Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Barnlitteratur

Det har hänt förr, fast inte på samma sätt

Idag måste jag dela med mig av ett boktips till alla er som tycker om att läsa skönlitteratur på engelska!

Det är en barnbok eller ungdomsbok (huvudpersonen är tolv år) av den kanadensiska författarinnan Deborah Ellis, som har skrivit en lång rad böcker för barn och ungdomar och som jag tror finns på nästan alla bibliotek i Sverige med böckerna om Parvana, en afghansk flicka. De brukar kallas The Breadwinner Trilogy på engelska och har fått massor av priser och blivit översatta till många språk, och häromåret blev de dessutom en animerad film.

I den här boken, A Company of Fools, har Deborah Ellis valt Henri, en tolvårig gosskorist i ett kloster i Frankrike, som huvudperson. Han har levt i kyrkans värld ett tag redan, och han är ganska nöjd med det. Det är ganska stillsamt, och han tycker om ordningen och studierna.

Så kommer en av bröderna tillbaka från en av sina långa resor, och han har med sig något alldeles nytt. Han brukar ha med sig saker — den här gången har han med sig en pojke som ska bli en del av klosterskolan. Micah heter han. Han är Henris motsats på nästan alla vis — inte ett dugg präktig, snarare busig och rebellisk. Men sjunga kan han, och det gör han också.

Samtidigt sprider sig digerdöden i Frankrike, och människor är livrädda. Finns det något som Henri och Micah kan göra?

A Company of Fools kallar de sitt projekt, och det är också bokens titel. Jag läste den för ungefär tio år sedan och gav den genast vidare eftersom jag tyckte så mycket om den. Tyvärr lyckades jag inte övertyga mina kolleger på förlaget där jag arbetade då om att vi var tvungna att ge ut den … Kanske skulle det ha varit annorlunda nu? Men jag har ingen aning om vart boken tog vägen, och jag minns stämningen snarare än många detaljer. Måste nog beställa ett nytt exemplar nu.

Corona är ju inte den första epidemin som har drabbat vår värld. På en del sätt har vi mycket bättre möjligheter att stoppa en epidemi nu — och på en del sätt blir det värre eftersom så många kan bli så väldigt rädda och göra irrationella saker när så mycket information och så många rykten kan spridas så snabbt. Men vi är inte de första som upplever hur en okänd och gåtfull sjukdom sprider sig på oförutsägbara vis.

Deborah Ellis. Bild lånad från Bonnier Carlsen.

Det finns en del att läsa om Deborah Ellis hos hennes svenska förlag, Bonnier Carlsen. Några av hennes böcker finns översatta till svenska, men hon har skrivit många, många fler. Här är hennes egen webbplats.

Snart kommer Luna till Sverige

Av Posted on Inga taggar 0
Omslaget till musiksagan.

En ganska lång översättningsprocess är inne på sina sista steg — i mars kommer den slovenske kompositören Blaz Pucihars (ursäkta, jag hittar inte specialtecknet ovanför hans z här i WordPress) musiksaga om Luna ut på svenska! Lite grann har jag berättat tidigare, men nu är vi nästan klara!

Det var tack vare min kammarmusikkollega Annette som jag hörde talas om honom och hörde hans musik första gången — vi skulle göra ett program med enbart musik av kvinnor, som vi brukade, men Annette hade hittat hans flöjtsonatin och ville absolut spela andra satsen ur den. Lyssna!

Den gången använde vi inte vårt vanliga programnamn, Feminissimo, utan kallade istället konserten ”Åtta kvinnor och en sloven” (eller om det nu var sju). Det blev bra det också! Och sedan letade jag efter mer musik att lyssna på och hittade bland annat sagan om Luna, skriven för berättare, flöjtist (eller flöjtister) och pianist.

Här kan man höra lite av den engelskspråkiga versionen:

Och här kan man höra några små snuttar och se några av bokens illustrationer:

Min musikhögskoleklasskamrat Anna förmedlade kontakten med mig när Blaz letade efter en svensk översättare. Jag är inte alls någon rimmare, så det var en utmaning för mig att varje kapitel avslutas med en vers, men Anna och ett par andra vänner har läst igenom allt, och nu har jag fått läsa korrektur också.

