Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Barnlitteratur

En otroligt viktig bok

Ni som har läst den här bloggen ett tag, och ni som läste min förra — ni vet att jag har gjort massor av böcker. Ganska många av dem har mitt namn på omslaget (och det kryptiska [red] efter), och många, många, många fler har jag arbetat mindre eller lika mycket eller ännu mer med fastän de har någon annans namn överallt. Det är så det är att vara redaktör, och det är ett av de roligaste arbeten jag kan tänka mig!

Men ingen av de böcker jag har gjort är i närheten av att vara så viktig som en som firades i Lokichoggio i Kenya för några veckor sedan.

Foto: Birgitta Arnlund/Barnmissionen

Ekitoe betyder träd på turkana.

Turkana är ett språk som talas av ungefär en halv miljon människor. De flesta av dem bor i ett område med samma namn som språket i Rift Valley i Kenya.

Där bor och arbetar Birgitta och KeA Arnlund ungefär halva året — de är utsända av Barnmissionen.

Foto: Birgitta Arnlund/Barnmissionen

Birgitta skriver:

Turkanabarnen bör ha en bok på sitt eget språk, tyckte jag. Sagt och gjort. Emma, vår rara svärdotter som är duktig att rita och måla, färdigställde bilder och lät trycka den första boken. Den blev mäkta populär, så nu har Emma gjort en till, och idag delade vi ut den på bymötet i en ny bosättning som heter Nipundi.

Bägge böckerna har sponsrats av Hannaskolan i Örebros förskola. Fantastiskt fint!

Vi fick först ha en lektion i hur man håller en bok, hur man bläddrar och så vidare.

Foto: Birgitta Arnlund/Barnmissionen

Birgitta beskriver boken som en enkel pekbok med tydliga bilder och ord på turkana, kiswahili och engelska.

Turkana står överst och har fått störst bokstäver.

Foto: Birgitta Arnlund/Barnmissionen

Alla som har läst en pekbok med ett barn här i Sverige vet hur fascinerande det kan vara och hur tydligt man kan lägga märke till ett barns språkutveckling på det viset. Nu kan föräldrarna och storasyskonen i Nipundi också få uppleva något av det. Hurra!

En osannolik julfilm

Av Posted on Inga taggar 0

Visserligen brukar jag inte titta på Netflix, så jag borde inte ha några fördomar, men både jag och min brors familj blev mer och mer förvånade ju mer vi såg av den Angela’s Christmas, en animerad film som mycket tydligt är riktad till barn.

Huvudpersonen Angela. Bild lånad från IMDB.com

Det verkar helt osannolikt att svenska skådespelare har dubbat en barnfilm om en liten irländsk flicka som stjäl Jesusbarnet ur en julkrubba i en kyrka — och det mest häpnadsväckande är nog inte bara hur mycket flickan och alla andra bryr sig om Jesusbarnet utan också att höra skådespelarröster mumla Ave Maria på svenska när Angela smyger in i kyrkan och diskutera mirakler. Men så är det!

Filmaffischen. Bild lånad från IMDB.com

En hel del kan nog satsningen ha att göra med att filmen bygger på en barnbok av Frank McCourt, författare också till Ängeln på sjunde trappsteget (originaltitel: Angela’s Ashes), som massor av människor runtom i världen läste för ungefär 20 år sedan. Hans bror Malachy McCourt, som också skrev om sin uppväxt, är filmens berättarröst.

Är den bra?

Den är mycket, mycket välgjord, och de som har skrivit manus och arbetat med animeringen har antagligen gjort sitt bästa för att ge den något av den dramatik som de flesta barn förväntar sig av animerade filmer. Man kan anklaga den för att vara sockersöt också. Men mest är den ovanlig. Jag tycker faktiskt att det känns lite hoppfullt att ledningen på Netflix tror att en ganska stillsam berättelse om en ovanligt medmänsklig liten flicka helt utan prinsesskläder och glittrande kompisar är vad människor vill se.

Bra att veta: den är bara ungefär en halvtimme lång, så den kan passa att se tillsammans med vänner som har kommit för att dricka varm choklad och äta en smörgås!

Höstlov = läslov (bilderbokstips)

Av Posted on Inga taggar 0

Favorituppslag ur en av Alison Ritchies och Alison Edgsons böcker. Passar extra bra den här veckan eller hur?

Ja, jag vet att Läslov är en kampanj — men en del kampanjer kan verkligen vara värda att ansluta sig till!

Att höstlovet kan bli en alldeles underbar vecka fylld av läsupplevelser är något jag gärna är med på.

Här är några bilderbokstips från mig.

