Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Sebastians vinbärsrutor

Vinbärspojke.

I mina föräldrars församling Slätthög är det vägkyrka i två veckor nu i augusti. Kyrkan är nästan alltid öppen där annars också, men under de här veckorna finns det församlingsbor (och några utsocknes frivilliga) på plats för att visa kyrkan och bjuda på fika, och varje kväll är det en musikandakt.

Jag var hemma ett par dagar för att hjälpa till lite grann, och mina syskonbarn hade varit ute i prästgårdsträdgården och plockat vinbär när jag kom. Det känns nästan lite otacksamt att säga det, men jag har aldrig varit särskilt förtjust i vinbärskräm eller vinbärssylt. Den här vinbärskakan, däremot, är underbar! Jag tänkte att den borde räcka till ganska många vägkyrkobesökare. Tyvärr gräddade vi den inte tillräckligt länge, så vi blev tvungna att uppoffra oss och äta upp de smuliga och lite geggiga rutorna själva … och då visade det sig att min systerson Sebastian gillade dem väldigt mycket.

Förra gången jag bakade dem använde jag tre deciliter havrekli och tre deciliter vetemjöl. Nu blandade jag grahamsmjöl och vetemjöl istället.

Bild av själva rutorna får det bli nästa gång, när de blir lite snyggare.

en långpanna full
Ugn: 175°, ca 30 minuter

200 g smör
6 dl socker
4 ägg
3 dl grahamsmjöl
3 dl vetemjöl
1 msk vaniljsocker
3/4 l röda vinbär
om man vill (och det är verkligen extra gott och snyggt): ca 50 g mandelspån

Smält smöret i en stor gryta och låt det svalna lite. Rör ner socker, ägg, grahamsmjöl, vetemjöl och vaniljsocker och blanda till en slät smet. Häll ut den i en bakplåtspappersklädd långpanna. Fördela bären över kakan och strö eventuellt över mandelspån. Grädda i 175 grader i ungefär en halvtimme. Dra kakan ur långpannan och vänd långpannan upp och ner över kakan så att den får svalna övertäckt. Skär den sedan i rutor.

Ingwer-Ecken (mit viel Haferflocken)

Av Posted on Inga taggar 0

Ingwer-Ecken (autentisch, mit 1 l Haferflocken ...)

Vor einigen Monaten war es ziemlich stressig beim Verlag. Wir sollten 6 von 7 Büchern aus der Reihe ”kleine Kirchenkaffekränzchen-Serie”, die etwas schlampig oft auch ”Backblech-Bücher” genannt werden, einen Neuauflage herausgeben. Das Buch aus dieser Reihe dass sich am besten verkauft hat heißt nämlich Långpannans lov.
Naja, auf jeden Fall muss man jedes Mal wenn man ein Buch neu drückt die Druckortsseite ein bisschen umgestalten und das fordert einen Eingriff des Formgebers. Außerdem hat man – mit etwas Glück – die Chance Dinge im Buch zu verbessern, sollte das notwendig sein.

Gerade in diesem Buch genannt Långpannans lov gab es einen lustigen Fehler. Als wir nämlich die Fotos für das Buch machten gab es eine so gute Stimmung – die Lokalzeitung war zu Besuch, Kinder besuchten uns um Fotomodelle zu sein, viel zu viel Kaffee und Kuchen und viel zu viele Menschen und viel zu viele Eieruhren die viel zu oft läuteten – dass wir vergaßen die Ingwer- Ecken zu fotografieren. Als ich das entdeckte waren der Fotograf und ich an zwei voneinander entfernten Plätzen und ich fragte so freundlich ich konnte ob er nicht doch noch ein Bild machen könnte.

Das Bild das ich bekam war schön – im perfekten Licht gemacht, und auch alles andere stimmte – aber ich konnte den Kuchen nicht wiedererkennen.
– Sind das wirklich die Ingwer-Ecken? fragte ich.
– JA! brummte er.
(Ansonsten ist er eine sehr heitere und gut gelaunte Person.)
Das Bild landete auf der richtigen Seite im Buch, aber bald erkannte ich den Fehler.
– Habt ihr einen Deziliter Haferflocken statt einen Liter verwendet? fragte ich.
Es zeigt sich dass das genau das war was geschehen war. Es war also nicht so verwunderlich dass die Ecken anders als erwartet aussahen.

Aber dieses Mal bei der Neuauflage bad ich um die Erlaubnis das Bild auszutauschen und eines späten Abends schob ich ein Backblech in das Backrohr um am nächsten Vormittag die Bilder machen zu können. (ich bin etwas mutiger geworden was das eigene Fotografieren angeht).
Bitte sehr alle Backblechfreunde: Dieses Bild ist das richtige und auch authentisch!

ein Backblech
Temperatur im Backofen: 175 Grad ca. 20 Minuten

250 g Butter
1 l Haferflocken
5 dl Weizenmehl
1 dl Sirap (aus Schweden — oder vielleicht IKEA?)
5 dl Zucker
2 Eier
1 Essl Ingwer
1 Essl Backpulver

Schmelze die Butter in einem ziemlich großen Topf und vermische sie mit den restlichen Zutaten. Streiche den Teig auf ein mit Backpapier belegtes Backblech. Backe bei 175 Grad ca. 20 Minuten lang.