Blaz och Ana, hans fru som är en stor orsak till att han har blivit en sådan flöjtkompositör och skriver så mycket undervisningsmusik, kommer till Sverige för att vara med på en flöjtkonferens dn 21–22 mars — Föreningen Svensk Flöjt arrangerar Pedagoghelg på kulturskolan i Halmstad — och då presenteras också boken. Det ska bli så roligt att se och höra Luna resa ut i Sverige. Hoppas att många barn och vuxna får höra sagan om henne och den fantastiska musiken, så full av kreativitet och energi!

Såhär blev boken

Av Posted on Inga taggar 0

Ursäkta en lång lång lång tystnad! Den beror på massor av saker men kanske mest på att jag har haft stora problem med min dator (de är inte lösta) och på att jag fortfarande går lite som i dimma efter mitt fem terminer långa försök att arbeta som lärare. Jag saknar det — och många av deltagarna — så jättemycket, men jag undrar hur länge det ska dröja innan jag blir mig själv igen.

En sak som jag borde ha visat för mer än en månad sedan, och som har legat och väntat som krafs i min almanacka och som bilder i kameran, är den här:

Ja, det är Imad Elabdalas barnbok Sarahs resa som har kommit!

Sommaren 2017 kontaktade en av hans medarbetare mig och frågade om jag ville översätta en bok om och för flyktingbarn, och då trodde jag att uppdraget skulle vara klart inom några veckor. Det har tagit enormt mycket tid än jag trodde — och enormt mycket mer tid än Imad trodde också. Men nu har det blivit en bok!

Två illustratörer har arbetat med den: Salma Kamal och Radia Mohsen. Jag är så imponerad av vad de har åstadkommit.

Om man är en som tycker om anfanger får man glädjas extra mycket åt varje nytt kapitel.

Här finns miljöbilder från flyktingläger i vad jag tror att de flesta läsare kommer att känna igen som Mellanöstern …

… och den miljö där Sarahs familj lever instängd länge, länge före flykten: källaren i deras eget hus.

Och massor av uppslag där ett slags vardag — Imad ville gärna behålla sagostämningen — blandas med en helt otrolig färgfantasi.

Det ville jag visa!

Än så länge trycks boken enbart i print-on-demand-utgåva, och det gör att den kostar mycket, men den finns att beställa till exempel här. Fråga gärna på närmaste bibliotek om de inte kan köpa in den!

En otroligt viktig bok

Ni som har läst den här bloggen ett tag, och ni som läste min förra — ni vet att jag har gjort massor av böcker. Ganska många av dem har mitt namn på omslaget (och det kryptiska [red] efter), och många, många, många fler har jag arbetat mindre eller lika mycket eller ännu mer med fastän de har någon annans namn överallt. Det är så det är att vara redaktör, och det är ett av de roligaste arbeten jag kan tänka mig!

Men ingen av de böcker jag har gjort är i närheten av att vara så viktig som en som firades i Lokichoggio i Kenya för några veckor sedan.

Foto: Birgitta Arnlund/Barnmissionen

Ekitoe betyder träd på turkana.

Turkana är ett språk som talas av ungefär en halv miljon människor. De flesta av dem bor i ett område med samma namn som språket i Rift Valley i Kenya.

Där bor och arbetar Birgitta och KeA Arnlund ungefär halva året — de är utsända av Barnmissionen.

Foto: Birgitta Arnlund/Barnmissionen

Birgitta skriver:

Turkanabarnen bör ha en bok på sitt eget språk, tyckte jag. Sagt och gjort. Emma, vår rara svärdotter som är duktig att rita och måla, färdigställde bilder och lät trycka den första boken. Den blev mäkta populär, så nu har Emma gjort en till, och idag delade vi ut den på bymötet i en ny bosättning som heter Nipundi.

Bägge böckerna har sponsrats av Hannaskolan i Örebros förskola. Fantastiskt fint!

Vi fick först ha en lektion i hur man håller en bok, hur man bläddrar och så vidare.

Foto: Birgitta Arnlund/Barnmissionen

Birgitta beskriver boken som en enkel pekbok med tydliga bilder och ord på turkana, kiswahili och engelska.

Turkana står överst och har fått störst bokstäver.

