Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Kyrkkaffeprat

En favorit på Mors dag

Av Posted on Inga taggar 0

Ja, jag har visat den här filmen förut, men just idag måste man faktiskt se den igen. Det är församlingen St. Paul’s i Auckland på Nya Zeeland som har samlat ihop en grupp barn i olika åldrar och bett dem att berätta om sina mammor:

Gårdagens bröd

Av Posted on Inga taggar 0
Kersti i klosterköket. Foto: privat

Kersti i det italienska klosterköket. Foto: privat

Ibland blir små saker lite större efter ett tag:

En gång när jag hälsade på min väninna Tove i Östersund stod det en bagare på torget och sålde surdegsbröd. Vi smakade och tyckte att det var helt fantastiskt gott.

När jag lite senare skulle göra Brödglädje kom jag att tänka på det där brödet och det där bageriet, som måste ha legat någonstans i närheten av Östersund och som nog var ett familjeföretag … Jag letade en stund, hittade det och ringde och frågade om jag fick komma och hälsa på. Det fick jag, och efter lite krångel med bussar och tåg lyckades jag ta mig dit.

Det blev ett reportage i boken — ni som har läst den kommer säkert ihåg Jens Larssons fina bilder (han var där vid ett annat tillfälle, och han fotograferade också bakstugan på Jamtli åt mig).

Boken som Kersti har översatt. Finns hos Artos.

Boken som Kersti har översatt. Finns hos Artos.

Sedan har Kersti och jag hållit kontakten, och för några år sedan började hon berätta för mig om Bose. Hon talar italienska och har bott i Italien, och hos kommuniteten i Bose har hon hittat ett slags andra hem. Om jag minns rätt gick det till på det viset att hon såg en bok av Enzo Bianchi på en stormarknad när hon var på semester, köpte den på grund av titeln, läste den och blev så fascinerad att hon åkte och hälsade på.

Nu har hon varit där och bakat surdegsbröd på svenskt mjöl också. Det blev så intensivt att hennes bagarkollega där, en man som också var präst, blev tvungen att kalla in en vikarie till kyrkan för att han inte ville gå ifrån sina bröd!

Kersti har översatt boken till svenska, och den finns hos Artos. Ett tips!

Fira Mors dag med en förlossning

Av Posted on Inga taggar 0
Bahati och bebis på Panzisjukhuset i DR Kongo.

Bahati med sitt andra barn på Panzisjukhuset i DR Kongo. Foto: Läkarmissionen

Allting ordnat inför Mors dag?

Jag har fått ett litet brev från Läkarmissionen som vill ha hjälp att tipsa så många som möjligt om att man kan ge en förlossning i Mors dags-present.

Bättre present går nästan inte att hitta på, eller hur?

Läkarmissionen arbetar på Panzisjukhuset i Kongo och på Nkingasjukhuset i Tanzania för att fattiga kvinnor ska få möjlighet att föda sina barn säkert och slippa alla de risker det innebär att föda hemma på jordgolvet.

– En kvinna på min gata fick flera komplikationer när hon födde hemma, och barnet dog på vägen till sjukhuset. Då lärde jag mig något, och senare hörde jag att det är bra att föda här, säger Bahati.

Hon är 21 år och har precis fött sitt andra barn, en pojke på tre kilo. Han låg felvänd, och Bahati fick förlösas med kejsarsnitt på Panzisjukhuset i Kongo. Utan sjukhusvård hade det kunnat gå riktigt illa.

Via vår sida www.morsdagsakuten.se kan man bekosta en eller flera förlossningar och samtidigt få ett fint gåvobevis att ge bort till sin egen mamma. På Panzisjukhuset kostar en förlossning 150 kronor, och på Nkinga kostar den 215 kronor — den faktiska kostnaden för en förlossning är olika på de båda sjukhusen. [Men fortfarande ingenting jämfört med vad en förlossning kostar i Sverige — Annas anm.]

Johanna, som ni har träffat förut här på Kyrkkaffebloggen, har varit i Kongo och träffat en av förlossningsläkarna på Panzisjukhuset:

Johannas kollega Eva skriver:

Att ge en kvinna möjlighet att föda sitt barn på sjukhus är förstås viktigt medicinskt. Men att familjen får professionellt stöd och vård vid förlossningen har även andra fördelar. Bättre pappor till exempel. Det är viktigt att papporna får förståelse för vad en graviditet innebär. De behöver inse att kvinnan inte kan utföra lika hårt kroppsarbete som tidigare och att familjen behöver spara ihop pengar för att kunna ta sig till ett sjukhus för att föda. Ofta har mannen ansvar för familjens ekonomi, och därför är det väldigt viktigt att han är delaktig. På sjukhuset involveras papporna och man pratar också familjeplanering och hjälper till med preventivmedel.

