Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

Gunilla har en egen djurpark för att kunna berätta om svensk ull

På Facebook finns det en grupp som heter Garnförmedlingen. Där kan alla svenska ull- och angoragarnsproducenter som vill visa sina garner, och alla som vill kan ta kontakt och beställa dem. Lysande idé eller hur?

Här berättar Gunilla Larsholt Hallagården i Vintrosa om hur idén uppstod och om sitt eget arbete med får, angoragetter, angorakaniner och andra djur.

***

Gunilla med några av sina ullproducenter. Bild lånad från tidningen Land med tillstånd förmedlat av Gunilla

Gunilla, du arbetar ju med Garnförmedlingen på Facebook — vad är det för något?

​Det är en Facebook-grupp som jag startade för att lyfta fram det svenska garnet och samtidigt den svenska ullen.Garnet som visas i gruppen är också spunnet i Sverige. Att garnet är svenskt innebär att vi vet att djuren har det bra och att alla som handlar bidrar till den välfärd vi har genom att småföretagarna betalar skatt. Köper man över nätet från utlandet blir det inga skattepengar till sjukvård, skolor, pension och annat.

Hur länge har du hållit på med textilhantverk, och i vilka former?

Jag har haft angorakaniner och spunnit sedan 1985. Sedan har det bara fortsatt, och jag tror att jag har provat på allt inom hantverket — också det omöjliga!

Klövsjötackan Alva bor på Hallagården och bidrar till ullprodukterna där.

Hur kom det sig att du blev fårbonde?

​Jag är inte fårbonde! Jag äger och driver en djurpark, ett café och en bed-and-breakfast på Hallagården som är en gård från 1600-talet. Vi har också kursverksamhet här.

I Sverige får man inte visa djur offentligt om man inte har djurparkstillstånd. Så vi har helt enkelt fått öppna djurpark! I år ökar djurparken i storlek från två hektar till åtta hektar.

Vad är det för djur du har?

​I djurparken har vi får som är av rasen Jämtlandsfår och Klövsjöfår. Vi har också angorakaniner, angoragetter, jakar och alpackor — både huancaya och suri.

Vi har andra djur också. De ger ingen ull, men de ger andra saker. När renarna tappar sina horn gör vi knappar av dem, till exempel.

Brunt Klövsjögarn från Hallagården.

Är ullen en bisak eller huvudsaken för dig?​

Ullen är en del i den helhet vi har och visar här på Hallagården. Ullen är viktig för mig, men den är inte min huvudsakliga inkomst. Att ull är olönsamt i Sverige beror på olika omständigheter, men jag tror inte att vi ska gå in på politik här.

Om du ska beskriva din garner för någon som stickar en del, vad säger du då?

Alla garnerna som vi har känns annorlunda, mer genuina och mer levande än det storskaliga, importerade. De känns mer naturliga. Det tror jag att de flesta som framställer sitt eget garn håller med om.

Vi har väldigt olika garner eftersom vi har så många olika ullproducenter, allt från det mjukaste angoragarn till det glansiga mohairgarnet som passar till både sjalar och sockor.

Jämtlandsfårgarnet passar att bära nära kroppen.

Klövsjöfårgarnet kan man göra fina sjalar och tröjor av.

Alla våra garner finns i naturfärger. Angoragarnet i melerat grått och nougat/beige och vitt. Fårgarnet i svart, brunt, grått och vitt. Vi har färgat garn också — det är färgat med ekologiska färger.

 

Gunilla och några av fåren på Hallagården. Bild lånad från tidningen Land med tillstånd förmedlat av Gunilla

Vilken del av tillverkningen står du för, och vad händer sedan?

​Jag klipper mina djur för hand med vanlig sax. Fåren brukar somna, för de tycker att det är så skönt. Kaninerna tycker att det är mysigt när matte pysslar om dem. Angoragetterna står stilla ett tag, men sedan vill de vara med och klia sig där jag klippt.

Angoraullen kan jag spinna direkt utan tvätt eftersom den är så ren. Fårullen tvättar jag ibland, kardar för det mesta men inte alltid, sedan är spinnrocken som gäller.

Det jag lämnar in till spinnerier är mest fårullen och mohairullen. Det är Ull-Forum, Karlsbergsgården och Brinks spinnerier jag anlitar, alltså de som tar emot mindre mängder och som klarar angoraullen också.

Det var Ull-forum i Östersund och jag som spann det första angoragarnet i Sverige 2014, strax efter att de hemska bilderna från Kinas hantering av angorakaninerna hade visats i TV. Varför skulle inte Sverige klara av att spinna angora och slippa importera? Vi åkte 100 mil tur och retur mitt i vintern med massor av angoraull för att testa. Vad gör man inte för den svenska ullen?

Jag tovar också — vi har en tovmaskin som är två meter bred, och det kan bli flera meter långa tovflak eller mattor i den. Den står i vår ullverkstad där vi också har eldrivna kardmaskiner, spinnrockar och annat.

Vi hyr ut lokalen med alla maskinerna. Då ingår jag själv också! Det är en hel del fårägare som har skapat många fina mattor och kardat en hel del ull hos oss.

