Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Intervju

Kristina satsar på naturmaterial

Nu ska ni få höra:

Mina föräldrar bodde i en prästgård i Småland i 28 år.

Nu finns det en garnbutik, Umbra, bara några kilometer därifrån. I Skövelåkra. Vi passerade huset varenda gång vi cyklade (eller åkte bil) till Tolestorpasjön för att bada.

Varför fanns den butiken inte när jag var i närheten titt som tätt?

Nå, jag vill i alla fall att alla ska få chansen att åka dit, så här kommer en intervju med Kristina som är butiksinnehavaren. Hon har stickcafé en torsdag i månaden — ska vi ses där?

Hej Kristina! Senast vi sågs hade du en garnbutik inne i Växjö. Hur kommer det sig att du har flyttat ut på landet?

Jag har flyttat till landet eftersom jag kände ett behov av utveckling både för företaget och för mig själv. På gården finns en helt annan möjlighet att utveckla till så mycket mer. Stickcafé och events i så härlig miljö, till exempel. Jag har utökat med lite inredning, kepsar och skor. Och jag är farmor till tre små barn som jag aldrig umgås med när jag hade butik inne i Växjö!

Vad stickar eller virkar du själv helst nuförtiden?

Jag stickar lite smått på det tänk jag haft de senaste åren, sådant som jag inte hann med då. Det är koftor och tröjor till mig själv och butiken. Just nu stickar jag i bulkiga Malabrigo Gruesa, Silke och Kidsilk Haze.

Men precis i detta nu är ett par Barnehagevotter på stickorna, i orange Yllets Gotland Extra 2. Mitt barnbarn Lucy fyller två år till helgen, och hon ska få dem då.

Hur väljer du ut garnerna till din butik?

Jag väljer efter kvalitet och ursprung. Och så väljer jag garner som kompletterar det som redan finns hemma.

Vilka av de ekologiska garnerna och Fairtrade-garnerna rekommenderar du allra helst, och till vad?

Jag rekommenderar helst Yllet inrednings Pakucho bomullsgarn till ekologisk stickning och virkning.

Eller Debbie Bliss eco-bomull, för det finns i så fina färger! Det används till allt möjligt, men kanske främst barnkläder.

Färgkrafts snygga garner är också bra, och de passar nog bäst till vuxenplagg eller sjalar.

Många som läser den här bloggen stickar till spädbarn och små barn, och en del stickar också till hemlösa. Vad har du för favoriter bland mjuka, varma, slitstarka och lättskötta garner?

Visjö och Jitterbugg är två favoriter — det är mjuka, sköna, slitstarka och lättskötta garner.  Malabrigo Worsted också, det är det mjukaste av de tre.

Jag tycker att man ska välja ett rent ullgarn till barn. Ullen har en fantastisk förmåga att hålla bra temperatur. Värmer på vintern, svalkar på sommaren. Och det är otroligt lättskött: du hänger helt enkelt ut plagget vid fuktig väderlek, så självrengör sig garnet. Kommer det ingen fläck på plagget så behöver du inte tvätta det mer än kanske någon gång per år.

Visjö och Malabrigo Worsted är egentligen bäst eftersom de inte är superwash-behandlade.

Att handarbeta har ju mer och mer (igen) blivit något att göra tillsammans med vänner — hur märker du det?

Att handarbeta tillsammans är stort. Det märker jag som har butik — det är många som vill komma på stickcafé. Och inte minst märks det på Instagram. Där flödar det inspiration och idéer till handarbete, och där möts många människor.

Är det enklare eller mer ansträngande att vara en underbar samlingsplats för stickare när man har gårdsbutik?

Det är ingen större skillnad på arbetet med att arrangera stickcaféer i butik i stan eller i en gårdsbutik. Men gårdsbutiken är så mycket mysigare att arrangera i! Och att vara i.

Varför — tycker du — ska man handla garner i butik och inte via stora postorderfirmor?

E-handel är ett bra komplement till den fysiska butiken. Det är många som av tidsskäl eller av avståndsskäl inte alls kommer till den fysiska butiken.

Jag tycker att alla ska veta om att det är viktigt att handla i den lokala butiken, om man alls vill ha den kvar. Det är en ekonomisk fråga: handlar ingen där kommer den inte att kunna överleva. Och många uppskattar att kunna klämma och känna på produkterna.

***

Tack Kristina! För de fina bilderna jag fick låna från din webbplats också!

Hoppas att ännu fler hittar till Skövelåkra och Umbra nu i år!

”Det goda i världen är inte en självklarhet …”

I somras var jag på en festival där vi samlade in pengar till de palestinska flyktingar som under de senaste åren har blivit tvungna att lämna Syrien och som nu finns i Libanon. Petter Jakobsson från Diakonia var med och berättade om hur de har det och om varför det är så viktigt med stöd till just dem. Jag frågade om han kunde berätta lite mer, och nu har han gjort det. Tack, Petter!