Kom ihåg att man kan njuta mycket av bilderböcker oavsett hur gammal man är! Här är ett inslag från Sveriges Radios OBS om varför vuxna borde läsa barnböcker.

När jag träffade min mamma häromveckan insisterade hon på att jag skulle läsa den här boken som hon just hade lånat på biblioteket. Ingen av oss hade sett den förut — det är en mycket tidig Catarina Kruusval-bok, från tiden innan hon fick sitt stora genombrott som barnboksillustratör och barnboksförfattare tror jag. Men hon borde ha fått det med den här berättelsen! Min mamma hade alldeles rätt: den är så stillsam och vacker, så full av kärlek och seperationsängslan. Både min mamma och min bror hade tänkt på tonårsbarn när de läste den.

En mycket, mycket varm rekommendation alltså: Egon och rävungen. Och den är slutsåld sedan länge, så fråga efter den på biblioteket och leta sedan på antikvariat.net och Bokbörsen när du känner att du  och de barn du läser för måste ha ett eget exemplar.

Den mer välkända berättelse som både min mamma och jag associerade till när vi läste om räven och Egon var Sven Nordqvists När Findus var liten och försvann. Den är mycket festligare och tokigare, men den har samma generositet och värme. Jag blir alltid lika lycklig när jag kommer till det uppslag när Findus har dykt upp igen och är mycket rädd efter sitt äventyr. Då föreslår Pettson att Findus ska prova att utforska Pettsons gård igen medan Pettson sitter i närheten. Trygghet och frihet på samma gång, det är ofta precis det som behövs!

I flera år försökte jag övertyga mina kolleger om att vi måste ge ut Oliver Jeffers bilderböcker på svenska. Jag köpte Lost and found om och om igen till olika familjer som jag känner. Till slut blev det ett annat svenskt förlag som gav ut dem, och det är den här lite anonyma samlingsvolymen som finns. Men öppna den! Funnen och vunnen blev den svenska titeln (jag funderade mycket på vad jag skulle vilja kalla den och hade nog inte valt just det, men …), och det är min favorit, men allt som han har gjort är så charmigt och eftertänksamt och festligt och vackert och bråddjupt.

Det här är en bok som jag faktiskt lyckades få ge ut på svenska, och jag hoppas att många läser den! Liksom så många av Tim Warnes böcker är den både rolig och vacker — jag tycker att det är tydligt att han har samarbetat en del med Steve Smallman som har skrivit några av de absolut bästa bilderboksmanus jag har läst. Det kändes så viktigt att göra den 2015 när så många förfärliga fördomar började etablera sig i den offentliga debatten, och på det viset är den väl ännu viktigare nu.

De här båda är, Min mamma och jag och Min pappa och jag av Alison Ritchie och Alison Edgson, är en present till alla föräldrar och barn som inte kan ses riktigt så mycket som de skulle vilja och som skulle behöva prata mer om hur mycket de tycker om varandra fastän vardagen kan vara alldeles full för det mesta. Dessutom innehåller de massor av inspiration till att gå ut och uppleva världen tillsammans!

Peter Schössows bok sparade jag i flera år, och till slut fick jag ge ut den på svenska! Det är på nästan alla sätt en sorgebok, men den är så ovanlig med sitt maner och sin berättarteknik och sin inlevelse, så jag vill inte begränsa den genom att sätta någon genrestämpel. Ni som tror att tyska böcker inte kan vara roliga (jag vet inte om det är någon vanlig fördom, men jag har hört den då och då) måste verkligen ta del av den här.

Det här är den sista (eller ska vi säga senaste?) Steve Smallman-boken som jag har fått översätta. Ja, den handlar, precis som titeln signalerar, om att dela med sig. Och den gör det på Steve Smallmans eget vis. Alla ni som har läst något av honom vet att det brukar göra både barn och vuxna lyckliga.

Och här är den allra första boken som jag översatte av alla som han har skrivit. Kanske är det den första boken han skrev också — jag minns inte riktigt. Saken är den att han är en extremt anlitad illustratör också, så när man söker på hans namn i en webbokhandel får man precis hur många träffar som helst. Men jag gillar honom absolut mest som författare, och kanske är berättelsen om den hungriga vargen och det frusna lammet hans mästerverk. Ett par år efter att den hade kommit ut blev den barnteater på Boulevardteatern i Stockholm och åkte på turné i hela Sverige. Det var mäktigt! Jag blir fortfarande lika glad varje gång jag läser den.

(Roligt att veta kanske: på engelska säger vargen hela tiden ”Goodness gracious me”, och jag förde en ganska lång diskussion med en svensk lingvist om vad vi skulle kunna välja för uttryck på svenska. Det blev till slut ”Kära hjärtanes”!)

