Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Dicks kryddiga kakor

Av Posted on Inga taggar 0

Dicks kryddiga kakor (foto: Magnus Aronson)

Martina i Väskinde på Gotland bjuder på juligt kryddiga kakor (man KAN äta dem året om — i själva verket är det svårt att låta bli) och berättar såhär:

”Ett år jobbade jag i storkök i New Hampshire i USA. Det var en del av ett friluftscenter vid foten av östra USA:s högsta berg, Mt Washington. Många människor kom för att vandra i bergen på sommaren, se på löven på hösten och åka skidor på vintern.

Och äta, förstås. All frisk luft och all motion gjorde att gästerna var vrålhungriga på kvällarna. Där stod vi i köket och hackade lök och morötter till soppan, bakade bröd och diskade. Allt under ledning av kockarna Dick och Dave. De i personalstyrkan som var proprast klädda för kvällen fick servera.

En eftermiddag kommer jag hem från en lång hajk. Det är dags att kasta sig in i köket för kvällens tjänstgöring.

Jag tittar in och ser en desperat kock med chokladsmet över hela köket. Han har försökt baka en kaka efter ett recept anpassat för hög höjd, och det stämde tydligen inte med den höjd vi befinner oss på här på ’base camp’. Kakan har jäst över alla bräddar och kletat ner köket – och snart kommer gästerna. Ingen dessert finns färdig. Tiden är knapp.

’Help me! Fort, Martina, baka dina Swedish cookies!’

Så medan han sanerar i köket så gott det går och de andra serverar soppa och varmrätt slänger jag ihop vanliga enkla kolakakor.

De vinner stor uppskattning som exotisk dessert bland de sötsugna gästerna.

Från storköket i New Hampshire fick jag med mig ett oslagbart kakrecept som kocken ofta bakade i köket (när det inte var panik), och nu använder vi det gärna här hemma. Det är egentligen inte svårare än kolakakor, men det är fler saker som ska i smeten, och man får rulla varje kaka till en boll och platta till, så lite längre tid tar det allt. Och det är värt varenda minut, jag lovar … Dessutom är smeten farligt god med sin kryddiga smak och alla russin!

Gör dem små, till kaffe, eller stora och blaffiga så att de går att lägga ihop två och två med vaniljglass emellan. Riktigt smaskigt och amerikanskt!” 

antal beroende på storlek
Ugn: 175º, 10–12 minuter

150 g smör
3½ dl farinsocker
2 ägg
1 tsk vaniljsocker
3½ dl mjöl, gärna lite grovt
5½ dl havregryn
2 tsk bakpulver
1 tsk salt
1 tsk malen kanel
½ tsk malen muskotnöt
3½ dl russin
nötter om man vill

Sätt ugnen på 175 grader. Vispa ihop smör och socker. Blanda ner ägg och vaniljsocker och fortsätt med mjöl, havregryn och kryddor. Tillsätt till sist russin och eventuellt nötter (det är här du inte ska smaka på smeten, för då blir det mycket färre kakor …). Klicka ut smeten med matskedar på bakplåtspapper eller rulla bollar stora som vanliga chokladbollar och tryck till dem lite på plåten. Grädda i kakorna i 10–12 minuter.

Rebeckas ingefärskola

Av Posted on Inga taggar 0

Rebecka i Göteborg kokar ingefärskola och bjuder på receptet. Påsarna är gjorda av kasserade notkopior och passar fint till julgodis, antingen inslaget i smörpapper eller portionerat i små plastpåsar (annars blir det genast fettfläckar på utsidan). Gunilla har dekorerat de färdiga påsarna med figurer från ett helt annat sammanhang.

Godispåsar.

100 g smör
2 dl strösocker
1 dl sirap (helst ljus)
4 msk vetemjöl
minst 2 msk riven färsk ingefära

Blanda alla ingredienser utom ingefäran i en tjockbottnad kastrull. Låt koka upp. Koka i ungefär fem minuter och lägg i ingefäran. Låt koka en minut till. Häll upp smeten på oljat bakplåtspapper och låt den stelna. Klipp till lagom stora kolabitar.