Har du redan ordnat present? Det går ju att komplettera den. Svårt att tänka sig en mamma som inte skulle bli glad över att bli uppvaktad med en sådan här gåva som också en annan mamma får glädje av!

Ute på några av de sju haven

Av Posted on Inga taggar 0
Några av missionärerna ombord. Josef i vänstra bakre hörnet, Judith

Några av missionärerna ombord: Valborg Plym, Rakel Lundström, Josef, Greta Nordström (Ågren), Judith framför servitören (vars namn vi inte vet), Ruth Petersson. Morbror Gösta har scannat bilden, morbror Runes fru Katrina har hjälpt till med namnen.

Igår för sjuttio år sedan, den 18 maj 1944, la S/S Drottningholm ut från Göteborgs hamn med min mormor och morfar ombord.

Min morfar skrev i sin dagbok:

När vi nu är på resa är det så många tankar som vill fram, att det är svårt att finna ord för allt. Men om något utav det Judith och jag nu upplever och tänker och känner skall bli bevarat från glömskan, så måste vi nog skriva dagbok. Av det vi ser under resan får vi av hänsyn till krigförande makter inte berätta något i brev eller dagböcker, vilket skulle kunna betraktas som skadliga upplysningar. Skadan är kanske inte så stor hittills, ty det är nästan väl lugnt och fredligt på havet.

Och om avresan:

Det är ännu ofattbart för oss, att en så stor hop av vänner hade kunnat uppbådas till avskedet i Göteborg. Det var stort att få trycka så många kära händer före avresan.

 

Radioutropet om att missionärerna skulle bege sig till Göteborg hade fått en viss effekt på det viset också!

S/S Drottningholm (bilden är tagen vid ett annat tillfälle).

S/S Drottningholm (bilden är tagen vid ett annat tillfälle). Morbror Gösta har scannat bilden.

Av min morbror Rune fick jag häromdagen reda på vilken väg de reste: Färöarna–Island–Nordamerikas östkust (vid ett tillfälle befann de sig två dagsresor från New York)– Brasiliens kust–Sydafrika.

Detta var den rutt som båda de krigförande sidorna hade accepterat, och det var inte fråga om att stiga iland någoonstans — det var enbart för att inte hamna mitt i kriget som S/S Drottningholm skulle röra sig just så. Min morbror Gunnar berättar:

Kaptenen hade fått sjökort med den hemliga passagen genom minspärren, namnet Drottningholm stod med stora bokstäver på den strålkastarupplysta vita fartygssidan, och många ubåtskaptener studerade framfarten med fingret på torpedavtryckaren och undrade om detta var skeppet de fått informationer om och order att släppa förbi.

S/S Drottningholm gick i konvoj med ytterligare två fartyg. Annars var det, som min morfar skriver, oftast ganska händelselöst där hon tog sig fram. Vid ett tillfälle såg han ungefär åttio andra fartyg, och i efterhand förstod han att det var en liten del av förberedelserna för landstigningen i Normandie han hade sett.

Mer senare!

Ett telegram till Judith

Av Posted on Inga taggar 0
Från min morfar till min mormor.

Från min morfar till min mormor.

Igår för 70 år sedan var min morfar på Sigtuna folkhögskola för att auskultera.

Han var präst i Nässjö, och min mormor, som var lärarinna, var kvar där.

De hade blivit antagna — eller vad terminologin kallade det på den tiden — som missionärer och förberett sig ganska länge, men kriget gjorde att det var svårt att resa iväg. Först hade de trott att de skulle till Kina, efter ett tag hade det blivit Afrika, men de var fortfarande kvar i Sverige.

Min morfar gick in på Sigtunastiftelsens gästhem där han skulle bo.

”Vad gör pastorn här?” sa kvinnan som arbetade där. ”Jag har hört på radio att pastorn ska åka till Afrika!”

Min morfar stängde sina väskor igen och reste till Uppsala. När han hade fått reda på lite mer nästa dag skickade han det här telegrammet till min mormor och tog första bästa tåg till Göteborg. Därifrån skulle S/S Drottningholm avgå nästa dag.

Han visste inte om min mormor hade fått det, men han hoppades att han skulle hitta henne där.

Min mormor hade det mesta packat hemma i Nässjö och tog med sig allt hon kunde klara ensam.

Hennes mamma, Lydia i Borås, hade hört samma radioefterlysning som damen i Sigtuna. Hon tog också tåget till Göteborg och lyckades hitta min mormor på perrongen så att de kunde ta farväl.