Petter Jakobsson, Diakonia. Foto: Martina Holmberg

Petter Jakobsson, Diakonia. Foto: Martina Holmberg

Hej Petter! Hur använder Diakonia de pengar som samlas in till de palestinier som har flytt från Syrien och hamnat i Libanon? 

Diakonia har inget SIDA-stöd i Libanon. Därför används pengarna direkt i samarbete med våra partnerorganisationer där.

Abaad är en av våra samarbetsorganisationer. De stöttar kvinnor på flykt, i första hand med stöd till kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. Detta är ett jätteproblem under de pressade förhållanden som människor lever under. De har också en ambulerande buss som kan söka upp kvinnor i flyktingläger.

Naijdeh är en annan, och de är specifikt inriktade på palestinska syrier och arbetar med psykosociala insatser för traumatiserade barn och unga.

De pengar som vi samlar in kommer att användas bland annat till yrkesutbildningar för unga så att de kan bli till exempel sekreterare och frisörer. Ett annat slags utbildning som pengarna används till är mammagrupper för gravida. De blir också direkt ekonomiskt stöd till bränsle och annat för palestinska flyktingar.

Om man vill berätta om de palestinska flyktingarna i Libanon för någon som aldrig har hört om dem, vad tycker du att man kan säga då? 

Jag lånar ord av min kollega Sven Jansson:

Efter att jag har mött människor i de överfulla flyktinglägren vänds mitt perspektiv rätt. Det är här det är kris. Det är här det går mer än en flykting på fyra libaneser. Det är här som systemen är överbelastade. Det är här det är kollaps i samhällsinstitutionerna i en redan ostadig politisk situation. Det är här man har en parlamentarisk kris. Men också  krig, blod och våld både i ”ryggsäcken” och på näthinnan.

Det är här människor behöver andrum. Vi ska inte andas på bekostnad av de mest utsatta! 

När vi tar från biståndet för att betala svenskt flyktingmottagande låter vi de fattigaste, mest marginaliserade betala notan dubbelt upp. Det är en skam att de fattiga i världen och människor på flykt ska betala för flyktingkrisen i världen!

Att hjälpa i närområdet är bra. Men hur länge då? Detta är ”akutvård” och inte mer.  Här är det fullt nu! Situationen är farlig som en krutdurk. Att permanenta detta drar isär samhället.. Människor på flykt här är desperata och nöjer sig med en skamlön om de överhuvudtaget får tag i ett svartjobb, vilket sänker lönerna för libaneserna också. Och på grund av bostadsbristen ökar hyrorna samtidigt. Ekvationen går inte ihop! Stoppa kriget!

Och till sist ett understatement: Nej, biståndskronorna ramlar inte ner i svarta hål. Jag har sett effekten i upprättade människor, i ögon där pupillerna glöder igen, i barn som börjat leka igen.

En av anledningarna till insamlingen på festivalen i somras var att de palestinska flyktingarna från Syrien inte får hjälp av UNHCR. Varför är det så? 

Palestinska flyktingar administreras av UNWRA vars pengar är i stort sett slut. Det är helt enkelt olika FN-organ som har mandat att bistå olika grupper.

Ni satsar mycket på att få Diakonias vänner att berätta för fler — vad finns det för resurser för den som vill göra det? 

Vi har ett paket med berättelser om en syrisk flyktingfamilj i Libanon. Med hjälp av ett enkelt material kan berätta deras berättelse för några vänner. Här finns det!

På Diakonias hemsida finns ett antal berättelser om olika människor mina kollegor mött inom ramen för våra samarbetsorganisationers arbete. Dela de berättelserna med varandra!

Vad kan vi göra nu, och om vi vill stötta de här människorna mer långsiktigt?

Om man vill stödja Diakonias arbete, inte bara i Libanon utan i många länder, kan man bli månadsgivare.

Men lika viktigt är att engagera sig till exempel genom sin lokala församling. Se till att minst en gång i månaden ha ett internationellt inslag i gudstjänster och andra samlingar. Lyft aktuella händelser och situationer i församlingens förbön. Använd till exempel de porträtt av människor som finns på Diakonias hemsida som ”hedersgäster” i samlingar. Berätta om deras liv!

Just nu känns det viktigare än någonsin att komma ihåg att världen är full av hjältar som riskerar sina liv varje dag för att göra livet lite mer uthärdligt och värdigt. Det goda i världen är inte en självklarhet utan ett resultat av tusentals människors ständiga kamp.

Kreativitet och nya språk på NybyVision — Anna-Lena berättar

Av Posted on Inga taggar 1

En av de roligaste sakerna med att bli inbjuden till olika platser och sammanhang för att berätta är förstås alla människor man får träffa. Anna-Lena Jarl mötte jag i Gamla Uppsala för drygt ett år sedan, och vi har hållit kontakten sedan dess. Nu arbetar hon på NybyVision, och jag kunde inte låta bli att fråga ut henne om det.

nyby-vision-1

Hej Anna-Lena! Du började på ett alldeles nytt arbete för ett tag sedan – vad var det som lockade dig med det?

