Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Tävling

Vill du också sticka mössa och knapphalsduk?

I december, när det verkade som åtminstone hälften av alla stickare i Sverige stickade enormt stora mössor och knäppta halsdukar inspirerade av det som Selma i SVT:s adventskalender hade på sig, då var jag i Brasilien och sedan i England och till sist i Lettland.

Men nu är jag hemma igen, och Kerstin och jag har hittat på en liten tävling, för jag har tre ouppackade rundstickor nummer 10 som blev kvar när vi hade haft hjälpstickningsdag i Höör i höstas (möjligen var det Ingrid som skänkte dem till restgarnsbordet …?), och Kerstin hade ganska gott om stora knappar.

(Alla knapparna är inte med på bilden.)

Skulle du vilja sticka tjocka mössor och knäppta halsdukar till värme åt några som du känner eller några som du inte känner?

Då kan du vara med i tävlingen!

Tre vinnare vinner varsitt paket med rundsticka, tre knappar av en sort och tre knappar av en annan sort!

Själv hade jag inget garn som passade till så grova stickor, så jag gjorde en variant på stickor nummer 7, raka, istället. Först tänkte jag skriva en enkel beskrivning, men så insåg jag att jag inte visste namnet på garnet som jag använde …

Hursomhelst, det är vanlig resårstickning med en avig och en rät. Jag la upp så mycket att det räcker runt ett vuxenhuvud om man töjer ut det lite grann och såg till att ha en lång ände som jag skulle kunna sy med sedan. Så stickade jag i ungefär 30 centimeter, och sedan stickade jag två maskor, tog ihop två, stickade två, tog ihop två … Efter ett par hoptagningsvarv till var det dags att trä garnänden igenom maskorna och dra ihop. Med uppläggningsänden sydde jag ihop mössan. Stickar man runt behövs det förstås ingen söm.

Man viker upp en ganska bred kant så att det blir varmt om öronen. Eller också använder man mössan utan att vika och får det där som kallas — häng?

Halsduken är också resårstickning och så lång att den räcker runt nacken. Jag gjorde en ände-mot-ände-knäppning, men vill man ha det på något annat vis är det bara att flytta knapparna. Knapphålen är två maskor breda.

Tack kära Sara som ställde upp på bilderna! Vi skulle ha tagit några utomhus också, men så blev det plötsligt för bråttom.

Nu till tävlingen: på vilket sätt vill du värma andra under år 2017? Berätta i kommentarfältet om vad du vill — några exempel kan vara mat, kramar, uppmuntrande ord, vykort, besök, stickad mössa och halsduk, strumpor, insändare, födelsedagshälsningar, hembakat … vad är ditt eget bästa sätt?

Tävlingen är öppen till torsdag kväll. Sedan drar en slumpmaskin tre vinnare, och vi ber om adresser och postar stickor och knappar! Och kallt nog för mössa och halsduk är det nog ett tag till, eller vad tror ni?

Tre som vinner bok full av rutor

dsc_0367

Nu har en slumpmaskin fått hjälpa mig att dra tre vinnare som får varsitt exemplar av 100 färgglada mormorsrutor att virka. Men först måste jag tacka för alla tävlingssvar — det var så roligt att läsa dem!

Den allra sista som svarade blev en av vinnarna. Camilla Johansson heter hon, och såhär skrev hon:

Jag som är nybörjare på virkning har fått upp ögonen för alla fina mormorsrutor som finns och som jag älskar. De går ju att variera så att man kan få hur roliga och fräcka rutor som helst! 
Mitt drömprojekt är att kunna få alla fina rutor till klädesplagg som koftor och klänningar. Jag håller faktiskt på att virka rutor som ska bli en babyfilt till mitt kusinbarn, och ytterligare en babyfilt som vårt kommande barn ska få gosa in sig i.
Jag skulle vilja göra en ”familjefilt”, tillsammans med familjen. Make, pappa, mamma, syskon, svärmor, ja hela familjen. Och så gör alla minst en ruta och så sätter man ihop dem till en stor filt. Det hade varit en perfekt present för mig. Tänk att kunna gosa in sig i så mycket kärlek!

