Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Barnlitteratur

Sommarläsning 2: The Skylarks’ War

Vad jag kan se finns några få böcker av Hilary McKay översatta till svenska, alla utgivna i början av 2000-talet, alla översatta av Ingrid Warne. På engelska finns det massor, och en av de senaste är The Skylarks’ War. Den låg framme på borden i varenda bokhandel när jag var i London förra våren, och just då hade jag bestämt mig för att prova att läsa några av de böcker som ”alla” läste, så jag köpte den.

Efter det har nog en del av mina vänner undrat om jag inte ska sluta tjata om den någon gång. Men jag blev verkligen tagen av den. Och fascinerad — Sverige har en fantastisk barnlitteraturtradition på många sätt, och det finns många temperament och stilar och genrer i den (tänk bara på alla genrer som Astrid Lindgren arbetade i!), men jag har aldrig läst något svenskt som liknar den här berättelsen.

Innan det hinner bli rörigt måste jag berätta att boken alltså heter The Skylarks’ War i Storbritannien och ser ut såhär där:

… men att den har fått en annan titel, Love to Everyone, och ett annat omslag i USA:

År 1902 börjar berättelsen, och till och med formen är ovan för mig: målgruppen är tydligt bokslukaråldern (kanske också sådana som jag — det verkar som om många vuxna har läst), men vi får vara med när Clarry föds, och i en enda bok får vi följa henne ända tills hon är vuxen. Den period när hon är lika gammal som sina läsare är i och för sig viktig, men det är inte alls bara en prolog och en lång huvudberättelse och en epilog.

Clarry föds, och hennes mamma dör, och hennes pappa orkar inte vara pappa — det är berättelsens utgångspunkt. Storebror Peter blir förvirrad av allt detta och orkar inte alltid vara en bra storebror men försöker bringa lite ordning i både sitt och lillasysters liv genom att tvinga henne att lära sig alla läxor tillsammans med honom. De kvinnor som anställs för att ta hand om det praktiska i familjen är olika och mer eller mindre olyckliga, men särskilt en av dem fastnar för Clarry och försöker också lära henne ett och annat. En äldre grannkvinna lägger sig i. Clarry sätts i en meningslös flickskola, mest för att ha något att göra.

Med andra berättare skulle det här temat ha kunnat resultera i alla möjliga varianter av hemsk-barndom-bok, och det skulle inte ha varit konstigt alls. Men Hilary McKay låter Clarry vara en mycket hoppfull person, får henne att beundra storebror, ser till att hon förlåter pappa och ger henne åtminstone lite stöd och lite uppmuntran av vuxna här och där.

Det var länge sedan jag läste en bok där huvudpersonerna — både Clarry och Peter måste nog räknas som huvudpersoner — utvecklas så mycket. Men Hilary McKay kommenterar det knappt. Det är en spännande teknik, och hon använder den på ett lite udda sätt. Jag har funderat mycket på den medan jag har läst, och jag har läst boken tre gånger — vad är det som gör att jag tycker så mycket om de här människorna?

Det kommer aldrig att vara roligt att läsa om första världskriget, och det är det inte i den här berättelsen heller. Men Clarrys sätt att hoppas och arbeta på gör att läsaren (åtminstone jag) hoppas med henne, och kriget tar ju slut till slut, och det visar sig att några nya dörrar har öppnats för en ung kvinna som inte står ut med att vara passiv.

The Skylarks’ War är säkert på sätt och vis en del av den brittiska barnlitteraturtraditionen med den romantiska bild av barndom och barns inneboende krafter som finns i bland annat The Secret Garden, de bilder av misär och oväntade framsteg som finns i flera av Charles Dickens romaner, internatskolelivet så som det gestaltas av alla från Enid Blyton till J K Rowlings — men jag undrar om den inte har något alldeles eget utöver allt det. Hoppas att många läser den här i Sverige också.

Här berättar Hilary McKay själv lite om bakgrunden till berättelsen.

Och här:

Här är en recensent som gång på gång säger att han inte riktigt kan förklara hur bra den är eller varför. Jag håller med!

Här är en annan recension som också innehåller en ganska utförlig sammanfattning av delar av berättelsen:

Det har hänt förr, fast inte på samma sätt

Idag måste jag dela med mig av ett boktips till alla er som tycker om att läsa skönlitteratur på engelska!

Det är en barnbok eller ungdomsbok (huvudpersonen är tolv år) av den kanadensiska författarinnan Deborah Ellis, som har skrivit en lång rad böcker för barn och ungdomar och som jag tror finns på nästan alla bibliotek i Sverige med böckerna om Parvana, en afghansk flicka. De brukar kallas The Breadwinner Trilogy på engelska och har fått massor av priser och blivit översatta till många språk, och häromåret blev de dessutom en animerad film.

I den här boken, A Company of Fools, har Deborah Ellis valt Henri, en tolvårig gosskorist i ett kloster i Frankrike, som huvudperson. Han har levt i kyrkans värld ett tag redan, och han är ganska nöjd med det. Det är ganska stillsamt, och han tycker om ordningen och studierna.