I ullverkstaden håller jag också färgkurser, spinnkurser och tovkurser där vi tovar i maskin och för hand.

Jag arbetar med de de flesta tekniker — stickar, virkar, tvåändsstickar, nålbinder, kvastskaftsvirkar, smygmaskvirkar, krokar, väver och så vidare.

Och så syr vi olika kläder i ulltyg. Till våren ska den nya kollektionen vara klar.

Angoratops från Hallagården.

Hur säljer du dina garner? 

​Jag säljer mina garner i vår webbutik och i vår butik här på gården. I år öppnar vi också Garnförmedlingen här. Det betyder att de svenska garnproducenter som vill gärna får sälja sitt garn hos oss.

Vi har mellan 100 och 200 besökare om dagen när vi har öppet, och vi börjar bli kända för vårt garn, så många åker hit just för det.

Om man känner någon som säger att svenskt ullgarn är för dyrt, vad tycker du att man kan svara?

Om man vill köpa garn och veta djuren haft det bra, alltså att de har sluppit sheep-diping, mulesing, att få sin ull bortsliten istället för klippt och så vidare och att de inte har blivit behandlade med kemikalier, då ska man handla svenskt.

Vi har en bra djurskyddslag i Sverige även om den skulle kunna bli bättre för produktionsdjuren.

För djur i djurparker är lagen mycket hårdare än för produktionsdjur, så här kan man vara säker på att de har det bra.

Vad har du fått för respons på Garnförmedlingen?

Massor med positiv respons! Många tycker att det är ett jättebra initiativ, och det känns så roligt.

Alpackor på promenad.

Vad har du för planer för det nya året?

Jag vill fortsätta att arbeta för den svenska ullen på många plan — fortsätta med det som jag har påbörjat, men också hitta nya vägar för ullen.

I år ska vi dra igång en jättestor stickmaskin för att kunna framställa svenskt ulltyg.

Fårullsisolering har vi sålt och också forskat i — tyvärr visade det sig att det inte var så naturvänligt och bra som man hade kunnat tro och att lin är bättre.

En stor och viktig uppgift är att utbilda och informera människor om får och ull. Det finns ingen bred kunskap i Sverige om ull.

Klippning och sortering kan absolut bli mycket bättre. Så jag kommer att fortsätta att ”missionera” genom att ta emot studiebesök, ha guidade turer och bjuda in till föreläsningar.

Kanske blir det också en bok om fårullen. När jag ”missionerade” om angorakaninen resulterade det i en bok eftersom det inte fanns någon litteratur som beskrev ullen mer ingående.

Alpacka-suri-garn från Hallagårdens alpackor.

Vilket är ditt eget bästa ulltips? 

Använd svensk ull!  Klipp inte sönder ullen! Sortera ullen!

Och en sak till:

Vid mina kurser brukar det alltid komma frågor om olika saker som man ”måste” göra för att någon sagt så.

Då brukar jag säga: ”När någon säger att man ’måste’ göra på ett visst sätt, så fråga varför!”

Om den som sa det inte kan svara på det, så tycker jag att man ska strunta i det han eller hon säger. Det finns så mycket myter och föreställningar, något som någon har sagt och som sedan blir sanning.

När jag började med angorakaninerna, till exempel, fick jag höra att man måste blanda angoraullen med fårull. Jag frågade varför men fick inget bra svar. Därför spann jag ren angora, och det visade hålla mycket bra. Jag tror att anledningen till att det sas att man måste blanda in fårull var att de som tog hand om ullen inte kunde sortera ordentligt. Idag spinner nog de flesta ren angora och tycker att det är helt i sin ordning.

***

Tack, Gunilla! Nu har jag lärt mig massor!

Hoppas att några av er läsare också har det.

Vi kanske ses på någon kurs på Hallagården i år?

Svensk ull blir garn på Karlsbergsgårdens spinneri

Av Posted on Inga taggar 1

Jenny skjutsade mig till tåget efter en repetition för några veckor sedan. Vi talade om att åka till Klippan och handla ullgarn på fabriksbutiken där, och sedan berättade Jenny om Karlsbergsgården, ett ganska nyöppnat spinneri här i Skåne. Då var jag ju tvungen att ta reda på lite mer. Varsågoda!

***

Karin och Mats mitt i spinneriet.

Hej Mats! Vad är Karlsbergsgården för en plats?

Karlsbergsgården har anor tillbaka till 1705 — enligt mäklarinformationen — och är delvis kulturskyddad.

Under alla år fram till för ungefär 20 år sedan har den varit ett lantbruk, men 1998 såldes marken av, och kvar blev den avstyckade gård på dryga 5800 kvadratmeter som togs över av dem som bodde här före oss. De satte igång med en mycket omfattande renovering, och de drev en blomsterhandel och senare en populär restaurang med catering.

Men när en av dem som drev restaurangen gick bort blev det för tungt för den andra restauratören att klara hanteringen. Så redan 2011 var gården till salu, med hela restaurangens inkråm. Priset var högt, och 2013 kom gården ut till försäljning igen med prislapp som var vettigare för oss.