Renée Jonan vann den andra boken, och såhär berättade hon:

Mitt bästa minne var när mamma virkade mormorsrutor som hon satte ihop till laddor (till fötterna), en filt till hunden, en filt till mig att ha i min fåtölj. Hon virkade många rutor och satte också ihop till skydd för nacken i fåtöljen. Jag har inte så många kvar längre, men  hu har funderat på drömprojektet. Jag tror att jag skulle virka ett sängöverkast i färgerna cremevitt, rosa och lindblomsgrönt. Jag får väl göra lite då och då …

Och den tredje boken får Kerstin Tensén Berggren som skriver:

Jag ska bli moster i maj och tänkte virka en vacker filt i rutor till mitt kommande syskonbarn.

Grattis alla tre! Skicka era adresser, så kommer det varsitt paket inom kort!

Tävling: 100 färgglada mormorsrutor att virka

Ja: en tävling igen!

dsc_0367

Det var någon som skrev om Leonie Morgans bok 100 färgglada mormorsrutor att virka i en handarbetsgrupp på Facebook, och jag letade upp det svenska förlaget och frågade om de ville göra en tävling här på Ett varv till-bloggen. Jessica som arbetar där sa ja direkt — roligt!

Virkade rutor som kan bli filtar (och annat, såklart, men visst blir de oftast filtar?) är ju något av det mest hjälpstickningsaktiga man kan sysselsätta sig med. Mormorsrutor är något som de flesta känner till, och något som får de flesta av oss att tänka på omtänksamhet, på ett tillfälle att förbruka restgarner — och på mängder av trådar att fästa.

dsc_0370

Det hade varit mer sanningsenligt att kalla boken bara ”Rutor att virka”, för i stort sett alla rutor i boken är något annat än mormorsrutor, men jag förstår att Leonie Morgan och förlaget ville ta vara på alla associationer som hör ihop med just mormorsrutorna.

Boken innehåller alltså hundra olika rutor, alla virkade, men virkade på en massa olika sätt. Ganska många virkas runt från en liten figur i mitten, ungefär som mormorsmodellen (just på det här uppslaget är det en ”tät” ruta, och sådana finns det ganska många), men det finns de som virkas fram och tillbaka och på diagonalen också.

dsc_0372

Till varje ruta finns både skriven beskrivning och diagram, och så har Leonie Morgan räknat ut garnåtgången för en hel filt. Jag skulle tro att det går att kombinera ganska många av rutorna i samma filt också, om man känner sig extra kreativ eller vill prova många olika eller är lite otålig och inte vill upprepa samma ruta så många gånger som behövs. Eftersom jag aldrig har virkat någon hel rutfilt själv kan jag inte säga något om hur roligt eller långtråkigt det kan vara, men jag har hört och sett att det finns många övergivna påsar med rutor i garderober och i second hand-affärer, så om variation ökar chanserna att en filt blir klar är det väl bra!

dsc_0375

Några av rutorna kan man, har jag listat ut, lika gärna använda som idé till en filt som virkas i ett enda stycke. Visst ser ni det också?

Leonie Morgan har gjort boken för ett stort engelskspråkigt förlag, och Känguru (som hör ihop med Lind & co) har gett ut den på svenska. Jag tror att översättaren Catharina Andersson har fått kämpa en del med sin del av arbetet, så här kommer en stor applåd för henne!

Jessica har ordnat tre böcker till tävlingen, och här är några frågor — svara på en av dem (en räcker — vill du så får du förstås svara på fler!) i kommentarfältet här nedanför, eller skicka ditt svar till annabraw[snabel-a]gmail.com, så är du med och tävlar!

  • Vilket är ditt bästa/värsta/roligaste minne av virkade rutor?
  • Vilket är ditt drömprojekt med virkade rutor?
  • Till vem skulle du vilja ge en virkad filt?
  • Tillsammans med vem eller vilka skulle du vilja virka en filt? (Dröm fritt och stort om du vill!)

På onsdag kväll får en slumpmaskin dra tre vinnare. Det blir bra eller hur?