Så kommer en av bröderna tillbaka från en av sina långa resor, och han har med sig något alldeles nytt. Han brukar ha med sig saker — den här gången har han med sig en pojke som ska bli en del av klosterskolan. Micah heter han. Han är Henris motsats på nästan alla vis — inte ett dugg präktig, snarare busig och rebellisk. Men sjunga kan han, och det gör han också.

Samtidigt sprider sig digerdöden i Frankrike, och människor är livrädda. Finns det något som Henri och Micah kan göra?

A Company of Fools kallar de sitt projekt, och det är också bokens titel. Jag läste den för ungefär tio år sedan och gav den genast vidare eftersom jag tyckte så mycket om den. Tyvärr lyckades jag inte övertyga mina kolleger på förlaget där jag arbetade då om att vi var tvungna att ge ut den … Kanske skulle det ha varit annorlunda nu? Men jag har ingen aning om vart boken tog vägen, och jag minns stämningen snarare än många detaljer. Måste nog beställa ett nytt exemplar nu.

Corona är ju inte den första epidemin som har drabbat vår värld. På en del sätt har vi mycket bättre möjligheter att stoppa en epidemi nu — och på en del sätt blir det värre eftersom så många kan bli så väldigt rädda och göra irrationella saker när så mycket information och så många rykten kan spridas så snabbt. Men vi är inte de första som upplever hur en okänd och gåtfull sjukdom sprider sig på oförutsägbara vis.

Deborah Ellis. Bild lånad från Bonnier Carlsen.

Det finns en del att läsa om Deborah Ellis hos hennes svenska förlag, Bonnier Carlsen. Några av hennes böcker finns översatta till svenska, men hon har skrivit många, många fler. Här är hennes egen webbplats.

Snart kommer Luna till Sverige

Av Posted on Inga taggar 0
Omslaget till musiksagan.

En ganska lång översättningsprocess är inne på sina sista steg — i mars kommer den slovenske kompositören Blaz Pucihars (ursäkta, jag hittar inte specialtecknet ovanför hans z här i WordPress) musiksaga om Luna ut på svenska! Lite grann har jag berättat tidigare, men nu är vi nästan klara!

Det var tack vare min kammarmusikkollega Annette som jag hörde talas om honom och hörde hans musik första gången — vi skulle göra ett program med enbart musik av kvinnor, som vi brukade, men Annette hade hittat hans flöjtsonatin och ville absolut spela andra satsen ur den. Lyssna!

Den gången använde vi inte vårt vanliga programnamn, Feminissimo, utan kallade istället konserten ”Åtta kvinnor och en sloven” (eller om det nu var sju). Det blev bra det också! Och sedan letade jag efter mer musik att lyssna på och hittade bland annat sagan om Luna, skriven för berättare, flöjtist (eller flöjtister) och pianist.

Här kan man höra lite av den engelskspråkiga versionen:

Och här kan man höra några små snuttar och se några av bokens illustrationer:

Min musikhögskoleklasskamrat Anna förmedlade kontakten med mig när Blaz letade efter en svensk översättare. Jag är inte alls någon rimmare, så det var en utmaning för mig att varje kapitel avslutas med en vers, men Anna och ett par andra vänner har läst igenom allt, och nu har jag fått läsa korrektur också.

Blaz och Ana, hans fru som är en stor orsak till att han har blivit en sådan flöjtkompositör och skriver så mycket undervisningsmusik, kommer till Sverige för att vara med på en flöjtkonferens dn 21–22 mars — Föreningen Svensk Flöjt arrangerar Pedagoghelg på kulturskolan i Halmstad — och då presenteras också boken. Det ska bli så roligt att se och höra Luna resa ut i Sverige. Hoppas att många barn och vuxna får höra sagan om henne och den fantastiska musiken, så full av kreativitet och energi!

Såhär blev boken

Av Posted on Inga taggar 0

Ursäkta en lång lång lång tystnad! Den beror på massor av saker men kanske mest på att jag har haft stora problem med min dator (de är inte lösta) och på att jag fortfarande går lite som i dimma efter mitt fem terminer långa försök att arbeta som lärare. Jag saknar det — och många av deltagarna — så jättemycket, men jag undrar hur länge det ska dröja innan jag blir mig själv igen.

En sak som jag borde ha visat för mer än en månad sedan, och som har legat och väntat som krafs i min almanacka och som bilder i kameran, är den här:

Ja, det är Imad Elabdalas barnbok Sarahs resa som har kommit!

Sommaren 2017 kontaktade en av hans medarbetare mig och frågade om jag ville översätta en bok om och för flyktingbarn, och då trodde jag att uppdraget skulle vara klart inom några veckor. Det har tagit enormt mycket tid än jag trodde — och enormt mycket mer tid än Imad trodde också. Men nu har det blivit en bok!