Några dagar senare beskrev min morfar det såhär:

Om det nu är lugnt och sensationsfritt, så var vår avresa från Sverige en enda nervfrestande sensation. Allt kom ju så oerhört hastigt. När jag den 16 maj kom till Sigtuna för att tillsammans med Sven Näsmark och Sverker Ågren auskultera på Stiftelsens folkhögskola, fick jag där reda på, att man hade planer på att ordna vår utresa med Drottningholm. Jag ringde till missionsdirektor Bäfverfeldt, fick order att komma till Uppsala, tog omedelbart en taxibil till Märsta. Judith fick reda på planerna på e.m. samma dag och började genast packa. På f.m. den 17 var ingenting klart. Jag var tillsammans med ekonomisekr Johansson nere i Stockholm mellan 12 och 3 den dagen, och då ordnades allt. Beskedet från Berlin hade icke kommit, när vi lämnade Stockholm.

De som var i Uppsala fick order att starta, jag telegraferade till Judith att resa till Göteborg. Somliga var svåra att nå. För Sven Näsmark med familj måste man ordna med taxibilar, som körde i avlösning från ort till ort, för att de skulle hinna med ett extratåg, som insattes för deras räkning. Åt en var ett arméplan beställt, men det kunde inte lyfta på grund av dimma. Men Sverker Ågren, ty det måste vara han, kom med i alla fall. Enligt hans egen utsago är ”5 minuter i tolv” kännetecknande för hans liv.

Damen på gästhemmet fick syn på min morfar. Min mormor fick telegrammet. Hennes mamma hittade henne.

Det tänker jag på just idag.

Såhär blir det också

Av Posted on Inga taggar 0
Andra boken. Eller elfte ...

Andra boken. Eller elfte …

Det är lyckligtvis inte bara omslaget till Julfika som är klart. Faktum är att det var det som blev klart sist — för det var inte helt enkelt att få till någon julstämning i det vackra aprilljuset hemma hos Lena, och inte hos Mikael och Ingrid heller. Magnus fick ta med sig kakor hem, och jag vet inte exakt vad han gjorde, men juligt blev det ju till slut!

Inte utan min långpanna är också ganska julig, tycker jag. Den bilden tog vi hos Johan i hans köksbutik, och det omslaget skulle vara klart före de andra därför att en viktig kund väntade på det, så då fick det liksom välja bild först. Nå, det kanske var dags för en långpannebok med något annat än chokladrutor på!

Det lustiga är att precis på slutet kom jag på att man borde kunna göra en långpannesats av en idé som jag hade sett med chokladbotten, smörkräm och smält choklad — smörkräm med otroliga mängder kokos. Den är som ett slags kusin till de lyxiga rutorna på omslaget till Mer långpannans lov, och de har vad jag förstår blivit ett av de populäraste recepten i den boken, trots att ingredienserna är allt annat än billiga. Jag räknade och räknade och satte sedan igång, och det blev en otroligt maffig kaka. Så den är med i boken nu, men på omslaget är det mjuk pepparkaka med färskostglasyr och lingon. Inte så dumt det heller!

Tredje boken. Eller tolfte ...

Tredje boken. Eller tolfte …

Vår choklad- och Fairtrade-bok Glad i choklad ser just nu ut såhär. Det har blivit lite diskussioner om huruvida en kaka (dessutom en ruta — alltid dessa rutor!) eller något slags chokladgodis är mest lockande. Vad tror ni?

Den här omslagskakan har faktiskt också en liten historia: Carine, som gjorde alla virk- och stickbeskrivningar till Stickcafé, skickade några recept, och ett av dem är det som hamnade på omslaget till Julfika. Ett annat var väldigt likt ett slags chokladrutor med kokoskolaglasyr som var med redan i Kyrkkaffe, så det kunde jag ju inte riktigt använda. Men jag hade träffat min mamma någon vecka tidigare, och hon hade gett mig en stor påse blandade nötter som jag skulle ha på mina tågresor. Jag bestämde mig för att prova att göra chokladrutor med nötkolaglasyr istället.

Smeten blev bra. Men jag hade lånade plåtar och förväxlade en äkta långpanna med en snygg plåt som hade likadana kanter och som inte alls var lika djup … Översvämning i ugnen. Inte en gång utan två. Jag höll på att börja gråta. När jag hade brett ut nötkolaglasyren var jag osäker på om det var någon vits med att grädda klart. Men det gjorde jag — och vilken sensation! Så av nästan-tårarna och skrubbandet blev det en omslagsbild.