Übersetzung: Barbara Eder

Ann Heberlein gillar Påtår

Det var förstås fantastiskt roligt att komma tillbaka till Sverige och läsa Ann Heberleins senaste krönika i Kyrkans Tidning. Precis så vill vi ju gärna hoppas att både Påtår och de andra böckerna ska fungera! Ibland har jag undrat varför teologer verkar ha så svårt att erkänna kyrkkaffets betydelse — det är ju så uppenbart en del av vårt uppdrag som kristna syskon att ta hand om varandra och att välkomna alla som kommer i vår väg att vara med också i vår mänskliga gemenskap. Alternativet är liksom inte att tänka på, eller hur? Så det var extra roligt att läsa en krönika som utstrålar ett sådant förtroende för kyrkkaffets läkande krafter. Nästan lika roligt som när Johan Hakelius en gång för ganska länge sedan gjorde en närmast obegriplig men vacker koppling mellan David Beckham och kyrkkaffe i Aftonbladet!

Brioche tressée

Av Posted on Inga taggar 0
Brioche tressée

Brioche tressée (foto: Magnus Aronson)

Idag kliver jag ombord på ett plan ner till Montpellier för att träffa Céline, Josselin och Samuel. Det mesta har blivit klart eller nästan nästan klart: Therésia Erneborgs receptbok Söta saker som kommer ut på Gullers i september, Libris nya stora sångbok Hallelujah Moments, Vibeke Olssons nya roman Bricken på Svartvik, stick- och virkboken Värma varandra … Och nu blir det semester i fyra veckor och sannolikt lite stillsamt på kyrkkaffebloggen. Glad sommar önskas alla kyrkkaffevänner med ett recept just från de franska vännerna!

Brioche tressée
I min familj, som kommer från Normandie, har vi en liten kaffetradition när det har varit begravning i släkten. Vi samlas och häller upp kaffe åt alla och äter ett slags flätad vetelängd som kallas brioche tressée (flätad brioche). Min man som kommer från södra Frankrike blev mycket förvånad när han var med om det första gången, men jag tror att det är ganska vanligt på andra håll. I alla fall tycker vi att det är trevligt!
Céline

en fläta
Ugn: 175°, ca 25 minuter
Jäsning: 1 + 10–12 + 1 timmar

60 g smör
ca 6 dl vetemjöl
2½ dl mjölk
1 ägg
25 g jäst
50 g socker
1 tsk salt

pensling:
1 ägg

Ta fram smöret i god tid så att det får rumstemperatur.
Blanda mjöl, salt och socker i en bunke. Värm mjölken till fingertemperatur, lös upp jästen i den och rör ner detta i mjölblandningen tillsammans med ägget.
Arbeta degen tills den släpper från bunkens kanter. Klicka ner smöret och arbeta snabbt in det i degen.
Täck över bunken och låt degen jäsa i en timme i rumstemperatur. Peta ner den och låt den jäsa en gång till, men nu i kylskåp i 10–12 timmar (till exempel över natten). Ta upp degen på mjölat bakbord och dela den i tre lika delar. Rulla ut dem till jämna längder, 60–70 centimeter långa. Fäst ihop dem i ena änden, fläta, vrid flätans början och slut mot dess undersida och flytta över den till en pappersklädd plåt. Låt den jäsa övertäckt i en timme. Pensla den med uppvispat ägg och grädda den i 175 graders ugnsvärme i ungefär 25 minuter.

Fruktsallad i Hidinge

Av Posted on Inga taggar 0

Foto: Magnus Aronson

I förrgår spelade Ingeborg, Annette och jag en konsert tillsammans i Hidinge gamla kyrka utanför Örebro. ”Sju kvinnor och en sloven” hette programmet, och det låter kanske inte helt seriöst, men vi spelade alltså mest musik av kvinnliga tonsättare, och det är något av det roligaste man kan ägna sig åt när man inte bakar eller redigerar recept!

Efteråt stod ”kyrkgruppen” på gräsmattan och serverade fruktsallad med äpplen, päron, bananer, vindruvor, hallon och säkert ännu mer. Somrigt och mycket gott!

— Vi har papperstallrikar och plastskedar i år, berättade en av de ansvariga, för förra sommaren hade vi tagit hit riktiga skedar och tallrikar men gissat fel på hur många som skulle komma. Jag tittade in i kyrkan när konserten skulle börja och insåg vårt misstag. Vi skulle inte hinna få fram mer. Så efteråt fick jag hälsa alla välkomna och säga att ni som hör ihop får dela på en tallrik och en sked! Det gick bra på det viset också, men i år tog vi hit ordentligt med papperstallrikar och plastskedar!

Så talar ett riktigt kyrkkaffeproffs, eller hur?