Foto: Birgitta Arnlund/Barnmissionen

Alla som har läst en pekbok med ett barn här i Sverige vet hur fascinerande det kan vara och hur tydligt man kan lägga märke till ett barns språkutveckling på det viset. Nu kan föräldrarna och storasyskonen i Nipundi också få uppleva något av det. Hurra!

En osannolik julfilm

Av Posted on Inga taggar 0

Visserligen brukar jag inte titta på Netflix, så jag borde inte ha några fördomar, men både jag och min brors familj blev mer och mer förvånade ju mer vi såg av den Angela’s Christmas, en animerad film som mycket tydligt är riktad till barn.

Huvudpersonen Angela. Bild lånad från IMDB.com

Det verkar helt osannolikt att svenska skådespelare har dubbat en barnfilm om en liten irländsk flicka som stjäl Jesusbarnet ur en julkrubba i en kyrka — och det mest häpnadsväckande är nog inte bara hur mycket flickan och alla andra bryr sig om Jesusbarnet utan också att höra skådespelarröster mumla Ave Maria på svenska när Angela smyger in i kyrkan och diskutera mirakler. Men så är det!

Filmaffischen. Bild lånad från IMDB.com

En hel del kan nog satsningen ha att göra med att filmen bygger på en barnbok av Frank McCourt, författare också till Ängeln på sjunde trappsteget (originaltitel: Angela’s Ashes), som massor av människor runtom i världen läste för ungefär 20 år sedan. Hans bror Malachy McCourt, som också skrev om sin uppväxt, är filmens berättarröst.

Är den bra?

Den är mycket, mycket välgjord, och de som har skrivit manus och arbetat med animeringen har antagligen gjort sitt bästa för att ge den något av den dramatik som de flesta barn förväntar sig av animerade filmer. Man kan anklaga den för att vara sockersöt också. Men mest är den ovanlig. Jag tycker faktiskt att det känns lite hoppfullt att ledningen på Netflix tror att en ganska stillsam berättelse om en ovanligt medmänsklig liten flicka helt utan prinsesskläder och glittrande kompisar är vad människor vill se.

Bra att veta: den är bara ungefär en halvtimme lång, så den kan passa att se tillsammans med vänner som har kommit för att dricka varm choklad och äta en smörgås!

Höstlov = läslov (bilderbokstips)

Av Posted on Inga taggar 0

Favorituppslag ur en av Alison Ritchies och Alison Edgsons böcker. Passar extra bra den här veckan eller hur?

Ja, jag vet att Läslov är en kampanj — men en del kampanjer kan verkligen vara värda att ansluta sig till!

Att höstlovet kan bli en alldeles underbar vecka fylld av läsupplevelser är något jag gärna är med på.

Här är några bilderbokstips från mig.

Kom ihåg att man kan njuta mycket av bilderböcker oavsett hur gammal man är! Här är ett inslag från Sveriges Radios OBS om varför vuxna borde läsa barnböcker.

När jag träffade min mamma häromveckan insisterade hon på att jag skulle läsa den här boken som hon just hade lånat på biblioteket. Ingen av oss hade sett den förut — det är en mycket tidig Catarina Kruusval-bok, från tiden innan hon fick sitt stora genombrott som barnboksillustratör och barnboksförfattare tror jag. Men hon borde ha fått det med den här berättelsen! Min mamma hade alldeles rätt: den är så stillsam och vacker, så full av kärlek och seperationsängslan. Både min mamma och min bror hade tänkt på tonårsbarn när de läste den.

En mycket, mycket varm rekommendation alltså: Egon och rävungen. Och den är slutsåld sedan länge, så fråga efter den på biblioteket och leta sedan på antikvariat.net och Bokbörsen när du känner att du  och de barn du läser för måste ha ett eget exemplar.

Den mer välkända berättelse som både min mamma och jag associerade till när vi läste om räven och Egon var Sven Nordqvists När Findus var liten och försvann. Den är mycket festligare och tokigare, men den har samma generositet och värme. Jag blir alltid lika lycklig när jag kommer till det uppslag när Findus har dykt upp igen och är mycket rädd efter sitt äventyr. Då föreslår Pettson att Findus ska prova att utforska Pettsons gård igen medan Pettson sitter i närheten. Trygghet och frihet på samma gång, det är ofta precis det som behövs!