Jag har alltid pendlat mellan mitt skapande och med att jobba med människor. Jag bestämde mig som ung för att bli textillärare, men när jag insåg att jag skulle bli tvungen att bedöma andras skapande backade jag. Jag läste konsthantverk, och när jag satt i keramiksalen kände jag att jag hade kommit rätt. Då fick jag frågan om jag kunde tänka mig att vara ledare i en barngrupp på fritiden. Jag tackade ja och gick igenom en smärre kris. Jag hade ju äntligen kommit rätt! Min dröm att jobba med både människor och skapande väcktes och har alltid funnits där.

Jag läste till diakon och gjorde en praktik på en syverkstad i Rågsved. Det arbetet passade mig perfekt. När jag sedan kom ut och jobbade som diakon saknade jag skapandet. Jag läste till florist och längtade tillbaka till diakonyrket. När vi flyttade till Uppsala med familjen fick jag höra talas om NybyVision och dess textilverkstad, och så fick en god vän tjänst och jag åkte dit för att titta på verkstaden. Jag kände att det här vore ju drömjobbet. Att får jobba med slöjdandet i en diakonal verksamhet.

Åren har gått, och jag har arbetat både i kyrka och kommunal förskola. I våras när tjänsten blev ledig kunde jag inte låta bli att söka den. Alla mina utbildningar inom textil, keramik, träslöjdande och diakoni var vad de sökte, och på den vägen är det. Hela jag fick jobb.

nyby-vision-3

NybyVision, vad är det för något?

Det är en diakonal verksamhet med Österledskyrkan i Gamla Uppsala och Uppsala Missionsförsamling som huvudmän. Såhär brukar vi presentera vår verksamhet:

NybyVision vill utifrån kristen och humanistisk helhetssyn på människan främja ömsesidig integration och gemenskap mellan människor oavsett religiös, etnisk eller kulturell bakgrund. Verksamheten är i skolform, men de som kommer hit kallas inte elever utan deltagare.

nyby-vision-5

En vanlig vecka, vilka möter du då?

Jag möter människor — mest kvinnor i åldern 21–65, och de har kommit till Sverige av olika anledningar. Många har flytt från sina hemländer på grund av krig. Det är människor som söker asyl och det är människor som levt i Sverige längre men som av olika anledningar inte kommer ut på arbetsmarknaden, oftast för att de inte har kommit igång med språket.

Jag jobbar också med ett gäng män som jag har med en volontär. Där jobbar vi just nu med täljning och att göra egna bestick. Men där jobbar vi mycket med svenska och samhällskunskap. Vi gör utflykter och pratar väldigt mycket.

nyby-vision-8

Vad gör ni tillsammans?

I ateljén, vår kreativa verkstad där jag är arbetsledare, kan deltagarna välja mellan olika kurser. Sömnad på enkel eller avancerad nivå. Keramik — den leder min kollega Militza. Målarkurs där deltagarna målar i akryl eller akvarell. Syslöjd med stickning, broderi, smygmaskvirkning, vanlig virkning … vi knyter också armband, syr applikationer och så vidare. 

Vi samtalar mycket runt bordet. Många språk blandas. Ibland berättar någon hur flykten har varit, om när talibanerna kom och bröt sig in i hemmet. Det är en ständigt delande av olika kunskaper från textilen, folkloren och allt annat som vardagen bjuder på.  Vi skrattar mycket, och ibland kommer tårarna och spontana kramar.

Ibland är det tyst runt bordet och alla jobbar koncentrerat med sitt arbete.

nyby-vision-6

Har du någon användning för dina egna intressen, som textilhantverk?

Absolut. Framförallt eftersom jag älskar slöjdande så är det ju himmelriket att vara i vår slöjdsal där det finns hur mycket material som helst. Inspirationen är enorm — deltagare och allt material och min kollega. Eftersom vår verksamhet har nätverk inom våra båda kyrkor kommer många in och skänker material. Det är roligt. Det är väldigt spännande att öppna deras påsar som kan innehålla allt mellan himmel och jord. 

Som jag nämnde tidigare så har jag studerat många olika slöjdämnen. Jag brinner verkligen för slöjdandet. Att skapa för att ge värme. Ett par varma vantar i ull kan verka enkla, men de är det optimala plagget när vinterkylan kommer. Att skapa för att det är vackert. För att det är lugnande för själen att ha något i händerna. Att vara både slöjdare och konsument.

Jag brukar säga att handen är själens verktyg. Många tänker på en gamla mormor som satt i gungstolen och virkade mormorsrutor och tror att slöjden håller på att somna in för evigt. Så är det inte! Mer levande än nu kanske den inte har varit. Tack vare sociala medier där många delar med sig av sitt intresse och hittar genuint intresserade slöjdare över hela världen.

Visst kan vi få kommentarer som går ut att vi är konservativa som sitter runt ett bord och virkar med enbart kvinnor. Å andra sidan är samtalen runt bordet hur genuskritiska som helst.