Tre som vinner Stickarens stora mönsterbok

dsc_2164

Så underbart roligt med alla tävlingssvar! Och vilken lättnad att det är en tävling som avgörs av en slumpmaskin och inte en där de tre bästa svaren ska väljas ut, för det hade varit nästan omöjligt …

Första vinnaren blev Lise-Lott i Finspång. Såhär berättade hon:

Jag lärde mig sticka (och virka) när jag i ungefär 7-årsåldern behövde kläder till bland annat Barbie och Monchichi. Vi var två systrar, och mamma hann inte med att sticka till oss bägge, så hon lärde oss att göra själva. Det var väldigt bra sysselsättning den sommarens regniga dagar i en trång båt!
Konstigt blev det sedan i högstadiet när raggsockor stod på syslöjdens schema: jag mätte och stickade till mig själv (stl 36), men … de blev lagom till pappas 45:or!

Och andra vinnaren är Maria som lärde sig sticka som vuxen:

En kort historia om hur jag lärde mig att sticka: jag hade en tråkig jul med mina svärföräldrar. Så tråkigt var det så jag tog en runda till de enstaka butiker vi hade i byn, bland annat en garnbutik. Jag blev såld totalt — det var som en karamellbutik, och jag ville ha alla garner med mig hem. Det blev en sjal den julen. Sedan fortsatte det bara i rasande fart, och jag har blivit en stickoman.

Den tredje är Ingrid som berättade om hela sitt stickliv:

Jag är inte så bra på att sticka, men jag försöker. Jag fick lära mig grunderna av min mamma och mormor. Sedan var det i skolan, slöjden, vi stickade vantar och virkade grytlappar. När jag fick barn lärde jag mig på något sätt för att det var kul och för att jag ville. Det värsta stickminnet har jag förträngt — och det bästa är när jag numera kan göra något åt barnbarnsbarnen. Det är så roligt! Och som jag kämpade för ett par år sedan med att lära mig sticka sockor! Det bästa stickminnet är nog när jag lärde mig det!
Jag måste alltid ha något handarbete eftersom jag älskar det! Jag har sytt hardanger i massor, korsstygn, blekingesöm med mera med mera och virkat mycket, men just nu är stickning roligast!

Grattis till er alla tre — skicka era adresser så kommer varsitt exemplar av Stickarens stora mönsterbok med posten!

dsc_2160

Egentligen skulle jag vilja samla ihop alla svar, men här är i alla fall några extra, först Ann-Kristins:

Jag introducerades i stickandets konst i de tidiga tonåren av mamma, och jag stickar ALLTID. Det är ett sätt för mig att behålla sans och vett när min värk plågar mig. Jag minns att jag blev så imponerad att hon kunde hitta den invändiga tråden i nystat så lätt, det kan jag fortfarande ha problem med. Det största och finaste lärominnet är dock från min mormor som en sommar då hon tillbringade en vecka hos oss lärde mig att virka upp en tappad maska.

Ett annat roligt stickminne är från när min son Erik (nu 32 år) skulle lära sig sticka i syslöjden. Han skulle sticka en liten mus, och när fröken kom och tittade hur det gick för honom blev hon paff, för han hade inte kommit någon vart. Han flyttade bara maskorna fram och tillbaka och kunde inte förstå att stickningen inte blev större. Jag har den lilla blå musen kvar. Den blev till sist klar!

Och sedan Lena:

Jag är en 65-årig kvinna. Jag har lärt mig själv att sticka, har läst mönster och  stickat efter bilder. Jag har nog stickat det mesta: klänningar, byxor, tröjor, koftor, sängöverkast, vantar, sockor, grytlappar, mössor, norska tröjor och jag vet inte vad. Mitt värsta minne är när vi fick sticka strumpor i skolan och jag stickade hemma mycket för att det var så kul. När jag kom tillbaka till skolan blev fröken skitarg, för hon trodde att inte kunde sticka hälen. Hon stod som en hök över mig när jag stickade häl nummer två. Inte ett pip sa hon när jag var färdig.

