Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Knäckebrödsgodis

Knäckebrödsgodis (foto: Magnus Aronson)

Namnet låter som en självmotsägelse, men detta är en höjdare bland godiskakor! Vi gjorde dem då och då hemma i Slätthög när jag gick i mellanstadiet och högstadiet. Och lyckades oftast men inte alltid vänta tills kolan hade stelnat innan vi gav oss på dem …

antal beroende på storlek
 
100 g smör
½ dl sirap
1½ dl socker
drygt ½ dl kakao
5 dl krossat knäckebröd
ev 1 dl hackade nötter

Värm smör, sirap, socker och kakao i en kastrull under omrörning. När blandningen har kokat upp, ta kastrullen från plattan och rör ner knäckebröd och eventuellt nötter. Klicka smeten i småbrödsformar eller muffinsformar (eller klicka eller bred ut på bakplåtspapper). Ställ in i kylskåpet så att kakorna stelnar.

Hemma hos en superstickare

Foto: Daniel Bäckrud

I förrgår svepte min kollega Daniel och jag in oss i halsdukarna och pulsade genom snöovädret ett kvarter bort, till Magasinsgatan i Örebro. Där bor Ingvill Alstadbakk, som lärde sig sticka som fyraåring i Narvik, som var sju när kriget bröt ut och som har stickat och stickat och stickat sedan dess. Hon är med i Adventskyrkan i Örebro, och adventisternas hjälporganisation ADRA har levererat hennes sockor till frysande människor på olika platser i världen i många år.

Förra året blev hon ombedd att sticka till tre fängelser i Moldavien och att själv följa med och leverera. Hon blev klar med 800 par sockor, men eftersom gruppen flög ner kunde bara 320 par komma med i den omgången. De delades ut tillsammans med frukt, tandkräm, tvål och tvättmedel på ett kvinnofängelse, ett fängelse där både män och kvinnor satt och ett mansfängelse. Det bodde åtta personer i våningssängar i varje cell, och barn upp till tre år bodde med sina mammor i deras sängar, fast ett av adventisternas hjälpprojekt har varit att bygga till kvinnofängelset så att mammor och barn kan få bo för sig själva. Ingvill visade bilder.

Foto: Daniel Bäckrud

— Jag hade sagt att jag skulle sluta sticka eftersom jag är så gammal. På flyget hem sa jag till Elsie, som jag åkte med: ”Nu har jag bråttom hem! Jag måste sticka mer!” sa Ingvill och skrattade.

Nu har ADRA bett henne att sticka till Ukraina, men själv skulle hon helst vilja åka tillbaka till Moldavien och hälsa på alla sina nya vänner igen.

Hela intervjun med Ingvill kommer i vårboken Restvärme — stickat och virkat av det som blev över, och förhoppningsvis kan vi också bjuda på Ingvills snabba sockmönster där.

Värmländska citronänglar

Citronänglar (foto: David Fryxelius)

Ett recept från Älgå kyrkliga arbetskrets i Värmland, där en kakfest med namnet ”Det stora kafferepet” har blivit ett succékoncept och gett gemenskapen i syföreningen ny energi, enligt vad Anna-Lena och Monica berättar. Undra på det med så vackra kakor!

40–60 änglar
Ugn: 200°, 6–8 minuter
Vila: en timme i kylskåp

5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
½ tsk salt
1 tsk vaniljsocker
125 g smör
2½ dl socker
1 ägg

glasyr:
3 dl florsocker
2 msk pressad citron

silverkulor

Blanda vetemjöl, bakpulver, salt och vaniljsocker i en skål. Kör smör och socker i en matberedare. Tillsätt ägget, blanda väl, häll i mjölblandningen och kör till en smidig deg. Rulla in degen i plastfolie och låt den vila en timme i kylskåp.

Värm ugnen till 200 grader. Kavla ut degen till ungefär en halv centimeters tjocklek (det går lätt mellan två lager plastfolie) och tag sedan ut änglar med kakmått. Lägg dem på bakplåtspappersklädd plåt och grädda dem mitt i ugnen i 6–8 minuter.

Låt kakorna svalna och rör ihop en slät glasyr. Bred den över kakorna och strö över silverkulor.

Solrosflarn

Solrosflarn (foto: Magnus Aronson)

Rågsikt, rågflingor och mycket frö – låter det som ingredienser till kakor? Och ändå blir solrosflarnen sagolikt spröda och bara lite extra smakrika. En sensation i det lilla formatet!