Det finn också en styrka i att kunna få återerövra sin gamla kunskap man hade från sitt hemland. När språket, landet, allt är trasigt är det fantastiskt kul när deltagarna visar sina kläder från hemlandet. Vad de sydde för många år sedan. Att få vara bra, duktig på något när man känner sig rejält nertryckt i skorna för att man inte kan det svenska språket.

Och mycket av det vi gör är väldigt lika. 

Tror du att man skulle kunna göra något som liknar det här på frivilligbasis (till exempel en kväll i veckan)?

Det tror jag. Det man måste komma ihåg är ju att språket kan vara svårt. Jag själv hade inte arbetat med integration innan jag kom hit. Men min chef har jobbat mycket i kyrkan som diakon med integration. Ta kontakt med ett asylboende och ta med material för att kunna arbeta.

nyby-vision-9Vad säger du numera om någon frågar vad du arbetar med?

Såhär:

Jag jobbar som diakon och arbetsledare i ateljén, jag jobbar med slöjden och själen som verktyg för att möta vår knasiga vardag. Jag har jobbat i kommunal förskola de senaste fem åren. Och människor är lika. Det lilla rädda barnet, den unga föräldern som lär känna sitt barn som genomgår nya faser hela tiden. Som är chef på sitt arbete och framgångsrik men i föräldrarollen en outbildad och oerfaren människa. Alla behöver vi respekt, en klapp på axeln och någon som säger: ”Du är duktig!”

Har du något som du skulle vilja säga till den som funderar på att engagera sig i integration på något vis?

Kom ihåg att språket kan vara svårt. Att man inte kan sätta upp en lapp och tro att alla hittar dit. Det handlar om uppsökande verksamhet. Och att vi är väldigt lika på jordklotet. Vi gillar att äta god mat. Vi tycker om att göra fina saker. Vi vill lära oss nya grejer. Vi får ont i ryggen och behöver massage. Vi tycker väldigt mycket om att träffas och få vara vänner. Varning du kommer bli lite lyckligare som människa.

***

Tack, Anna-Lena!

Den som vill läsa mer om NybyVision kan göra det här.

Professor Linda lär ut stickning

Av Posted on Inga taggar 0

Några av er som läser det här var med på en hjälpstickningsdag som Inger Öhrn ordnade i Hagakyrkan i Örebro i våras. Träffade ni Linda då? Det gjorde jag — och nu har jag intervjuat henne. Tänk att man kan vara professor i stickning! Och vilken tur för oss att hon hade varit på konferens i England och bestämt sig för att överraska sin mamma med ett besök just den helgen!

linda-ohrn

Linda Öhrn-McDaniel. Foto: Kent State University

Hej Linda! Du är den första stickningsprofessor jag har träffat — var arbetar du?

På The Fashion School vid Kent State University. Sedan vi sågs har mitt ansvar utökats, så nu är jag huvudansvarig, director, på the TechStyleLAB som är en del av The Fashion School.

Vad är det för några som studerar hos dig?

Studenterna på The Fashion School kommer för det mesta direkt från high school, gymnasiet, och läser till modedesigner. The Fashion School är en av de största modeskolorna i USA med ungefär 700 designstudenter och ungefär 2000 om vi räknar in dem som läser marknadsföring med fokus på mode. Oftast är det 12–15 studenter per klass och termin som läser stickning.

botanicalgardenback

Lindas klänning Botanical Garden.

Hur blev du intresserad av handarbete/textil/design?

Med en mamma som har undervisat i alla typer av textilt hantverk var det svårt att inte bli intresserad! Jag gjorde mitt första broderi när jag var fem år, och efter det har det bara fortsatt. Kläder och mönsterkonstruktion var något som jag fastnade för direkt, och innan jag fick riktig utbildning försökte jag ändra mönster på egen hand. Min mamma lärde mig tidigt att det finns inget som säger att man inte kan — det ar ju bara att prova.  Den inställningen har tagit mig dit jag är idag med undervisning i stickning från två stickor till maskinstickning och programmering av industristickmaskiner.  Det är otroligt utmanande och otroligt roligt.

unnamed-1

En av The Fashion Schools stickmaskiner.

unnamed

Och samma maskin på lite längre håll.

Hur kom du på att du ville arbeta med det som akademiker?

Den här banan kom jag in på lite av en slump. Jag drömde om att läsa i USA, och när det visade sig att jag hade tillräckligt med förkunskaper och universitetsutbildning för att ta en Master of Fine Arts i mitt drömämne mode så passade jag på. När jag började utbildningen var jag bara ute efter mer kunskap, men efter ett tag insåg jag att professorsyrket kunde vara något för mig! Här har jag möjligheten att utmana mig själv och min kunskap och samtidigt möjligheten att pusha mina elever vidare — det är otroligt utmanande.

botgardendetail

Detalj från Botanical Garden.

Vilka delar av de nordiska textilhantverkstraditionerna vill du förmedla till dina amerikanska studenter?