När vi hade bestämt oss för att starta ett spinneri och sökte efter en lämplig plats dök Karlsbergsgården upp som ett synnerligen lämpligt objekt. Så vi slog till!

Hur kommer det sig att ni har öppnat ett spinneri där?

Jag har under många år letat efter möjligheter att starta eget. Mitt första seriösa försök var redan i slutet av 2007, men jag lämnade den konstellationen 2012 eftersom vi som var delägare inte var överens om hur den ekonomiska biten skulle se ut. Parallellt med detta var jag igång med en av mina bästa vänner för att starta något annat som skulle ha med återvinning och miljö att göra. Kompisen, som tidigare hade drivit företag, har en gård med mycket plats, och vi visste att det var förutsättningen för att kunna driva något på ett rationellt sätt eftersom man slipper hyra någon lokal med alla extrakostnader det medför. Tyvärr blev min kompis sjuk 2013 och orkade inte fortsätta med våra planer. Då bestämde jag mig för att försöka dra igång något på egen hand. Jag ville göra det med ekologisk eller miljömässig inriktning, och jag visste att jag måste ha gott om plats.

Varifrån kommer ditt eget intresse för ull?

Ja, om vi bortser från att ull är en resurs som man ska ta vara på, om än en dyr sådan, så var det bara slumpen.

Under hösten 2013 sändes det ett TV-reportage om hur kinesisk angoraull producerades — ullen slets av från kaninerna, klippning förekom inte.

I reportaget sas det också att det nästan inte går att få tag på angoraull någon annanstans ifrån än från Kina.

När jag satt  och diskuterade det här vid en middag med goda vänner fick jag idén att föda upp angorakaniner för att ta vara på ullen på en hållbart sätt. Angorakaninull är väldigt dyr!

Men efter att mina naiva tankar om kaninuppfödning gått i stå fick jag höra att det fanns utrymme för ett småskaligt spinneri som kunde hantera olika typer av fiber från olika raser och arter. Jag ”spann” vidare på det här och insåg att det skulle passa mig bra. Det är miljömässigt riktigt, och det är mycket teknik och många maskiner som måste hanteras.

Marknadsundersökningar och diskussioner med leverantören av maskinerna, och en himla fin dialog med våra mentorer från Ull i Väst, gjorde att vi bestämde oss för att gå vidare med igångsättandet och den investering det innebar. Lite otur hade vi, kan man väl säga: dels fick vi inte en krona i investeringsstöd för landsbygdsutveckling, och dels var dollarkursen hyfsat hög när vi köpte maskinparken.

Och varifrån kommer ullen som ni spinner?

Våra kunder kommer främst från södra tredjedelen av Sverige, men vi får också material längre norrifrån. Vi har ett par kunder från Danmark, diskuterar just nu med Island och har fått flera frågor från Norge, men det norska tullsystemet har hittills satt käppar i hjulet.

Vilka är dina egna favoriter bland ullkvalitéer och garnsorter?

Det ska inte förnekas att jag tycker bäst om ull som kan bäras nära kroppen! Vi har ett bra samarbete med Österlens Alpacka och deras kunder plus många andra alpackauppfödare, och så försöker vi bygga upp något som kan bli bra med alla de små angorakaninuppfödare som finns runt om i landet. Den ullen är lite speciell att ta hand om.

Vad blir det för garn hos er, och vad kan man använda det till?

Ja, vi gör de garner som våra kunder vill ha.

Det finns en en ”normal” som är mest efterfrågad, och det är ett ganska tunt tvåtrådigt garn.

Själv tycker jag att tretrådigt blir mycket snyggare, men våra kunder tycker att det blir för varma slutprodukter.

Så 2-tråd och 3-tråd är vad som efterfrågas, ibland av lite tjockare varianter.

Haken är att tjockare garn inte blir lika snyggt som ett tunnare — maskinerna har inte lika mycket kontroll över processen då.

Vår spinnare har också en begränsning på hur långa fibrerna kan vara för att det ska bli en bra tråd, 15 centimeter. Har man längre fibrer är det ganska populärt att göra Lopi- garn (lovvikka-garn), eller så kan vi göra kardband så att man kan spinna vidare själv.

Mattgarn har också varit en populär produkt, det blir väldigt bra och slitstarka mattor.

Kardflor tillverkar vi åt dem som vill tova sin ull, och vi gör också tovplattor för många olika ändamål.

Ni har varit igång ett tag nu — vad har du lärt dig? Några överraskningar?

Jo, när man har så många maskiner och steg i processen finns det oanade möjligheter för överraskningar! Allt kan hända och gör det. Men om jag tänker på de material som vi har processat så finns det vissa som jag kommer att välja bort efter hand, vill inte nämna vad, det är drygt att arbeta med och mycket har varit av dålig kvalitet.

Var kan man köpa garner från Karlsbergsgården?

Vi säljer inget själva förutom det lilla som vi gör av den lilla restull som alltid uppkommer i produktionen — om inte kunden vill ha tillbaka restullen, vill säga. Så våra kunder använder sig huvudsakligen av sina egna namn, men de får gärna använda vår etikett på produkterna om de vill.