I flera år försökte jag övertyga mina kolleger om att vi måste ge ut Oliver Jeffers bilderböcker på svenska. Jag köpte Lost and found om och om igen till olika familjer som jag känner. Till slut blev det ett annat svenskt förlag som gav ut dem, och det är den här lite anonyma samlingsvolymen som finns. Men öppna den! Funnen och vunnen blev den svenska titeln (jag funderade mycket på vad jag skulle vilja kalla den och hade nog inte valt just det, men …), och det är min favorit, men allt som han har gjort är så charmigt och eftertänksamt och festligt och vackert och bråddjupt.

Det här är en bok som jag faktiskt lyckades få ge ut på svenska, och jag hoppas att många läser den! Liksom så många av Tim Warnes böcker är den både rolig och vacker — jag tycker att det är tydligt att han har samarbetat en del med Steve Smallman som har skrivit några av de absolut bästa bilderboksmanus jag har läst. Det kändes så viktigt att göra den 2015 när så många förfärliga fördomar började etablera sig i den offentliga debatten, och på det viset är den väl ännu viktigare nu.

De här båda är, Min mamma och jag och Min pappa och jag av Alison Ritchie och Alison Edgson, är en present till alla föräldrar och barn som inte kan ses riktigt så mycket som de skulle vilja och som skulle behöva prata mer om hur mycket de tycker om varandra fastän vardagen kan vara alldeles full för det mesta. Dessutom innehåller de massor av inspiration till att gå ut och uppleva världen tillsammans!

Peter Schössows bok sparade jag i flera år, och till slut fick jag ge ut den på svenska! Det är på nästan alla sätt en sorgebok, men den är så ovanlig med sitt maner och sin berättarteknik och sin inlevelse, så jag vill inte begränsa den genom att sätta någon genrestämpel. Ni som tror att tyska böcker inte kan vara roliga (jag vet inte om det är någon vanlig fördom, men jag har hört den då och då) måste verkligen ta del av den här.

Det här är den sista (eller ska vi säga senaste?) Steve Smallman-boken som jag har fått översätta. Ja, den handlar, precis som titeln signalerar, om att dela med sig. Och den gör det på Steve Smallmans eget vis. Alla ni som har läst något av honom vet att det brukar göra både barn och vuxna lyckliga.

Och här är den allra första boken som jag översatte av alla som han har skrivit. Kanske är det den första boken han skrev också — jag minns inte riktigt. Saken är den att han är en extremt anlitad illustratör också, så när man söker på hans namn i en webbokhandel får man precis hur många träffar som helst. Men jag gillar honom absolut mest som författare, och kanske är berättelsen om den hungriga vargen och det frusna lammet hans mästerverk. Ett par år efter att den hade kommit ut blev den barnteater på Boulevardteatern i Stockholm och åkte på turné i hela Sverige. Det var mäktigt! Jag blir fortfarande lika glad varje gång jag läser den.

(Roligt att veta kanske: på engelska säger vargen hela tiden ”Goodness gracious me”, och jag förde en ganska lång diskussion med en svensk lingvist om vad vi skulle kunna välja för uttryck på svenska. Det blev till slut ”Kära hjärtanes”!)

Nu kanske någon undrar varför jag inte har länkat till Bokus och Adlibris så att man snabbt kan ta vara på inspirationen och beställa de böcker man vill ha.

Men jag tycker absolut att den som till äventyrs blir inspirerad ska gå till biblioteket först, prata med en bibliotekarie och få hjälp att leta på barnboksavdelningen. Då blir det antagligen många fler roliga lästips på vägen!

Och om och när det blir dags att köpa något, så gå till en levande bokhandlare! En sådan kan beställa hem det som inte finns i bokhandeln, du träffar en människa  och ser till att bokhandeln där du bor kan leva och förse människor med viktiga berättelser och fakta och inspiration lite till. Har du ingen bokhandel i närheten är orsaken sannolikt att det inte bar sig — och då kan du stötta någon mindre bokhandel som har postorderverksamhet, till exempel Din Bok i Göteborg eller Arken i Lund.