I somras undervisade jag i handbroderi for första gången. Det var en jättekul möjlighet att visa på underbara svenska exempel. Jag ar väldigt stolt över att vara svensk, och jag berättar ofta och gärna om hur viktiga de textila traditionerna är i Sverige. Jag pratar om textilslöjd, folkdräkter, landskapsbroderi … och även om hur naturligt det ar i Sverige att ha en grunduppfattning om design när man har växt upp med IKEA, textildesign, vackra glas produkter och annat. Det är först på senare tid jag har insett hur unikt och värdefullt det är.

Vad skulle du vilja förmedla från USA till oss svenska stickare?

Svår fråga. Kanske att utmana Jantelagen lite mer. Ni ar otroligt duktiga, och det är helt OK att vara stolt och nöjd med sina skapelser. Det jag kanske har lärt mig mest sedan jag flyttade hit är att kunna känna att jag trivs med det jag gör och att det är OK att visa och dela med sig av det man gör utan att skämmas.

dsc_3833

Mer av Lindas arbete (ser ni maskorna?).

Var hittar du din inspiration?

Just nu ligger fokus pa stickmaskan, både som form och som teknik. Maskan kommer in i mitt arbete på många olika sätt. Jag använder den till att utmana former inom mönsterkonstruktion och i ytmönster som tryck och broderi. Men under det senaste året har jag också fått möjlighet att lära mig att programmera en industristickmaskin. Det är en ständig utmaning — och på samma gången en inspiration.

dsc_3937

Och ytterligare en klänning sydd i det maskmönstrade tyget.

Om man vill bli inspirerad av det som du och dina studenter gör, vad ska man göra då? 

Min webbsida behöver lite uppdatering igen, men det finns en del bilder där, både av mina och av några av mina studenters arbeten.

När vi sågs var det hjälpstickningsdag i Örebro — har du någon särskild hälsning till alla hjälpstickare?

Fortsätt sticka!!! Det var en väldigt inspirerande dag att få komma på. Jag lärde mig mycket och tyckte att det var så kul att se vad alla håller på med. Stickning är en universalteknik som går över gränser på många sätt, och att se hjälpstickningens betydelse var otroligt roligt.

Henrietta har en garnaffär

Av Posted on Inga taggar 0

Visst är det roligt med alla kontakter som uppstår tack vare något gemensamt engagemang? Henrietta Winell bor i Karlskrona, och vi har aldrig träffats, men tack vare någon hjälpstickningssatsning dök hon upp bland mina vänner, och hon har recept med i minst två av de böcker som jag har satt ihop. När jag såg på Facebook att hon snart, snart, snart ska öppna garnbutik i sin hemstad frågade jag om jag inte kunde få göra en intervju med henne. Här kommer den!

***

henrietta-2

Hej Henrietta! Vad är det för butik du har öppnat?

Jag har öppnat en butik som heter Henriettas Garn & Kläder. Det är en butik som främst säljer garn i naturfibrer som fårull, alpacka och bomull. Vi kommer också att ha kläder från One With Nature, ett märke som tidigare hette UNO. De är i linne, bomull och bambu.

Hur kom det sig att du gjorde det?

Jag har tidigare jobbat i butik och älskar mötet med människor! Och tanken på att få göra något som jag kan utveckla och föra framåt lockade mig, så därför hoppade jag på att starta eget.

Hur väljer du ditt sortiment?

Jag väljer garn som är så naturligt som möjligt och helst innehåller så lite syntet som möjligt. Jag försöker också ha garn som är lokalproducerat om det går, eller från Norden. Jag tycker man ska värna om det lokala! Jag vill också sälja garner från små garnproducenter som färger sitt eget garn — små partier som lockar till stordåd.

Har då några favoritvaror?

Mina favoriter är allt alpacka garn eftersom det är så mjukt! Det värmer utan att stickas 😉 sedan gillar jag rundstickor i trä. De ligger skönt i handen och jag som stickar löst behöver inte vara rädd för att stickorna ska glida ut arbetet.

Vad har du fått för respons såhär långt?

Det är väldigt bra för självförtroendet att starta butik — alla är så himla glada för min skull och önskar mig lycka till!

Tänker du arbeta med stickcafé, kurser eller något annat?

Målet är att erbjuda stickcafé en gång i veckan, varannan vecka på kvällen och varannan vecka på morgonen innan jag öppnar, så kan alla delta. Jag kommer också att ha boksigneringar några gånger per år och bjuda in en författare som skrivit en bok eller gjort många roliga mönster så att de och mina kunder får träffa varandra. Jag öppnar den 3:e november vid elva och har boksignering med Anna Bergman som har skrivit Tant Ulltuss sockor lördagen den 5;e mellan elva och två. Min förhoppning är att Henriettas Garn & Kläder ska bli en plats där man träffas och mår bra!

Om någon frågar varför man handlar i en liten butik i närheten istället för att beställa garn billigt från till exempel Adlibris, vad tycker du att man kan svara då?