Vad har ni fått för respons på er satsning och det ni producerar?

Vi är överraskade över all positiv respons som vi fått, och vi är tacksamma för det väldigt fina samarbete som vi har med ett antal återkommande kunder! Det är mycket positivt och hjälper till att utveckla arbetet vidare.

Vad har ni för planer för det nya året?

Nu är det färdiginvesterat i spinneriet i och med att värmen blev ombyggd i november, så nu ska jag slipa på att producera mer med lite mindre tidsåtgång. Tiden är flaskhalsen — det tar längre tid att hantera ullen än vad som var tänkt.

***

Tack Mats! Och tack för bilderna!

Mats hälsar att man gärna får boka studiebesök på spinneriet. Här finns telefonnummer och vägbeskrivning!

140 tackor — men ibland hinner Stina sticka

En av de första garntillverkare som jag träffade var Stina i Odensvi nära Hallsberg. Jag köpte garn av henne på en marknad en gång. Sedan blev det liggande i flera år — så blir det nästan alltid för mig med riktigt fina saker, oavsett vad det är … Sedan stickade jag Odensvimössan till en väninna, och i julas sprang jag på Stina när det var bio på Magiska Teatern i Vretstorp. Då måste det ju bli en intervju! Det borde det ha blivit för länge, länge sedan!
***
Stina klädd för att ställa ut på mässa.
Stina, du säljer ju eget garn, och förutsättningen för det är får. Hur kom det sig att du blev fårbonde?
Jag blev fårbonde av fler anledningar. Från början var vi grisproducenter och sålde dräktiga gyltor till andra grisproducenter runt om i Sverige. Vi hade också en liten dikobesättning med scharolaiskor.

Vi odlade spannmål som grisarna åt upp på den tiden — nu säljer vi maltkorn, grynhavre och lite annat.  Vi har också mark som inte lämpar sig för spannmålsodling utan som passar bättre till beten.

Vi odlar vall som vi skördar till ensilage för fårens vinterfoder. Det är ett bra inslag i växtföljden i spannmålsodlingen eftersom jorden mår bra av omväxling.

Vi har ändrat gårdens produktion genom åren för att anpassa oss till omständigheterna i vår omvärld. Vi bytte ut korna mot får 2005. Då köpte vi 13 tackor. Grisarna försvann från gården 2011. Nu har vi ungefär 140 tackor.

Vad är det för får du har?
När vi tog beslut om vilka raser vi ville föda upp valde vi i första hand Gotlandsfår eftersom det är intressant att kunna sälja skinn efter dem. Det är den vanligaste rasen i Sverige. De är grå i olika nyanser från väldigt ljus till så gott som svart, och nyanserna kan också skilja på den enskilda individen. Man eftersträvar en jämn kvalitet i färg, lockstorlek och glansighet. Det kontrollerar man när man ”mönstrar” lammen när de kommit upp i pälsmognad fram på sensommaren.

Vi valde att också ha en del renrasiga finullsfår. De mönstras också på liknande sätt. Det är en gammal svensk ras som ger en finfibrig ull. Den ligger nära Merinorasens fiber. Finullstackor ger många lamm och är en bra ras om man vill korsa med köttraser.

Nu har vi också en Suffolkbagge. Det blir jättehärliga skinn av korsningen med finullstackor — det var en överraskning för mig.

Är ullen en bisak eller huvudsaken för dig?
Själva ullen är tyvärr en bisak ekonomiskt, men jag hoppas på en förändring för ullindustrin i Sverige. Ull är ju ett förträffligt material!
När den förädlade oljan gjorde sitt inträde i vår värld i form av syntetmaterial försvann kunskap och maskiner för både ullförädling och linförädling. Då tyckte många att det var så himla bekvämt och billigt med den nya fibern. Nu börjar vi se lite annorlunda på saken, som bekant.

Skinnen, däremot, har fått en renässans och är en betydande del av vår inkomst från fåren. Jag hoppas att ullen kommer att vara det i framtiden. Det händer mycket på den fronten nu.

Om du ska beskriva din garner för någon som stickar en del, vad säger du då?
Jag har lämnat ull till lönespinning på några olika spinnerier i Sverige.
Wålstedts ullspinneri gjorde de tvåtrådigt garn av Gotlandsull. Det blev ett glansigt vackert garn.
Filtmakeriet har gjort grått tvåtrådigt och tretrådigt garn åt oss, och där blandade de finull i Gotlandsullen för att kunna få den genom maskinerna.
Senaste gången jag lämnade in ull för spinning var det hos Båvens spinnhus. De kan ta lite mindre mängder. Därifrån har jag fått entrådigt vitt finullsgarn, entrådigt grått Gotlandsgarn, tvåtrådigt vitt finullsgarn, och z-tvinnat garn, både grått Gotlandsgarn och vitt finullsgarn. Jag ville också prova finull/Suffolkkorsningsgarn, så jag lämnade in ull från lamm som var av den korsningen och fick ett tvåtrådigt garn, och jag tycker att det blev trevligt.
Jag har växtfärgat både grått och vitt garn, och det är sannerligen en härlig syssla! Ta till exempel renfana som växer överallt i dikena häromkring. Med vitt garn blir det en härlig nästan saffransgul nyans, med mörkgrått garn blir det en djupgrön nyans. Man vet aldrig hur det blir, men det blir alltid till min egen förtjusning.
Vad tycker du att garnerna från era får passar till?
Jag har färgat några hekto tvåtrådig finull med renfana till mig själv, och målet är att sticka en kofta — men jag är bättre på att föda upp får än på att sticka, så än har jag inte börjat med den. Mönster har jag köpt på Ravelry.

