag kan ju äta fler på kortare tid om jag sväljer direkt.
Oj, nu blev jag lite okoncentrerad. Jag ska ju börja från början har schäfern sagt. Med min barndom. Yes, den var sorgligt tom på köttbullar. Därför är det viktigt med många nu. Mitt köttbulleindex måste upp, och det snabbt.
Ja, min barndom var överhuvudtaget sorglig. Jag föddes alltså på en ö som heter Irland. Ingen ville ha mig där. Ingen ingen ingen. Obegripligt. Först var jag hos någon ett litet tag, sen blev jag bortkastad. Ja, ja… Jag kanske bet sönder några saker och kissade överallt. Men jösses, lite kul får väl en valp ha?
I alla fall, massor med hundar på det där Irland blir bortkastade. Då blir man vild, eller infångad. Och hamnar i ett hundfängelse, ett dogpound. Om ingen kommer och hämtar en så… Ja, ni förstår. Pang! Men jag blev räddad av en fadderfamilj där på Irland. ”Du ska i alla fall få en chans sa de.” Hjälp, vad rädd jag blev. Vaddå en chans? Bara en?
En organisation som heter Hundar Utan Hem fotograferade mig. Jag burrade upp frisyren och la huvudet på sned. Måtte det finnas någon som vill ha mig, bad jag till schäfern däruppe i himlen. Helst nån med stort kylskåp, om det går att välja alltså.
Jag får berätta mer om hur jag egentligen hamnade här i Sverige… men det får bli en annan gång!
Kram Lilly
Spara