Det är ju så roligt att få klämma och känna på garnerna innan man köper dem! Att kunna jämföra färger och kvaliteter — det kan man inte på tex Adlibris. Man kan få hjälp att välja garn, och man får en relation till den som äger butiken. Det blir helt enkelt en trevligare köpupplevelse.

Vi som inte bor i närheten av dig, hur kan vi ta del av inspirationen från din butik?

Eftersom jag kommer att ha webshop, sida på facebook och konto på instagram så hoppas jag att alla som besöker de platserna kan känna sig delaktiga.

***

Tack Henrietta! Och stort lycka till på torsdag och framöver!

Henriettas Garn & Kläder ligger på Rådhusgatan 7 i Karlskrona.

Möt Ioana som har startat Moeke Yarns

Tack vare Ita, min lettiska väninna som också har blivit min stickarväninna, hörde jag att någon i Rumänien hade börjat tillverka garn av ull som annars bara skulle ha kasserats eller bränts. Att ull inte blir tillvaratagen är ju ett problem här i Sverige också, och ganska nyligen blev det ett stort diskussionsämne bland miljömedvetna stickare. Jag hittade Moeke Yarns och Ioana och bad att få göra en intervju, och hon sa ja. Först publicerade jag den på engelska (här), och nu kommer den på svenska — för det här är inspiration som jag verkligen vill dela med många.

Alla bilder utom porträttbilden kommer från Moeke Yarns webbplats.

Tack, Ioana!

*** 

Ioana, Moeke Yarns grundare. 

Ioana, du är sociolog och arbetar med garn vid sidan om — hur fungerar den kombinationen? Hur inspirerar det ena det andra och tvärtom?

Det var faktiskt så att jag började virka och sticka som en hobby för att klara frustrationerna under arbetet med min doktorsavhandling. När man forskar blir det så att man ska skriva artiklar och försöka få dem publicerade. Men artiklar går inte att ta på, och åtminstone på mitt universitet finns det ganska höga förväntningar på forskningens kvalitet. Så å ena sidan kunde jag koppla av när jag arbetade med mina händer — bara genom att sätta fokus på en maska i taget. Jag kunde tömma huvudet och hantera stressen bättre. Å andra sidan tycker jag om att jag kan skapa något att ta på — som en motsats till mitt immateriella arbete som sociolog. Jag tror också att stickningen hjälper mig att tänka bättre. Oftast tycker jag bäst om enkla modeller med repetitiva motiv som gör det möjligt för mina tankar att vandra. Och när mitt huvud är tomt och mitt fokus är det upprepade mönster som jag stickar kommer jag faktiskt på bra idéer och löser problem som har med mitt arbete att göra. Så för mig är stickandet bra inte bara för min hälsa utan också för mitt arbete som sociolog.

Ioanas mormor var en entusiastisk stickare. Sockan till höger är överlevaren från ett par som hon gjorde åt Ioana och har blivit mallen för Moekes egen sockbeskrivning.

Du skriver om din mormor som din största inspirationskälla. Vad stickade hon, och hur?

Min mormor var väldigt duktig på att sticka. Allt hon gjorde blev otroligt jämnt, och vartenda plagg satt perfekt. Och det lyckades hon med utan att använda beskrivningar. Jag har fortfarande kvar några av de sockor som hon gjorde — jag har till och med rekonstruerat modellen och bjuder på beskrivningen på vår webbplats. Jag har också några västar som hon gjorde. Hon älskade att sticka västar och koftor, och jag förstår henne, för vintrarna i Rumänien var så bistra att bra, varma kläder var en nödvändighet. Och så fick jag några gulliga mössor med bolltofsar. Det hon gjorde var inte särskilt förfinat, kläderna var mest av allt funktionella, men jag har lagt märke till att detaljerna alltid var mitt i prick. Och oftast spann hon garnet själv, och det gör allt som jag har kvar efter henne ännu mer speciellt.
När det gäller frågan om hur: hon stickade på det sydeuropeiska viset och använde oftast långa metallstickor som jag tycker är ganska tunga. Hon stickade mest på vintrarna när arbetet i jordbruket gjorde det möjligt för henne att ägna sig åt annat. När jag var liten, under det kommunistiska styret, och när elektriciteten stängdes av på kvällarna, hade hon en oljelampa, och hon satt i timmavis och stickade för att bli klar med yllesockorna innan den första snön kom. Mest av allt var hon egentligen den som tog hand om oss — alla i familjen hade åtminstone något plagg som hon hade gjort.

Två av Moekes ofärgade garner.

Hur har ditt intresse för textil och textilhantverk utvecklats hittills?