Några enkla halsdukar och ett par sockor har jag lyckats få ihop än så länge. Halsduken i finull är väldigt mjuk och skön, tycker jag. Den i Gotlandsull är lite stickigare men varm och go. Sockor i ren ull är väl inte optimalt, man sliter hål på hälen ganska fort, men jag har hört att man kan lägga i en tråd av syntet för bättre hållbarhet. Det ger ju en skön värme med ullen.

Det är väldigt speciellt att ha fött upp fåret, att ha sett de fantastiska lockarna när fårklipparen kommer och klipper alla får, och att sedan lämna in ett parti till spinneriet och vänta på resultatet.

Emotionellt är råullen guld värd — det är så vackert med alla varianter på lock och nyans.

Hur säljer du dina garner?
Jag säljer mina garner i vår gårdsbutik men kan skicka på posten om någon beställer. Det finns lite bilder på vår hemsida och på vår Facebook-sida.
Vad har du för planer för det nya året?

I år ska jag försöka att inte splittra mig så mycket. Det finns ju så himla mycket roligt att göra och prova! Istället ska jag sätta fokus på en utställningsvecka som min kollega Regina Schoffa Andersson och jag ska ha i höst precis före allhelgonahelgen på GalleriT i Stockholm. Vi var där för första gången i höstas och fick mersmak. Då var vårt tema ”Vilt och tamt från skog och bete”, i år är temat ”Från vaggan till graven”. Regina är också lammproducent, och hon syr mycket i sina lammskinn, så därför väljer jag att lägga tyngdpunkten på tovning. Det är roligt, för man kan forma ullen till så väldigt många olika föremål. Min favorit är att göra lampor i vit finull — det blir ett sånt härligt mjukt sken genom ullen. Jag har också gjort några klänningar i nunoteknik.

Och så måste jag ju hinna vara lantbrukare och hyra ut vårt B&B också mellan varven! Jag har en lokal där det får plats några stycken åt gången, kommer man långväga ifrån kan man bo över, så boka gärna en helg med lite tovning och myseldning i kaminen tillsammans med max sex kompisar.

Vilket är ditt eget bästa ulltips? 
Om vi nu ska prata miljö tycker jag att var och en borde tova sin egen kasse att ta med till matvarubutiken. En tovad kasse kan inte någon kaviartub i världen sticka hål på. Och det har inte gått åt någon olja i tillverkningen. Ull, såpvatten och din hands arbete — that’s it!
***
Tack Stina! Och tack för bilderna som jag fick ta från din webbplats!
Ett tips för alla som vill köpa småskaligt producerat garn är att gå med i gruppen Garnförmedlingen på Facebook. Där är det många fårbönder och andra som visar vad som finns, och så kan man beställa. ”Svensk fiber från svenska djur, spunnet i Sverige” är gruppens slogan.

Kristina satsar på naturmaterial

Nu ska ni få höra:

Mina föräldrar bodde i en prästgård i Småland i 28 år.

Nu finns det en garnbutik, Umbra, bara några kilometer därifrån. I Skövelåkra. Vi passerade huset varenda gång vi cyklade (eller åkte bil) till Tolestorpasjön för att bada.

Varför fanns den butiken inte när jag var i närheten titt som tätt?

Nå, jag vill i alla fall att alla ska få chansen att åka dit, så här kommer en intervju med Kristina som är butiksinnehavaren. Hon har stickcafé en torsdag i månaden — ska vi ses där?

Hej Kristina! Senast vi sågs hade du en garnbutik inne i Växjö. Hur kommer det sig att du har flyttat ut på landet?

Jag har flyttat till landet eftersom jag kände ett behov av utveckling både för företaget och för mig själv. På gården finns en helt annan möjlighet att utveckla till så mycket mer. Stickcafé och events i så härlig miljö, till exempel. Jag har utökat med lite inredning, kepsar och skor. Och jag är farmor till tre små barn som jag aldrig umgås med när jag hade butik inne i Växjö!

Vad stickar eller virkar du själv helst nuförtiden?

Jag stickar lite smått på det tänk jag haft de senaste åren, sådant som jag inte hann med då. Det är koftor och tröjor till mig själv och butiken. Just nu stickar jag i bulkiga Malabrigo Gruesa, Silke och Kidsilk Haze.

Men precis i detta nu är ett par Barnehagevotter på stickorna, i orange Yllets Gotland Extra 2. Mitt barnbarn Lucy fyller två år till helgen, och hon ska få dem då.

Hur väljer du ut garnerna till din butik?

