Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Fredagsförebilder

Fredagsförebild VIII: Stina i Betania

När Kyrkkaffebloggen berättade om Stina i Betania i Malmö förra gången hade Fredagsförebilderna inte börjat än. Men det är klart att Stina är en förebild! Här kommer en annan intervju med henne, en som EFS tidning Budbäraren beställde för ett par år sedan.
Stina arbetar mycket med Hannas Café, ett webradioprogram som också sänds i en del närradiokanaler.
Hon är en av dem som kommer att berätta om sitt engagemang i en workshop under Taizéhelgen i Lund den 26–27 mars.

***

 
 

Stina Backlund, Betania, Malmö.

”En frilansande medmänniska som gärna sitter på café” – så beskrivs Stina Backlund av sin egen man.

Nu börjar hennes vision ta form: kyrkorna i Malmö samarbetar om att bygga upp ett varaktigt stöd för stadens hemlösa.

– Jag litar på Jesus i det här, säger hon. Det är honom jag vill presentera i ord och handling.

Med åren har det blivit allt svårare för Stina Backlund att presentera sig snabbt. Hon är pingstvännen som blev EFS:are, konsertpianisten som gör musik- och bibeldrama och diakoniarbetaren som arbetar bland hemlösa i Malmö. Hennes egen man sammanfattade henne för några år sedan med orden ”frilansande medmänniska som gärna sitter på café”. En personlighetsbeskrivning snarare än en meritlista, kanske, men Stina Backlund beställer en så kallad latte och förklarar att det passar henne bra:

– Sedan jag började med Öppen kyrka i Betania har jag upptäckt att jag egentligen inte bryr mig om vad folk jobbar med. Så många av dem jag möter nu har i alla fall inget jobb, och jag vill bara möta människor.

Fredagsförebild VII: Lotta Sandström, Afghan Face

Mösstickning pågår. Bild lånad från www.afghanface.se

Kyrkans Tidnings reporter Signe Hassler berättade nyligen i ett stort reportage (som jag tyvärr inte kan hitta i webupplagan) om Lotta Sandström, som startat företaget Afghan Face för att stötta barnfamiljer i Afghanistan och hjälpa dem att hitta försörjning. Det var så inspirerande läsning att jag genast skrev till Lotta och frågade om jag fick berätta om hennes arbete på Kyrkkaffebloggen. Jag fick svar direkt. Och det är klart att hon och alla hennes stickare blir en fredagsförebild för oss andra! 

Här kan man läsa om hur de stickade mössor som numera säljs i Sverige tillverkas ända från fårklippningen — Lotta fick idén när hon arbetade för den svenska försvarsmakten i Afghanistan och såg alla får som strövade omkring. Innan dess hade hon samlat in en halv miljon kronor till skor — inhemskt tillverkade! — åt barn som gick barfota i snön i det område där hon arbetade.

Jag har frågat Lotta om mönster, för utbyten hör till de företeelser som får avstånden i världen att minska, tycker jag. Nu är det så att stickarna stickar efter Lottas uppstickade modeller snarare än efter mönster, så det gick inte riktigt (men jag kanske kan skaffa en mössa och räkna lite). De flesta som arbetar i Afghan Face är kvinnor som varken kan läsa eller skriva, och ett av Lottas mål är att alla snart ska kunna skriva sitt namn för att kunna underteckna papper på riktigt istället för att bara sätta ett kryss eller ett fingeravtryck. En bra början till utveckling och mer självständighet för familjeförsörjarna!

Och jag associerar förstås genast till Mormor på Herrestad och hennes arbete i Kärda socken i Småland på 1800-talet. Såhär startar man en rörelse, och man vet aldrig hur mycket bra den kan resultera i! Heja Lotta!

Fredagsförebild VI: Trashy Bags

Trashy Bags modell Home Sweet Home. Bild lånad från www.trashybags.org

Veckans Fredagsförebild är alla som arbetar med Trashy Bags — jag fick syn på dem (väskorna alltså) på Klotet i Lund häromdagen när jag var på väg från en intervju. Det fanns ett helt bord med roliga, välarbetade väskor sydda av olika sorters plastförpackningar som enligt etiketterna samlats upp från Accras sophögar (och, det är man ju tacksam för, rengjorts noga).

Trashy Bags-verkstaden ligger alltså i Accra i Ghana och sysselsätter nu en ganska stor grupp människor. Väskorna har fått mycket uppmärksamhet i de mest skilda sammanhang — men jag hade inte sett dem förut. Jag blev så glad!

Fredagsförebild V: Några kökshjältar i Förresten-anda

Inspirerande bok.

Anna Lind Lewin, en av författarna till den väldigt hyllade köksinspirationsboken Fattiga riddare och andra kökshjältar, skrev om Förresten-uppropet på sin blogg igår och skickade också in ett av sina egna bästa recept, ett som bygger på det bröd man kanske annars var på väg att slänga eftersom det inte var sådär underbart färskt längre. Och det låter alldeles väldigt gott! Snart börjar provlagnings- och fotograferingsdagarna, och då ska det bli roligt att testa det.

En försmak av hennes sätt att arbeta med rester kan man hämta till exempel här — skorpor av julens överblivna godsaker, låter det inte fantastiskt?