Jag lärde mig att sticka och virka när jag var liten, men jag fortsatte inte då. Det var först när jag började igen för några år sedan som jag fastnade för båda delarna. Till att börja med var jag helt inne på virkning. Jag älskade möjligheten att skapa former på ett enkelt vis. Och min bakgrund inom matematiken hjälpte mig att förstå hur man konstruerar komplexa former — jag gjorde en massa dockor som jag gav till alla vänner som fick barn.
Men sedan återupptäckte jag stickningen, och jag måste erkänna att jag var en novis när det gällde tekniken. Jag hade ingen aning om vad en provlapp är. Eller förkortade varv, magic loop, olika tekniker för att lägga upp och maska av. Jag visste inte ens att sådant existerade. Men jag är en nyfiken person, jag älskar att lära mig nya saker, och jag kan inte leva utan utmaningar. Så jag började titta på instruktionsfilmer och prova nya tekniker. Den processen var avgörande, för den hjälpte mig att förstå vilken sorts stickare jag är och vilka slags modeller jag tycker om. Till exempel: jag är inte någon spetsmänniska. Jag klarar att sticka spets, men jag älskar det inte, och jag tror att det skulle märkas på slutresultatet.
En viktig upptäckt var att jag tycker om att sticka provlappar. Jag älskar garn, jag älskar hur det känns att ta i och hur det luktar, och när jag stickar en provlapp med ett nytt garn lär mina fingrar känna det, hur det beter sig, om det är elastiskt eller stumt, vilken sorts struktur det resulterar i. Att sticka provlappar hjälper mig att förstå vad ett specifikt garn passar bäst till. Och ibland hjälper provlapparna mig att inse att jag inte är så förtjust i en viss typ av garn och att jag inte behöver lägga mer energi på att arbeta med det. Genom att prova nya garner utvecklade jag min smak, och nu förstår jag bättre skillnader och likheter mellan olika sorters fibrer.

En annan förändring är hur jag upplever arbetet med fibrerna — förut var jag en otålig stickare som bara stickade små saker och var nöjd bara när något var klart. Nuförtiden väljer jag mina projekt med ett syfte: jag vill lära mig något nytt. Men min attityd till att tillverka något har blivit annorlunda — nu har jag roligt hela vägen, och jag tror att det är den viktigaste utvecklingen på min bana som hantverkare.

Garn från Moekes färgade kollektion — alla färgerna är naturliga växtpigment.

Du har startat ett garnföretag tillsammans med din bror. Var det ett naturligt steg för dig eller ett kliv ut i det okända?

Det var en ganska galen sak att göra eftersom ingen av oss hade någon erfarenhet av garntillverkning. Men jag har alltid velat göra något som kunde påverka samhället. Innan jag kom till Holland och gjorde verklighet av min dröm om att forska arbetade jag i flera år i olika organisationer som hade ett tydligt samhällsfokus, till exempel att stötta roma-befolkningen så att de kan få mer inflytande i sin egen tillvaro. Och jag har alltid trott på Rumänien och på att vi har så mycket att erbjuda — det finns bara inte så mycket kunskap om hur man kan ta vara på potentialen. När jag fick reda på att så många av spinnerierna förfaller och att herdarna bränner ullen blev jag förundrad. Eftersom jag bor i Holland var jag medveten om det ökande intresset för lokalproducerade, miljövänliga produkter. Min plats mellan de två världarna gjorde att jag kunde se den här möjligheten som inte är så lätt att upptäcka om man inte reser utanför gränserna och inte kommer i kontakt med olika marknader. Så i mitt huvud var det bara naturligt att koppla ihop min kärlek till naturfibrer med en tradition och en industri som, på lång sikt, skulle kunna innebära något bra för den ekonomiska återuppbyggnaden av Rumäniens landsbygd.

I början var min bror och min familj inte särskilt entusiastiska när jag berättade om min idé. Till och med spinneriets ägare varnade oss: det här var nog ett projekt utan framtid. Grannarna i byn där jag växte upp och där mina föräldrar fortfarande bor var också reserverade. De tvekade helt enkelt inför tanken att någon skulle kunna vara intresserad av att köpa och använda traditionella rumänska garner — inte ens rumänerna själva ville ju ha dem. Så när jag försökte övertyga dem gjorde jag massor av efterforskningar, och till slut bestämde vi oss för att börja i liten skala, lära oss på vägen och anpassa oss till vad som fungerar. Det var och är fortfarande pressande för mig eftersom det var jag som övertalade dem att starta företaget, och jag är tacksam för deras stöd och deras tillit till min instinkt och min idé.

Vad har du fått för respons hittills?

Gensvaret har överträffat alla mina förväntningar! Formgivare och bloggare och garnförsäljare verkar ha blivit berörda av vårt initiativ, och på nolltid började vi sälja garn till butiker och stickare runtom i världen! Det var fantastiskt, och det var också viktigt att se att vårt arbete värdesätts. Vi började sälja i september 2014, och vi har redan lyckats utveckla ett litet nätverk av utvalda återförsäljare, 16 butiker i sju länder.
Det här skulle inte ha varit möjligt utan några viktiga personer som jag träffade precis i början. En av dem är Ashley som driver podcasten woolful.com och som bjöd in mig till en intervju i januari. Hennes entusiasm för våra garner och den möjlighet som hon gav mig att berätta betydde massor för oss.