Jag väljer efter kvalitet och ursprung. Och så väljer jag garner som kompletterar det som redan finns hemma.

Vilka av de ekologiska garnerna och Fairtrade-garnerna rekommenderar du allra helst, och till vad?

Jag rekommenderar helst Yllet inrednings Pakucho bomullsgarn till ekologisk stickning och virkning.

Eller Debbie Bliss eco-bomull, för det finns i så fina färger! Det används till allt möjligt, men kanske främst barnkläder.

Färgkrafts snygga garner är också bra, och de passar nog bäst till vuxenplagg eller sjalar.

Många som läser den här bloggen stickar till spädbarn och små barn, och en del stickar också till hemlösa. Vad har du för favoriter bland mjuka, varma, slitstarka och lättskötta garner?

Visjö och Jitterbugg är två favoriter — det är mjuka, sköna, slitstarka och lättskötta garner.  Malabrigo Worsted också, det är det mjukaste av de tre.

Jag tycker att man ska välja ett rent ullgarn till barn. Ullen har en fantastisk förmåga att hålla bra temperatur. Värmer på vintern, svalkar på sommaren. Och det är otroligt lättskött: du hänger helt enkelt ut plagget vid fuktig väderlek, så självrengör sig garnet. Kommer det ingen fläck på plagget så behöver du inte tvätta det mer än kanske någon gång per år.

Visjö och Malabrigo Worsted är egentligen bäst eftersom de inte är superwash-behandlade.

Att handarbeta har ju mer och mer (igen) blivit något att göra tillsammans med vänner — hur märker du det?

Att handarbeta tillsammans är stort. Det märker jag som har butik — det är många som vill komma på stickcafé. Och inte minst märks det på Instagram. Där flödar det inspiration och idéer till handarbete, och där möts många människor.

Är det enklare eller mer ansträngande att vara en underbar samlingsplats för stickare när man har gårdsbutik?

Det är ingen större skillnad på arbetet med att arrangera stickcaféer i butik i stan eller i en gårdsbutik. Men gårdsbutiken är så mycket mysigare att arrangera i! Och att vara i.

Varför — tycker du — ska man handla garner i butik och inte via stora postorderfirmor?

E-handel är ett bra komplement till den fysiska butiken. Det är många som av tidsskäl eller av avståndsskäl inte alls kommer till den fysiska butiken.

Jag tycker att alla ska veta om att det är viktigt att handla i den lokala butiken, om man alls vill ha den kvar. Det är en ekonomisk fråga: handlar ingen där kommer den inte att kunna överleva. Och många uppskattar att kunna klämma och känna på produkterna.

***

Tack Kristina! För de fina bilderna jag fick låna från din webbplats också!

Hoppas att ännu fler hittar till Skövelåkra och Umbra nu i år!

”Det goda i världen är inte en självklarhet …”

I somras var jag på en festival där vi samlade in pengar till de palestinska flyktingar som under de senaste åren har blivit tvungna att lämna Syrien och som nu finns i Libanon. Petter Jakobsson från Diakonia var med och berättade om hur de har det och om varför det är så viktigt med stöd till just dem. Jag frågade om han kunde berätta lite mer, och nu har han gjort det. Tack, Petter!

Petter Jakobsson, Diakonia. Foto: Martina Holmberg

Petter Jakobsson, Diakonia. Foto: Martina Holmberg

Hej Petter! Hur använder Diakonia de pengar som samlas in till de palestinier som har flytt från Syrien och hamnat i Libanon? 

Diakonia har inget SIDA-stöd i Libanon. Därför används pengarna direkt i samarbete med våra partnerorganisationer där.

Abaad är en av våra samarbetsorganisationer. De stöttar kvinnor på flykt, i första hand med stöd till kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Detta är ett jätteproblem under de pressade förhållanden som människor lever under. De har också en ambulerande buss som kan söka upp kvinnor i flyktingläger.

Naijdeh är en annan, och de är specifikt inriktade på palestinska syrier och arbetar med psykosociala insatser för traumatiserade barn och unga.

De pengar som vi samlar in kommer att användas bland annat till yrkesutbildningar för unga så att de kan bli till exempel sekreterare och frisörer. Ett annat slags utbildning som pengarna används till är mammagrupper för gravida. De blir också direkt ekonomiskt stöd till bränsle och annat för palestinska flyktingar.

Om man vill berätta om de palestinska flyktingarna i Libanon för någon som aldrig har hört om dem, vad tycker du att man kan säga då? 

Jag lånar ord av min kollega Sven Jansson:

Efter att jag har mött människor i de överfulla flyktinglägren vänds mitt perspektiv rätt. Det är här det är kris. Det är här det går mer än en flykting på fyra libaneser. Det är här som systemen är överbelastade. Det är här det är kollaps i samhällsinstitutionerna i en redan ostadig politisk situation. Det är här man har en parlamentarisk kris. Men också  krig, blod och våld både i ”ryggsäcken” och på näthinnan.

Det är här människor behöver andrum. Vi ska inte andas på bekostnad av de mest utsatta! 