***

Såhär gör man en påse:

Limma med limstift ihop ett A4-ark till en cylinder (kortsidorna ska alltså mötas). Platta till den två gånger med lite förskjutning så att basen blir en rektangel istället. Klipp en bit uppåt i alla vikningarna i ena ändan — så långt att de båda smalare flikarna blir kvadrater. Stryk lim på utsidan av dem och vik dem inåt så att de bildar första lagret av påsens botten. Stryk lim på utsidan av den ena större fliken och vik in den till ett andra lager. Vik till slut in också den andra större fliken.

Fyll påsen med godis eller annan present, vik ner överkanten och förslut med klistermärke, häftklammer eller hålslag + presentsnöre.

Skånska smörgåspepparkakor

Skånska smörgåspepparkakor (foto: Magnus Aronson)

Stora, lite mjuka pepparkakor är goda till vinterkvällsfikat med smör och ost. Passar lika bra till te som till kaffe. Pessimisten ser att det tar lång tid att göra dem, optimisten att det bara blir lite att göra vid varje tillfälle … Förvara dem i burk med tättslutande lock.

De båda smörgässen (den ena med huvudet utanför bild här) har jag ärvt efter min mormor Judith.

65–70 kakor
Ugn: 200°, 10–13 minuter
Vila: ett dygn + en natt i kylskåp

150 g smör
1½ msk kanel
1½ msk ingefära
4 dl sirap
4 dl socker
2 ägg + 2 äggulor
1 dl mjölk
2 tsk bikarbonat
1 msk bakpulver
19 dl vetemjöl

Lägg smör och kryddor i en bunke. Blanda sirap och socker i en gryta, koka upp och häll det över mjölblandningen. Rör om och låt svalna.
Vispa ihop äggulorna med mjölken och rör ner detta.
Blanda bikarbonat och bakpulver med lite av mjölet och rör ner detta tillsammans med resten av mjölet. Arbeta ihop till en deg, täck över den och låt den vila ett dygn.
Ta fram degen och rulla ut den i två eller tre rullar, 6–7 centimeter i diameter. Ställ dem i kylskåpet över natten.
Skär rullarna i halvcentimetertjocka skivor. Lägg ut dem på plåtar och grädda dem i 200 graders ugnsvärme i 10–13 minuter.

Fredagsförebild I: Ulrica på Hjälpstickan

Vi testar något nytt: på fredagarna bjuder Kyrkkaffebloggen på ett litet porträtt av en person som kan inspirera resten av oss till att blinka till och inse att det går att göra bra saker här i världen! (Och förhoppningsvis också till att sätta igång  själva.)

Först i raden är Ulrica, som för ett par år sedan startade vad jag skulle vilja kalla den första riktiga virtuella syföreningen i Sverige: Hjälpstickan. Intervjun och bilderna är hämtade ur Kärlek, nål och tråd.

***

Ulrica med halsduk.

– En garnaffär är som en godisbutik! Jag bestämmer i förväg vad jag ska köpa och vad jag ska ha det till, men så kommer jag hem med något helt annat … När jag var i USA för ett tag sedan bad jag om lov att få fotografera inne i garnaffärerna. Sedan köpte jag massor av garn, och vakuumpåsar så att jag skulle få plats med mer i bagaget.

Ulrica Loeb är vad man måste kalla en stickentusiast och erkänner glatt att hon har överproducerat ibland.

– Stickningen är min stund för mig själv, den är kontemplativ, säger hon.

Vintern 2006–2007 läste Ulrica i tidningen om Stockholms Stadsmission som hade brist på vinterkläder. Många lämnade kläder till deras insamlingar, men bara sommarsaker.

– Vi skänkte några fleecetröjor. Sedan funderade jag vidare. Tänk om folk som stickar skulle vilja ge saker som de gör? Jag tog kontakt med Stadsmissionen, gjorde en hemsida och ordnade ett inlämningsställe i en garnaffär. Hon som driver den har en stickblogg och ett stort kontaktnät. Redan före midsommar var det en kvinna som ville lämna en kasse!

Så enkelt är konceptet: man stickar mössa, vantar, halsduk, tröja eller sockor (Ulricas gyllene regel: ”Skulle du själv vilja ha det på dig? Då är det rätt”) och lämnar in eller postar. Ulrica fotograferar och skriver på sin blogg om hur det går, och titt som tätt kör hon över till Stadsmissionens härbärge med säckar.