En annan person som blev viktig för oss är Maaike som driver creJJtion.com och som förklarade för mig hur sociala medier fungerar och hur man kan använda dem för att göra människor medvetna om saker och bygga nätverk.

Och så är det den fantastiska grupp som följer oss på Instagram och är så stöttande och glad över det vi gör att det verkligen ger mig den energi och motivation jag behöver för att orka fortsätta när det är svårt för mig att balansera arbetet, Moeke Yarns och min familj.

Sist men inte minst, formgivarna som såg potentialen i vårt garn och började göra modeller med det. För mig är det en fantastisk bekräftelse när mitt Instagram-flöde innehåller bilder av projekt och nya modeller med Moeke-garn!

Moeke-garnet kommer från två rumänska fårraser, den första en lokal ras som hålls mest för mjölkens och köttets skull och numera också en transylvansk merinoras.

Och fåren — vad är de för några, var finns de, hur lever de?

Fåren som ger oss ullen till garnerna är rumänska raser. Elena-garnet kommer från två flockar som är blandningar av Tsigaie, Merinos och Turcana. De fåren hålls mest för mjölkens och köttets skull, inte så mycket för ullens, och de klarar de bistra vintrarna i Rumänien väldigt bra.

I år letade vi på nytt och hittade två flockar med en rumänsk variant av trasylvanska merinofår. I Rumänien finns det faktiskt flera merinosorter, och alla avlades fram under kommunisttiden, på 1980-talet. Vi lyckades hitta den tidigare statliga gården där transylvansk merino avlades fram från importerade australiensiska Polwarth-får. Vi hittade också en gammal kvinna som har några få transylvanska merinofår för att höja sin mycket låga inkomst. Egentligen skulle vi få så mycket ull som vi behövde från den större gården, men när min bror och jag talade med kvinnan och såg hur mycket arbete hon lägger på att ta hand om fåren bestämde vi oss för att köpa ull av henne också, trots att vi egentligen inte behöver mer.

Alla fåren har det bra och är ute så mycket som möjligt. Merinorasen tål inte kylan lika bra, så på vintrarna är de inomhus en del. I Rumänien är det ingen som håller på med det som kallas docking (att ta bort svansen) eller mulesing (att ta bort skinnremsor från fårets bakdel), och den aspekten var viktig för mig — en del säger att man vinner mycket på båda delarna eftersom det minskar antalet flugor, men i mina ögon är det inte försvarbart. Fåren betar på marker där inga bekämpningsmedel avvänds, för, som herdarna säger, ingen har råd med sådant.

Ullen sorteras och behandlas för hand och spinns långt bort från högteknologiska maskiner. Vad betyder det för dig?

För mig är de här aspekterna mycket viktiga, för när jag fick id´´en att tillverka garn ville jag inte bara göra vilken sorts garn som helst, jag ville göra traditionellt rumänskt garn. Jag letade efter gammaldags spinnerier eftersom jag ville bidra till deras överlevnad så att småbönder med får — flockar på kanske 10–20 — kan ha tillgång till en plats där deras ull kan tas omhand. Jag ville också undvika kemisk ullbearbetning, för sorteringen ocj tvättningen av ullen görs på mina föräldrars gård där jag växte upp och där min mormor och morfar bodde. Jag älskar den platsen, och hur skulle jag kunna använda syror eller tvättmedel som skadar miljön där? Så i mitt huvud fanns de här idéerna om att vi måste hitta arbetssätt som inte skadar miljön och att garnerna måste bli äkta. Det är klart att det här innebär att garntillverkningen kräver mycket mer arbete, men i mina ögon är det värt det.

Vad är det roligaste att sticka med det här garnet?

Jag älskar filtar stickade med Elena. Ull är underbart som värmeisolator, och jag har det hela tiden svårt med det kalla och fuktiga vädret här i Holland. Så min yllefilt är definitivt mitt favoritprojekt.

Vad är det bästa som skulle kunna hända för ditt företag och för alla dem som arbetar med det nu?

Mitt mål är att skapa en stadig grund för utveckling. Jag vill komma dithän att vi kan skapa arbetstillfällen för människorna i byn där jag växte upp och bidra på ett påtagligt sätt till att utveckla ekonomin på landsbygden. Att vi redan arbetar med två spinnerier i Rumänien är också viktigt för mig — på det sättet kan vi stötta två traditionella småföretag så att de kan överleva. Och det är klart att jag är glad om jag kan skapa något som min familj kan bära vidare.

***

Tack, Ioana, för att du svarade så grundligt på mina frågor — när jag skickade iväg dem tänkte jag inte på att jag skulle orsaka dig så mycket arbete, men när svaren kom blev jag så glad och skickade dem genast till Ita, och nu är det så roligt att sprida dem vidare.

Ni som längtar efter ännu mer inspiration, ta en titt på Ioanas beskrivningar och på alla de olika garnerna!

— Och det här är inte något sponsrat inlägg. Det har kommit till tack vare ren och skär entusiasm! Alla vet väl vad det är för något, eller hur?