Hanna skrev häromdagen: ”Jag använder en ugnsform väldigt mycket. Har jag kokt potatis lägger jag den i botten, fördelar överblivna kokta grönsaker och tillagat kött ovanpå och gratinerar med ost. Har jag inte potatis bottnar jag med pajdeg istället. Eller också gör jag soppa. Utan pajdeg då förstås.”

Och Karin skrev: ”Soppbröd! Det är en klassiker hos oss. Blir det grönsakssoppa över kör jag den i mixern och har den som degspad när jag bakar matbröd. Det blir alltid jättegott.”

Anna (en annan Anna än kokboksförfattaren) har skickat ett recept på bullåda. Bygger på antingen torra kanelsnäckor eller torra lussekatter, och sådana har man ju träffat på någon gång ibland. Mer än så avslöjar vi inte än — receptet kommer i boken!

Och Laura skriver: ”Riddare, det låter så romantiskt och skapar lite lyx i vardagslivet. Till och med om de är fattiga!”

Fredagsförebild IV: matlagarna på S:t Davidsgården i Rättvik

Till S:t Davidsgården utanför Rättvik kommer det massor av människor, fast bara några i taget. De kommer för att vara med på retreat, vara tysta, tänka, be och vila.

En av förutsättningarna för att de ska få vad de behöver är förstås att någon leder de vackra gudstjänsterna och tidebönerna. En annan är att någon dukar, tänder brasan, sätter på stillsam musik i stereon och ser till att det finns mat så att det räcker åt alla.

Veckans fredagsförebild är alla som arbetar i köket på S:t Davidsgården. Det får bli en hyllning till köksarbetare på alla sorters kristna gårdar runtom i Sverige, anställda husmödrar och kockar och köksbiträden och alla volontärer och ideella. Det är de som hjälper så många människor att hitta lite ro och börja andas igen. Viktigt.

(Reportaget och recepten är hämtade ur Tillsammansmat. Sedan det skrevs har det förstås hänt ett och annat på S:t Davidsgården. Men maten är fortfarande lika god, har jag hört!)

***

Tyst gemenskap
De flesta som kommer till Stiftelsen Berget och S:t Davidsgården är långtifrån oväntade – de har läst broschyrer och skickat in anmälan och fått information hemskickad och bokat tågbiljetter, och när taxin svänger upp bredvid den vita byggnaden tas de emot av husfolket som de efterlängtade gäster de är.

Pärmen.

Men på var och en av sångpärmarna i kapellet sitter en känd ikonbild fastklistrad. Den föreställer Abrahams gäster, dem som Paulus påminner om: ”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som har gjort det har haft änglar på besök …”

Till S:t Davidsgården ett par kilometer från Rättviks centrum kommer människor för att vara tysta. Någonstans mellan femton och tjugo personer anländer varje måndag och torsdag, och när de har fått sina rum och en kort introduktion går de in i tystnaden. På torsdagen eller söndagen avslutas retreaten, och alla börjar tala igen.

Dessemellan har de ätit frukost, lunch och middag tillsammans gång på gång. Serveringsbordet har dukats, och de har stått i kö utan ett ord, undvikit att krocka med varandras tallrikar och slagit sig ner vid det U-formade långbordet. En del har blundat under måltiden, andra har tittat ut genom glasväggen mot meditationsträdgården.

Kaffet på maten har många av dem druckit i grannrummet, där fåtöljer står i rader och där brasan är tänd.

Fredagsförebild III: Emelie Petersen

Av Posted on Inga taggar 0

Lite storståtligt måste det vara första gången på det nya året — så veckans fredagsförebild är Emelie Petersen, en tysk kvinna som hamnade i Sverige som flykting på 1800-talet och som från sitt hem på en liten herrgård i Småland utövade ett enormt inflytande över hela landet. Positivt, förstås. Bland annat startade hon den svenska syföreningsrörelsen! Här berättar Lars Ericsson om henne i en intervju som också finns publicerad i boken Kärlek, nål och tråd. Och ja, Emelie är identisk med Mormor på Herrestad.

***

Mormor

Emelie Petersen.

– Det började med att jag läste Ett helgons biktbok, som hade getts ut på 1940-talet. Jag hade hört talas om Mormor när jag växte upp, men jag hade inte väntat mig det här. Det blev så mänskligt, så ärligt. Texterna var ju inte alls ämnade för andra, men så hade Lina Sandell publicerat ett stycke i tidningen Korsblomman 1882, och så blev de kända och folk ville läsa mer.

Lars Ericssons första möte med Mormor blev ett möte med en kvinna som hade mycket att kämpa med, som upplevde sig själv som pratsjuk och kärlekslös, som var psykiskt bräcklig, som hade stora krav på sig själv, som hade migränattacker och nedsatt hörsel sedan ungdomen och som ofta plågades av tandvärk.

Se där den kvinna som startade skolor (och internat), ordnade kvalificerat arbete åt massor av fattiga kvinnor på landsbygden, samlade 1800-talets främsta andliga ledare i sitt hem mitt ute på landet, ledde en stor väckelse – och startade den svenska syföreningsrörelsen!