När vi tar från biståndet för att betala svenskt flyktingmottagande låter vi de fattigaste, mest marginaliserade betala notan dubbelt upp. Det är en skam att de fattiga i världen och människor på flykt ska betala för flyktingkrisen i världen!

Att hjälpa i närområdet är bra. Men hur länge då? Detta är ”akutvård” och inte mer.  Här är det fullt nu! Situationen är farlig som en krutdurk. Att permanenta detta drar isär samhället.. Människor på flykt här är desperata och nöjer sig med en skamlön om de överhuvudtaget får tag i ett svartjobb, vilket sänker lönerna för libaneserna också. Och på grund av bostadsbristen ökar hyrorna samtidigt. Ekvationen går inte ihop! Stoppa kriget!

Och till sist ett understatement: Nej, biståndskronorna ramlar inte ner i svarta hål. Jag har sett effekten i upprättade människor, i ögon där pupillerna glöder igen, i barn som börjat leka igen.

En av anledningarna till insamlingen på festivalen i somras var att de palestinska flyktingarna från Syrien inte får hjälp av UNHCR. Varför är det så? 

Palestinska flyktingar administreras av UNWRA vars pengar är i stort sett slut. Det är helt enkelt olika FN-organ som har mandat att bistå olika grupper.

Ni satsar mycket på att få Diakonias vänner att berätta för fler — vad finns det för resurser för den som vill göra det? 

Vi har ett paket med berättelser om en syrisk flyktingfamilj i Libanon. Med hjälp av ett enkelt material kan berätta deras berättelse för några vänner. Här finns det!

På Diakonias hemsida finns ett antal berättelser om olika människor mina kollegor mött inom ramen för våra samarbetsorganisationers arbete. Dela de berättelserna med varandra!

Vad kan vi göra nu, och om vi vill stötta de här människorna mer långsiktigt?

Om man vill stödja Diakonias arbete, inte bara i Libanon utan i många länder, kan man bli månadsgivare.

Men lika viktigt är att engagera sig till exempel genom sin lokala församling. Se till att minst en gång i månaden ha ett internationellt inslag i gudstjänster och andra samlingar. Lyft aktuella händelser och situationer i församlingens förbön. Använd till exempel de porträtt av människor som finns på Diakonias hemsida som ”hedersgäster” i samlingar. Berätta om deras liv!

Just nu känns det viktigare än någonsin att komma ihåg att världen är full av hjältar som riskerar sina liv varje dag för att göra livet lite mer uthärdligt och värdigt. Det goda i världen är inte en självklarhet utan ett resultat av tusentals människors ständiga kamp.

Kreativitet och nya språk på NybyVision — Anna-Lena berättar

Av Posted on Inga taggar 1

En av de roligaste sakerna med att bli inbjuden till olika platser och sammanhang för att berätta är förstås alla människor man får träffa. Anna-Lena Jarl mötte jag i Gamla Uppsala för drygt ett år sedan, och vi har hållit kontakten sedan dess. Nu arbetar hon på NybyVision, och jag kunde inte låta bli att fråga ut henne om det.

nyby-vision-1

Hej Anna-Lena! Du började på ett alldeles nytt arbete för ett tag sedan – vad var det som lockade dig med det?

Jag har alltid pendlat mellan mitt skapande och med att jobba med människor. Jag bestämde mig som ung för att bli textillärare, men när jag insåg att jag skulle bli tvungen att bedöma andras skapande backade jag. Jag läste konsthantverk, och när jag satt i keramiksalen kände jag att jag hade kommit rätt. Då fick jag frågan om jag kunde tänka mig att vara ledare i en barngrupp på fritiden. Jag tackade ja och gick igenom en smärre kris. Jag hade ju äntligen kommit rätt! Min dröm att jobba med både människor och skapande väcktes och har alltid funnits där.

Jag läste till diakon och gjorde en praktik på en syverkstad i Rågsved. Det arbetet passade mig perfekt. När jag sedan kom ut och jobbade som diakon saknade jag skapandet. Jag läste till florist och längtade tillbaka till diakonyrket. När vi flyttade till Uppsala med familjen fick jag höra talas om NybyVision och dess textilverkstad, och så fick en god vän tjänst och jag åkte dit för att titta på verkstaden. Jag kände att det här vore ju drömjobbet. Att får jobba med slöjdandet i en diakonal verksamhet.

Åren har gått, och jag har arbetat både i kyrka och kommunal förskola. I våras när tjänsten blev ledig kunde jag inte låta bli att söka den. Alla mina utbildningar inom textil, keramik, träslöjdande och diakoni var vad de sökte, och på den vägen är det. Hela jag fick jobb.

nyby-vision-3

NybyVision, vad är det för något?

Det är en diakonal verksamhet med Österledskyrkan i Gamla Uppsala och Uppsala Missionsförsamling som huvudmän. Såhär brukar vi presentera vår verksamhet:

NybyVision vill utifrån kristen och humanistisk helhetssyn på människan främja ömsesidig integration och gemenskap mellan människor oavsett religiös, etnisk eller kulturell bakgrund. Verksamheten är i skolform, men de som kommer hit kallas inte elever utan deltagare.

nyby-vision-5

En vanlig vecka, vilka möter du då?