Som många andra lite småknasiga (eller ska vi säga osannolika eller överdrivet kreativa?) recept uppstod det här när jag arbetade med en bok som redan var full av recept men blev inspirerad och tyckte att ”såhär borde man väl kunna göra”. Sedan publicerades det i anslutning till en intervju i Smålandsposten förra julen, och efter ett tag hörde min gymnasieklasskamrat Jennie av sig och berättade att både hon och hennes mamma hade provbakat och var mycket nöjda med resultatet. Kakor är kontaktskapande, eller hur?

antal beroende på storlek
Ugn: 200º

1½ dl socker
1½ dl rågsikt
150 g smör
3 dl rågflingor
1 dl oskalade sesamfrön
1 dl solrosfrön
1 tsk bakpulver

Blanda alla ingredienser. Rulla ut degen till små bollar, lägg dem glest på plåtar (de flyter ut) och grädda dem i 200 graders ugnsvärme tills de tar lite färg. Lossa dem försiktigt från plåten.

Grate Patrol

Av Posted on Inga taggar 0

Förra höstens Libris-praktikant Lina har just åkt till Washington, DC, och det är inte utan att jag är lite avundsjuk. Här är en intervju med Tina, en av änglarna i ”min” församling där. Hon arbetar med Grate Patrol, en grupp som åker ut i stan på lördags- och söndagsmorgonen varje helg året runt med frukost till hemlösa. Artikeln publicerades från början i tidningen Junia, men sedan gjorde jag om den lite för att den skulle få rum i Påtår. Församlingen heter St. Paul’s K Street och har en hemsida här med information om Grate Patrol här.

***

Tina Mallet med rättvisemärkta kaffet Bishop's Blend

Tina Mallett har lovat att dyka upp efter evensong, den söndagskvällsgudstjänst som firas med mycket musik varje vecka i St. Paul’s K Street och som hon alltid går på.

Hon står längst ner i kyrkan och pratar med några av de andra gudstjänstdeltagarna när de sista tonerna klingar ut – men en liten stund senare är hon plötsligt försvunnen.

Efter tio minuter kommer hon in från parkeringsplatsen bakom kyrkan.

– Ursäkta, säger hon. Det är så många man träffar så sällan …

Själv bor hon i en lägenhet precis bredvid kyrkan, ett par kvarter från Watergate-komplexet i Washington DC, och vill man ha tag på henne är det just till kyrkan man ska gå. Hon går i morgonmässan varje morgon och i söndagsgudstjänst och evensong varje helg.

På dagarna är hon butikschef för museibutiken på Hirshhorn, en del av jättemuseianläggningen Smithsonian Institution.

Och det hade väl kunnat räcka – om det inte hade varit för det här med människorna utmed gatorna i stan.

– Jag kom hit till stan 1977 och hittade den här församlingen ganska snabbt. Hemma i North Carolina hade jag aldrig sett hemlösa, hade aldrig ens hört om folk som bor vid offentliga byggnader. Det var en chock att upptäcka dem här.

Det sägs att 90% av de hemlösa i USA är missbrukare eller mentalsjuka – ofta båda delarna. En reform under Reagan-åren tömde vårdinstituationerna, och mängder av vuxna människor som inte riktigt kunde klara sig själva hamnade på storstädernas gator.

– Jag såg dem och tänkte: gosh, de måste ju frysa, de behöver värme och mat …

I nordvästra Washington finns inte bara Watergate och konsert- och teaterkomplexet Kennedy Center, utan också hela den jättelika gräsmattan The Mall som är omgiven av museer och offentliga byggnader – Tina jobbar i sin butik några hundra meter från Vita Huset, och vid gräsmattans ena kortända ligger The Capitol, kongressen.

– Runt hela The Mall finns det ett slags ventilationssystem med stora galler där det släpps ut ånga. När det är kallt ute är det många människor som sover på de där gallren. Det är där vi hittar dem.

Gallren har gett Tinas lilla grupp dess namn: Grate Patrol, gallerpatrullen. Ett ironiskt namn, för Tina skulle helst vilja slippa se byltena på gallren:

– Det är ju lite varmare just där, men de blir fuktiga, och ingen vet riktigt vad det är i den där ångan … Man kan undra varför de är här, mitt i stan. Bara en sådan sak som att det inte finns en enda tvättomat – det är jättesvårt att sköta sin hygien som hemlös! Men det är nog stora chanser att få tag i överbliven mat här, och det finns många hjälporganisationer och kyrkor att vända sig till när det kniper.