Såhär berättar Sofia:

Jag lärde mig sticka på syslöjden i skolan i tredje klass, och det första jag stickade var en nästan två meter lång halsduk (som jag fottfarande använder — jag är 26 nu). Nu när kylan är här så har jag ju såklart redan påbörjat årets julklappar, mestadels raggsockar, och maken (30 år) tyckte det såg så mysigt ut att jag just nu lär honom att sticka raggsockar. Han har aldrig stickat något i hela sitt liv och är redan efter två veckor vid hälen! Känner mig stolt att jag lyckats få honom frälst i detta. Det roligaste är att han satt och studerade sin egna stickade tröja, och med en ”experts” kunskap kunde identifiera resårstickning och slätstickning, och var lite sugen på att lära sig flätstickning när han känner sig mer säker med stickorna. Nu vill han också följa med till garnbutiken och hjälpas åt med raggsockar till Syrien bland annat.

Och Åsa-Matilda:

Jag drabbades för tre år sedan av en ögonsjukdom som gör att jag ser bara tydligt på väldigt nära håll. Självklart blev livet väldigt annorlunda, på bara en natt! För att sysselsätta mig började jag sticka. Gav mig på att sticka mönstrade sockar direkt! Å så roligt det var. Nu är jag helt såld på stickningen, och det går inte en dag utan att jag stickar några varv.

Och så Ebba:

Jag håller på att lära min systerson att sticka. Vi har tillsammans stickat en halsduk. Detta visade han intresse för i fyraårsåldern. Nu är han sex år och har sagt att han vill sticka sig en regnbågströja. Jag försökte lite försiktigt påpeka att tröjor är lite svårare att sticka än halsdukar. Nu till jul har jag förberett en Pokemon-mössa i grovt garn. Har startat projektet och tänker paketera in det ofärdigt, för att sedan berätta att vi tillsammans ska avsluta det.

Men det här är bara några av alla 160 svar … Det har varit en stor upplevelse (och mycket inspirerande!) att få läsa dem allihop. Tack till var och en av er som har varit med och berättat!

Vinn Stickarens stora mönsterbok!

dsc_2160

Dagens glada nyhet: jag fick inte bara tre exemplar av Virkarens stora mönsterbok att ordna tävling med — jag fick tre exemplar av Stickarens stora mönsterbok också!

Det är en reviderad nyutgåva av Melody Griffiths och Lesley Stanfields bok som har funnits ett tag. I Sverige använder vi ju ofta ordet ”mönster” när vi egentligen menar ”beskrivning”, men de 300 mönstren i den här boken är verkligen mönster, inte beskrivningar till olika plagg eller något annat utan olika mönster som man kan använda när man stickar nästan vad som helst, bara för att göra det vackrare. Jag som hela tiden håller på med enklaste sortens grundmodeller, nästan helt i slätstickning och rätstickning och ibland lite resårstickning, ser förstås direkt minst 900 användningsområden för dem — och önskar att jag hade modet att ge mig på flerfärgsstickning, spetsstickning och allt annat. För några veckor sedan visade min stickkompis Karolina mig hur man gör en enkel fläta, och det gick ju faktiskt när jag provade, så kanske …?

dsc_2164

Såhär ser den ut. JohannaOrdalaget bokförlag fick posta ett tungt paket, för den är ganska stor!

I början finns allehanda instruktioner för den som inte har stickat förut, och författarna får det att låta som om man faktiskt kan komma igång ganska snabbt med att sticka vidare. Tänk om det är så!

dsc_2165

Såhär kan ett uppslag se ut — fyra olika mönster med fotografi och diagram.

dsc_2166

Och här är ett uppslag med flerfärgsmönster.

Tre exemplar kom alltså till mig, och nu är det dags för tävlingen.

Eftersom det blev så fantastiskt (jag överdriver inte — jag borde ta kontakt med Nordiska Museet!) med virkminnena förra gången kan jag inte göra något annat än att fråga om stickminnen den här gången.

Skriv i kommentarfältet (eller skicka ett meddelande till mig på adressen annabraw[snabel-a]gmail.com med ”Stickarens stora mönsterbok” på ämnesraden) och berätta till exempel

  • ditt bästa stickminne
  • ditt värsta stickminne
  • vem det var som lärde dig att sticka, och i vilket sammanhang
  • om du håller på med att lära någon att sticka nu
  • ditt mest udda stickminne
  • ditt mest sociala stickminne

Du behöver inte svara på mer än en av frågorna, och det går förstås också bra att skriva en hälsning i största allmänhet!