Jag möter människor — mest kvinnor i åldern 21–65, och de har kommit till Sverige av olika anledningar. Många har flytt från sina hemländer på grund av krig. Det är människor som söker asyl och det är människor som levt i Sverige längre men som av olika anledningar inte kommer ut på arbetsmarknaden, oftast för att de inte har kommit igång med språket.

Jag jobbar också med ett gäng män som jag har med en volontär. Där jobbar vi just nu med täljning och att göra egna bestick. Men där jobbar vi mycket med svenska och samhällskunskap. Vi gör utflykter och pratar väldigt mycket.

nyby-vision-8

Vad gör ni tillsammans?

I ateljén, vår kreativa verkstad där jag är arbetsledare, kan deltagarna välja mellan olika kurser. Sömnad på enkel eller avancerad nivå. Keramik — den leder min kollega Militza. Målarkurs där deltagarna målar i akryl eller akvarell. Syslöjd med stickning, broderi, smygmaskvirkning, vanlig virkning … vi knyter också armband, syr applikationer och så vidare. 

Vi samtalar mycket runt bordet. Många språk blandas. Ibland berättar någon hur flykten har varit, om när talibanerna kom och bröt sig in i hemmet. Det är en ständigt delande av olika kunskaper från textilen, folkloren och allt annat som vardagen bjuder på.  Vi skrattar mycket, och ibland kommer tårarna och spontana kramar.

Ibland är det tyst runt bordet och alla jobbar koncentrerat med sitt arbete.

nyby-vision-6

Har du någon användning för dina egna intressen, som textilhantverk?

Absolut. Framförallt eftersom jag älskar slöjdande så är det ju himmelriket att vara i vår slöjdsal där det finns hur mycket material som helst. Inspirationen är enorm — deltagare och allt material och min kollega. Eftersom vår verksamhet har nätverk inom våra båda kyrkor kommer många in och skänker material. Det är roligt. Det är väldigt spännande att öppna deras påsar som kan innehålla allt mellan himmel och jord. 

Som jag nämnde tidigare så har jag studerat många olika slöjdämnen. Jag brinner verkligen för slöjdandet. Att skapa för att ge värme. Ett par varma vantar i ull kan verka enkla, men de är det optimala plagget när vinterkylan kommer. Att skapa för att det är vackert. För att det är lugnande för själen att ha något i händerna. Att vara både slöjdare och konsument.

Jag brukar säga att handen är själens verktyg. Många tänker på en gamla mormor som satt i gungstolen och virkade mormorsrutor och tror att slöjden håller på att somna in för evigt. Så är det inte! Mer levande än nu kanske den inte har varit. Tack vare sociala medier där många delar med sig av sitt intresse och hittar genuint intresserade slöjdare över hela världen.

Visst kan vi få kommentarer som går ut att vi är konservativa som sitter runt ett bord och virkar med enbart kvinnor. Å andra sidan är samtalen runt bordet hur genuskritiska som helst.

Det finn också en styrka i att kunna få återerövra sin gamla kunskap man hade från sitt hemland. När språket, landet, allt är trasigt är det fantastiskt kul när deltagarna visar sina kläder från hemlandet. Vad de sydde för många år sedan. Att få vara bra, duktig på något när man känner sig rejält nertryckt i skorna för att man inte kan det svenska språket.

Och mycket av det vi gör är väldigt lika. 

Tror du att man skulle kunna göra något som liknar det här på frivilligbasis (till exempel en kväll i veckan)?

Det tror jag. Det man måste komma ihåg är ju att språket kan vara svårt. Jag själv hade inte arbetat med integration innan jag kom hit. Men min chef har jobbat mycket i kyrkan som diakon med integration. Ta kontakt med ett asylboende och ta med material för att kunna arbeta.

nyby-vision-9Vad säger du numera om någon frågar vad du arbetar med?

Såhär:

Jag jobbar som diakon och arbetsledare i ateljén, jag jobbar med slöjden och själen som verktyg för att möta vår knasiga vardag. Jag har jobbat i kommunal förskola de senaste fem åren. Och människor är lika. Det lilla rädda barnet, den unga föräldern som lär känna sitt barn som genomgår nya faser hela tiden. Som är chef på sitt arbete och framgångsrik men i föräldrarollen en outbildad och oerfaren människa. Alla behöver vi respekt, en klapp på axeln och någon som säger: ”Du är duktig!”

Har du något som du skulle vilja säga till den som funderar på att engagera sig i integration på något vis?

Kom ihåg att språket kan vara svårt. Att man inte kan sätta upp en lapp och tro att alla hittar dit. Det handlar om uppsökande verksamhet. Och att vi är väldigt lika på jordklotet. Vi gillar att äta god mat. Vi tycker om att göra fina saker. Vi vill lära oss nya grejer. Vi får ont i ryggen och behöver massage. Vi tycker väldigt mycket om att träffas och få vara vänner. Varning du kommer bli lite lyckligare som människa.

***

Tack, Anna-Lena!

Den som vill läsa mer om NybyVision kan göra det här.