– Jag sätter en liten Hjälpstickan-lapp på varje plagg för att de ska veta varifrån det kommer, men den är lätt att ta bort. När jag talade med en i personalen för ett tag sedan fick jag höra att särskilt de kvinnor som får hjälp på Stadsmissionen har varit så glada över att det är nya, moderiktiga saker de får. Det hade jag inte tänkt så mycket på, men det betyder mycket, sa de.

Stickbloggarna är som en egen värld där många känner varandra, och Ulrica har fått många vänner där.

Ulrica med kofta.

– I min generation är det många som inte kan sticka. Inga av mina kompisar gör det. Det är därför som jag söker mig utåt. Jag har fått kontakt med flera som erbjudit sig att stå för inlämningsställen där de bor, och en del har ordnat så att de kan lämna sakerna till stadsmissionen eller RIA där. Det har spritt sig mycket snabbare än jag vågade hoppas!

Inte bara i bloggarnas värld har Hjälpstickan-idén uppmärksammats – Ulrica har suttit i TV-soffa och varit med i många tidningsintervjuer. Då började bidragen från icke-internetuppkopplade stickvänner ramla in tillsammans med handskrivna tackbrev.

– Jag blir så rörd! De skriver att barnbarnen inte är intresserade av vad de gör och att de inte har vetat vem de ska sticka åt. Jag tror att många har tänkt på det här egentligen, men det kan ju vara en bit mellan tanke och handling.

Är det en modern syförening Ulrica har startat? Hon skrattar.

– Jag var på Stadsmissionen och fikade och lämnade grejer för ett par dagar sedan. De berättade att i första hand delas våra saker ut till dem som kommer akut till härbärget, i andra hand till kvinnor som går i en av deras verksamheter. Alla blir så glada över att någon har gjort så fina saker just till dem. Jag tror att många fler människor skulle må bra av att ha något för händerna. Det behöver inte vara så avancerat. Göra-själv-arbete är bra för hjärnan. Man tränar på att hitta nya lösningar. Och man kan faktiskt hjälpa människor på hemmaplan!

Ta vara på allt

Av Posted on Inga taggar 0

Rulltårta som inte alls blev över (foto: Magnus Aronson).

Det kommer underbara Förresten-brev hela tiden, och det är förstås väldigt inspirerande att läsa om vad folk tänker när de ser vårt upprop. Kristina i Småland skrev:

”Det finns ju en del kakrecept som är rest-hantering. En del kakor som har kaksmulor som ingrediens — har för mig att arraksbollar är en sådan. Cheesekakebotten borde också gå att göra av lite vilka kaksmulor som helst blandade med smör.”

Naturligtvis har hon rätt — det är bara det att jag nästan aldrig har befunnit mig i sammanhang där det har varit ett problem att kakor har hållit på att bli för gamla … Men sockerkaka som har skivats upp och stått framme under ett kyrkkaffe utan att gå åt blir lätt lite torr, och när det gäller småkakor finns ju alltid transportskadorna. Så några recept där vi tar vara på kakor måste det bli, det förstår jag nu!

Något som har blivit väldigt populärt de senaste månaderna är kakklubbor eller cake pops. Idén är ganska enkel: man blandar kaksmulor med något som binder dem, till exempel Philadelphiaost (naturell förstås) och lite vatten, kanske också florsocker, och kanske någon smaksättning. Av denna lite udda deg formar man bollar (eller kuber eller något annat som passar att trä på en pinne) som får vila i kylskåp en stund. Sedan trycker man ner en pinne i varje bit (halva trägrillspett till exempel), doppar i någon variant av smält choklad, låter stelna, doppar igen och dekorerar med strössel eller hackad mandel eller något annat som är vackert och gott. Den som är lite konstnärligt lagd experimenterar med att ringla vit choklad runt ett skal av mörk choklad eller med att göra en marmorerad blandning att doppa i.

Jag har sett att man kan göra kakklubbor av Ballerinakex. Men går inte själva poängen helt förlorad då? Hm, möjligen är det en bra idé om man har råkat krossa ett helt paket i kassen på väg hem från affären. Annars skulle jag rekommendera en sockerkakshalva som har glömts bort eller en rulltårta som blev kvaddad och inte gick att skära upp.

Sätt igång och prova!

P.S. I helgen blev jag bjuden på en helt magnifik efterrätt gjord av vad jag tror var chokladsockerkakssmulor, mascarponeost och körsbär. Man kan ju låtsas att kakan hade blivit över, så jag ska be om receptet. D.S.