En av Tinas vänner i församlingen hade börjat på egen hand med att packa soppa och mackor åt några personer som bodde vid byggnaden där han jobbade. Där hakade gänget på: först öppnade de en matcentral, ett så kallat food pantry, vid kyrkan. Sedan provade de att ha ett soppkök i kyrkans lokaler.

En annan kyrka, som kom flyttande och blev granne med St. Paul’s, bjöd hemlösa på frukost på vardagarna. Det var sitta-ner-frukost med bord och bänkar, och den kunde de inte ha på helgerna. Det var då Grate Patrol uppstod – för den som sover ute är ju lika hungrig på lördags- och söndagsmorgnar. Nu har gruppen delat ut två hundra frukostar varje helgmorgon i flera år.

Tina Mallett med kyrkkaffebryggare

Tina är den som brygger kaffet på lördagsmorgnarna. Det gör hon i samma bryggare som dem en annan grupp använder till kyrkkaffet, och på likadant kaffe: Bishop’s Blend, ”biskopens blandning”, en rättvisemärkt sort som kyrkorna har tagit fram.

– Jag fyller de här stora termosarna, och dem tar vi med oss ut i bilarna. Sedan häller vi upp i några muggar i taget och sätter på lock. Det är lite vingligt, men det går.

En av frivilligarbetarna är ansvarig för att all mat finns på plats i kyrkan. En dam har som sin uppgift att koka 400 ägg (en hel vetenskap, enligt Tina). På fredagen kommer brödet, och smörgåsarna görs iordning. En större grupp – ett gäng studenter från George Washington University är med – packar papperspåsarna med maten: ägg, banan, macka. På lördagsmackorna är det tonfisk eller ost, och på söndagsmackorna är det jordnötssmör (det håller sig lite bättre). Några andra har redan pysslat ihop påsarna med socker och grädde till kaffet.

I varje påse läggs också en liten bönelapp med ett bibelord.

– Folk läser dem och sparar dem, det får jag ofta höra.

Det är mycket som behöver ordnas innan bilarna kan ge sig ut mot gallren, men Tina är fortfarande med i nästan alla led. Själva mötet med de nyvakna människorna ute på stan vill hon inte vara utan.

– Om jag hade varit i deras situation, då skulle jag ha varit så gnällig och pessimistisk, säger hon. Men nästan alla som jag träffar är tacksamma och hjälpsamma och önskar andra gott.

Grate Patrol levererar frukost (foto: Washington Window/St. Paul's K Street)

Det är mest män hon ser, de flesta – en gissning – över 35 år. En del av dem har hon träffat på till och från ända sedan 1982.

– Jag undrar ofta: varför är det fortfarande så här? I den här stan finns det över 200 organisationer som arbetar med hemlösa. Det finns så många människor som kan mycket mer än jag, och ändå behövs jag – problemet är inte löst. Men när folk säger att vi hjälper dem att stanna på gatan genom att ge dem mat, då vill jag säga att det skulle inte vara värt att vara uteliggare bara för att få den här frukosten. Så kul är den inte.

Grate Patrol-medlemmarna funderar hela tiden på hur de ska kunna arbeta vidare, hjälpa dem som är motiverade att komma in i samhället igen. Under några år var Tina med och drev Red Sea Project (Röda havet-projektet), där en grupp församlingsmedlemmar och några av de uteliggare som de hade lärt känna träffades och åt kvällsmat tillsammans varje vecka och gjorde upp planer.

– Vi tänkte att vi måste bygga vänskap mer intensivt, men också långsiktigt. Och vänskapen gick bra, men resten … det är så svårt att göra påtagliga framsteg.

Tina klappar på en av kaffetermosarna.

– När man ser folk på gatan år efter åt är det lätt att tänka: men vad gör jag? Varför händer det inget? Då försöker jag påminna mig själv om hur Gud ser på mig: åren går, och vad händer med Tina? Inte så mycket, va? Hon är som hon brukar. Gud har tålamod med mig, och jag måste också ha tålamod och hålla ut med de här människorna. Vill vi vara en sann kyrka så måste vi göra något. Och själv blir jag ju så glad av att träffa de här människorna – vänskapen med dem är verkligen en välsignelse för mig.