Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Den perfekta kyrkkaffemuggen IV (nästan)

Rick Warrens kaffemugg (bild lånad från hans Twitterlänk)

Det kan kanske finnas tillfällen när det inte går att lösa kyrkkaffeserveringen på något annat sätt än med engångsmuggar — till exempel vid en friluftsgudstjänst där inte alla deltagare har kunnat förvarnas om att det är bra att ta med en egen mugg till efterfesten. Vi kan ju förutsätta att det är för sådana tillfällen Rick Warren har tänkt den här muggen.
Fast närmare sanningen är att den är producerad för kaffekedjan Starbucks, och ja, om folk ändå ska dricka sitt kaffe på språng, då är det väl bra att pastor Warren ser en möjlighet att ge dem det glada budskapet på det viset?

Tack till Martin Garlöv för påminnelsen och för tipset om bilden!

Mer om Starbucks ”budskap på pappersmuggar-kampanj” kan man läsa i till exempel en artikel publicerad 2005, när kampanjen lanserades, i USA Today. Carl-Henrik Jaktlund på Dagen kommenterar både muggen och det eventuellt nyväckta intresset för den i sin blogg.

Rick Warren är för övrigt Libris-författare — genom boken Leva med mål och mening nämligen (den finns också som ljudbok), och med Församling med mål och mening, Kraft att växa vidare och Hjälp i livets svårigheter.

14 februari-tips

Av Posted on Inga taggar 0

Den helige Valentin -- eller kanske en av dem

Några tips till den som vill fira Alla hjärtans dag idag:

* Läs på lite om den helige Valentin, så blir alltihop roligare (till exempel här, här och här)

* Baka Lisas tekakor

* Använd ett litet pepparkaksmått för att göra hjärtformade ostskivor, och skaffa eller koka marmelad i någon färg som inte är gulorange, till exempel Therésia Erneborgs blodapelsinmarmelad

* Komplettera eventuellt med rättvist producerade chokladhjärtan

* Om det känns viktigt med rosor, satsa på de här (för att inte bidra till rosenodlingskatastrofen i Kenya, något som man kan läsa om i Kristeligt Dagblad)

* Bjud många — världen behöver mer kärlek

* Läs Kerstin Elworths text ”Kärlek” ur Kyrkkaffe

Silviarutor

Godegårdsgott.

”Jag har också varit i Zinkgruvan en gång, fast jag var aldrig nere i själva gruvan”, sa en god vän häromdagen.

Och då måste jag ju förtydliga lite: jag var i Zinkgruvan i förra veckan, och det är ett samhälle. Ett litet numera, 400 invånare tror jag att någon sa. Visst måste man kunna säga att man har varit i Zinkgruvan även om man har varit ovan jord hela tiden?

Maria från Bilda (hon som också har hantverksbutik på Väster i Örebro) och jag åkte genom skymningen, långa långa vägar och sedan ett industriområde som alltså var gruvan, och plötsligt fick vi syn på Fridhemskyrkan som ligger som en liten tårta på en höjd, gul och vit och med stora fönster som släpper ut ljus i massor i vinterlandskapet.

Efter föredraget fick jag boken Godegårdsgott som tackpresent. Godegård är ett samhälle i närheten, ett samhälle med ett kapell som behöver renoveras. Församlingen har samlat in grannarnas och vännernas bästa recept och gjort en bok. Första tryckningen, 300 exemplar, tog snabbt slut. Vid det här laget har boken omsatt 250 000 kronor. Det är värt en applåd, eller hur?

Här kommer ett lätt bearbetat recept ur Godegårdsgott:

Silviarutor

”Går bra att frysa”, skriver Lilian.

en långpanna full
Ugn: 175–200 grader

4 ägg
4 dl socker
4 dl vetemjöl
4 tsk bakpulver
2 dl vatten

glasyr:
150 g smör
2 dl socker
2 äggulor
vaniljsocker

garnering:
kokos

Vispa ägg och socker pösigt. Blanda vetemjölet med bakpulvret och rör ner detta. Tillsätt vattnet och vispa tills allt är blandat.

Häll smeten i en långpanna klädd med bakplåtspapper och grädda kakani 175–200 grader varm ugn tills den är torr inuti.

Lägg under tiden smör, socker och äggula till glasyren i en kastrull och värm under omrörning tills det tjocknar till en kräm. Smaka av med vaniljsocker.

Bred krämen varm över den färdiga kakan och strö över ordentligt med kokos. Skär kakan i rutor när den har svalnat.

En helt annan sak: Tillsammansmat är på bokrean i år. Riktigt billig. Det har bland andra Heidi upptäckt.

Fredagsförebild VIII: Stina i Betania

När Kyrkkaffebloggen berättade om Stina i Betania i Malmö förra gången hade Fredagsförebilderna inte börjat än. Men det är klart att Stina är en förebild! Här kommer en annan intervju med henne, en som EFS tidning Budbäraren beställde för ett par år sedan.
Stina arbetar mycket med Hannas Café, ett webradioprogram som också sänds i en del närradiokanaler.
Hon är en av dem som kommer att berätta om sitt engagemang i en workshop under Taizéhelgen i Lund den 26–27 mars.

***

 
 

Stina Backlund, Betania, Malmö.

”En frilansande medmänniska som gärna sitter på café” – så beskrivs Stina Backlund av sin egen man.

Nu börjar hennes vision ta form: kyrkorna i Malmö samarbetar om att bygga upp ett varaktigt stöd för stadens hemlösa.

– Jag litar på Jesus i det här, säger hon. Det är honom jag vill presentera i ord och handling.

Med åren har det blivit allt svårare för Stina Backlund att presentera sig snabbt. Hon är pingstvännen som blev EFS:are, konsertpianisten som gör musik- och bibeldrama och diakoniarbetaren som arbetar bland hemlösa i Malmö. Hennes egen man sammanfattade henne för några år sedan med orden ”frilansande medmänniska som gärna sitter på café”. En personlighetsbeskrivning snarare än en meritlista, kanske, men Stina Backlund beställer en så kallad latte och förklarar att det passar henne bra:

– Sedan jag började med Öppen kyrka i Betania har jag upptäckt att jag egentligen inte bryr mig om vad folk jobbar med. Så många av dem jag möter nu har i alla fall inget jobb, och jag vill bara möta människor.

Systrarna av Tårtorden

Av Posted on Inga taggar 0

Ny bok.

I höstas ägnade jag mycket tid åt de båda nya stickböckerna som kommer i slutet av mars — och arbetade samtidigt med Malina Stahres bok Det är som det är. Lite tvära kast, kan man kanske tycka, men egentligen passade det väldigt bra. Malina berättar om sin väninna och hennes sjukdomstid och om hur hon själv försöker hitta sin plats som ”omgivning” eller ”närstående” till en människa som håller på att dö. Enkelt är det inte, men det är kanske inte meningen heller.

Alldeles bortsett från att de flesta kyrkkaffevänner någon gång hamnar i situationer som liknar Malinas, för det gör nog var och en som tycker om människor, har Det är som det är en speciell plats här på Kyrkkaffebloggen. Malina och hennes väninna möttes nämligen som elever på en skola som drevs av nunnor, och när de hittar varandra igen som vuxna kallar de sig Systrarna av Tårtorden och ser till att fira sin gemenskap med riktigt goda saker att äta. Hurra för en så bra idé!

En av de första recensionerna av boken kan man läsa i Sydsvenskan.