Två illustratörer har arbetat med den: Salma Kamal och Radia Mohsen. Jag är så imponerad av vad de har åstadkommit.

Om man är en som tycker om anfanger får man glädjas extra mycket åt varje nytt kapitel.

Här finns miljöbilder från flyktingläger i vad jag tror att de flesta läsare kommer att känna igen som Mellanöstern …

… och den miljö där Sarahs familj lever instängd länge, länge före flykten: källaren i deras eget hus.

Och massor av uppslag där ett slags vardag — Imad ville gärna behålla sagostämningen — blandas med en helt otrolig färgfantasi.

Det ville jag visa!

Än så länge trycks boken enbart i print-on-demand-utgåva, och det gör att den kostar mycket, men den finns att beställa till exempel här. Fråga gärna på närmaste bibliotek om de inte kan köpa in den!

En otroligt viktig bok

Ni som har läst den här bloggen ett tag, och ni som läste min förra — ni vet att jag har gjort massor av böcker. Ganska många av dem har mitt namn på omslaget (och det kryptiska [red] efter), och många, många, många fler har jag arbetat mindre eller lika mycket eller ännu mer med fastän de har någon annans namn överallt. Det är så det är att vara redaktör, och det är ett av de roligaste arbeten jag kan tänka mig!

Men ingen av de böcker jag har gjort är i närheten av att vara så viktig som en som firades i Lokichoggio i Kenya för några veckor sedan.

Foto: Birgitta Arnlund/Barnmissionen

Ekitoe betyder träd på turkana.

Turkana är ett språk som talas av ungefär en halv miljon människor. De flesta av dem bor i ett område med samma namn som språket i Rift Valley i Kenya.

Där bor och arbetar Birgitta och KeA Arnlund ungefär halva året — de är utsända av Barnmissionen.

Foto: Birgitta Arnlund/Barnmissionen

Birgitta skriver:

Turkanabarnen bör ha en bok på sitt eget språk, tyckte jag. Sagt och gjort. Emma, vår rara svärdotter som är duktig att rita och måla, färdigställde bilder och lät trycka den första boken. Den blev mäkta populär, så nu har Emma gjort en till, och idag delade vi ut den på bymötet i en ny bosättning som heter Nipundi.

Bägge böckerna har sponsrats av Hannaskolan i Örebros förskola. Fantastiskt fint!

Vi fick först ha en lektion i hur man håller en bok, hur man bläddrar och så vidare.

Foto: Birgitta Arnlund/Barnmissionen

Birgitta beskriver boken som en enkel pekbok med tydliga bilder och ord på turkana, kiswahili och engelska.

Turkana står överst och har fått störst bokstäver.

Foto: Birgitta Arnlund/Barnmissionen

Alla som har läst en pekbok med ett barn här i Sverige vet hur fascinerande det kan vara och hur tydligt man kan lägga märke till ett barns språkutveckling på det viset. Nu kan föräldrarna och storasyskonen i Nipundi också få uppleva något av det. Hurra!

En osannolik julfilm

Av Posted on Inga taggar 0

Visserligen brukar jag inte titta på Netflix, så jag borde inte ha några fördomar, men både jag och min brors familj blev mer och mer förvånade ju mer vi såg av den Angela’s Christmas, en animerad film som mycket tydligt är riktad till barn.

Huvudpersonen Angela. Bild lånad från IMDB.com

Det verkar helt osannolikt att svenska skådespelare har dubbat en barnfilm om en liten irländsk flicka som stjäl Jesusbarnet ur en julkrubba i en kyrka — och det mest häpnadsväckande är nog inte bara hur mycket flickan och alla andra bryr sig om Jesusbarnet utan också att höra skådespelarröster mumla Ave Maria på svenska när Angela smyger in i kyrkan och diskutera mirakler. Men så är det!

Filmaffischen. Bild lånad från IMDB.com

En hel del kan nog satsningen ha att göra med att filmen bygger på en barnbok av Frank McCourt, författare också till Ängeln på sjunde trappsteget (originaltitel: Angela’s Ashes), som massor av människor runtom i världen läste för ungefär 20 år sedan. Hans bror Malachy McCourt, som också skrev om sin uppväxt, är filmens berättarröst.

Är den bra?

Den är mycket, mycket välgjord, och de som har skrivit manus och arbetat med animeringen har antagligen gjort sitt bästa för att ge den något av den dramatik som de flesta barn förväntar sig av animerade filmer. Man kan anklaga den för att vara sockersöt också. Men mest är den ovanlig. Jag tycker faktiskt att det känns lite hoppfullt att ledningen på Netflix tror att en ganska stillsam berättelse om en ovanligt medmänsklig liten flicka helt utan prinsesskläder och glittrande kompisar är vad människor vill se.

Bra att veta: den är bara ungefär en halvtimme lång, så den kan passa att se tillsammans med vänner som har kommit för att dricka varm choklad och äta en smörgås!