Tävlingen är öppen fram till söndag kväll, och då får en slumpmaskin dra tre vinnare. Bra eller hur?

Jag ser verkligen fram emot att läsa!

Tävling: Pernillas nya receptbok

Av Posted on Inga taggar 0

Det senaste året har jag gett bort fyra eller fem exemplar av en receptbok som heter Quick and Tasty — jag fick den när den var ny av Pernilla, som var min kollega då, och så tog jag med den hem till min bror som tyckte att den var jättebra, och sedan var jag tvungen att köpa fler för att kunna ge den till flera andra också.

Nu har Pernilla (som heter Rönnlid i efternamn) och hennes väninna Lena Djuphammar gjort en bok till, Potatis — jordens guld. Eftersom idag kallas Potatisens dag passar det ju bra att Pernilla får berätta om den. Och så har jag två exemplar av boken till en liten tävling. Mer om den efter intervjun!

***

potatis

Hej Pernilla! En hel bok där det är potatis i alla recept — varför det?

Potatisen har haft  oförtjänt dåligt rykte under senare år, och det ville vi ändra på. Den är ju supernyttig, full av vitaminer och mineraler. Äter du den med skalet på får du dessutom i dig en hel del nyttiga antioxidanter. Det verkar som att fler och fler inser hur nyttig potatisen faktiskt är. Och sedan är den ju fantastiskt god också, och den går att variera på så många sätt.

Din och Lenas förra bok byggde ju på snabba, enkla recept. Vilka erfarenheter från den tog ni med er in i det här arbetet?

När det gäller själva arbetet med boken så var vi mer strukturerade den här gången. Med förra boken gjorde vi allt på en gång. Planerade, fotade och provlagade maten. Ett kreativt kaos helt enkelt. Den här gången listade vi först vilka recept vi ville ha med, sedan provlagade vi och så vidare. Vi hade mer koll den här gången.

När det gäller själva matlagningen så tycker jag att jag lärde mig att inte vara så försiktig i köket. Jag vågar testa mer och krydda mer.

Hur har ni fördelat arbetsuppgifterna? Vad har ni gjort tillsammans, och vad har du arbetat med på egen hand?

Vi kompletterar varandra bra. Lena är en idéspruta och kommer med massa tankar och idéer, jag samlar ihop och paketerar. Recepten har vi tagit fram tillsammans. Lena har fotograferat och formgett boken, och jag har skrivit. Jag älskar att baka, så bröden och kakorna är nog det avsnitt som jag känner att jag har arbetat mest med, men Lena har givetvis provsmakat dem också.

pernilla_lena_webb_

Pernilla och Lena. Foto: Ordalaget

Vad har du själv lärt dig om potatis under den här tiden?

Att det finns så väldigt många sorter och att det verkligen spelar roll vilken potatis man väljer. Ett potatismos på mandelpotatis smakar helt annorlunda än ett på King Edward. Förut tänkte jag inte så mycket på vilken sort jag köpte. Nu väljer jag mer noga.

Hälsa har varit ditt specialämne när du har arbetat som journalist. De senaste åren har många slutat äta potatis. Vad skulle du vilja säga till dem?

Att de ska ge potatisen en ny chans. Potatis är en nyttigare kolhydratkälla än till exempel pasta, men såklart ska man äta den med måtta. Potatis är också en bra råvara om man vill vara klimatsmart — laga en stor omgång och använd det som blir över till mos, till potatissallad eller till bak.

Vilken potatissort tycker du allra bäst om, och varför?

Amandine gillar jag. Det är en lite fast potatis som är god i till exempel potatissallader.

Idag är det ju Potatisens dag — vilket recept ska du fira med?

Om jag hinner gör jag en hel potatismeny. Det blir nog rårakor toppade med lök och gräddfil till förrätt, persisk potatis till huvudrätt, eller kanske svampgratinerad potatis med en god sallad till. Och sedan såklart kardemummakakan som final.

***

Tävlingen?

Enkel som vanligt: skriv vad du vill i kommentarfältet, och om du vill ha en uppgift, berätta hur du helst äter potatis.

På måndag kväll drar en slumpgenerator två vinnare — det blir bra eller hur?