Nu kanske någon undrar varför jag inte har länkat till Bokus och Adlibris så att man snabbt kan ta vara på inspirationen och beställa de böcker man vill ha.

Men jag tycker absolut att den som till äventyrs blir inspirerad ska gå till biblioteket först, prata med en bibliotekarie och få hjälp att leta på barnboksavdelningen. Då blir det antagligen många fler roliga lästips på vägen!

Och om och när det blir dags att köpa något, så gå till en levande bokhandlare! En sådan kan beställa hem det som inte finns i bokhandeln, du träffar en människa  och ser till att bokhandeln där du bor kan leva och förse människor med viktiga berättelser och fakta och inspiration lite till. Har du ingen bokhandel i närheten är orsaken sannolikt att det inte bar sig — och då kan du stötta någon mindre bokhandel som har postorderverksamhet, till exempel Din Bok i Göteborg eller Arken i Lund.

Harrys halsduk — äntligen är alla trådar fästa!

Är det någon som minns det här?

I december 2016 lovade jag Alicia i Örebro att hon skulle få en halsduk. Inte vilken som helst — en som jag skulle sticka. Och inte vilken handstickad som helst — den skulle så mycket som möjligt likna skolhalsduken i de böcker som var Alicias favoriter just då. Jag tror inte att jag behöver berätta vilka böcker det var!

Det tog flera månader innan jag lyckades pricka öppettiderna i en garnbutik som har lite större sortiment. Till slut blev det Rätmaskan i Malmö. Där förklarade jag vad jag behövde, och en vänlig man hjälpte mig att hitta de bästa färgerna i klifritt ullgarn. Det gick inte att hitta båda färgerna i samma kvalitet, så den vinröda är Sandnes Alpakka i färg 4554, och den gula är Extrafine Merino i färg 7441 från Hjertegarn.

Jag la upp 52 maskor i vinrött och stickade resår med en rät och en avig.

De båda första ränderna improviserade jag så att det såg ut ungefär som på någon av alla bilder jag hade hittat, och efter det försökte jag hålla exakt samma avstånd mellan randavsnitten.

Alicias mamma tyckte att en och en halv meter kunde vara en lagom längd, och det passade bra.

Behöver man en beskrivning till en halsduk?

Egentligen inte.

Men två små trick:

* Sista maskan på varje varv blir ju avig. Lyft den i början av nästa varv, så blir det en fin kant.

* Och för att få fina kanter också vid ränderna, sticka den sista maskan i den nya färgen när det ska bytas färg och lyft den sedan som start på det nya varvet. Då blir färgförskjutningen i kanten inte lika tydlig.

Det tog verkligen LÅNG tid att fästa alla garnändar. Jag skäms att jag inte tog itu med det direkt. Ett tag hade jag en plan som var att jag skulle fotografera halsduken i aktion vid bagagevagnen i London — några av er har säkert tagit bilder där, ungefär såhär (den här bilden har jag lånat från Tripadvisor):

Men när jag var i London hade jag fortfarande många trådar kvar att fästa, och jag var inte ens i närheten av Harrys järnvägsstation. Så det fick bli gräsmattebilder i Småland istället!

Alicias mamma hälsar att färgerna är perfekta i verkligheten, och garnerna är verkligen mycket mjuka båda två.

Nu är det över en månad sedan jag fotograferade och började skriva det här inlägget, och gräsmattan är inte alls lika grön längre. Vilken underlig sommar vi har haft. Det dröjer innan det blir halsduksväder. Men ni som har funderat på att göra något sådant här behöver kanske ordentligt med tid för att hinna, ni också?

Ett veck i tiden blir film

En sommar för ungefär tio år sedan var jag på turné med en fransk-schweizisk barockgrupp i schweiziska Alperna. Vi bodde i en stor fjällstuga i Megève och åkte i stort sett varje dag till någon by för att någon eller alla skulle spela lunchkonsert. På kvällen hade vi konsert med hela ensemblen någon annanstans. Mörka, slingrande alpvägar tog oss hem sent på nätterna.

Och jag vaknade lika tidigt som vanligt varje morgon, och det var det ingen annan som gjorde …

Så på den turnén hann jag översätta nästan hela Madeleine L’Engles barn-science fiction-roman Ett veck i tiden.

Det är en klassisk barnbok som har blivit översatt till många språk och fått Newbery-medaljen, ett av de finaste barnbokspriserna. Det fanns en äldre svensk översättning, men översättningar åldras mycket snabbare än originaltexter, så jag skulle göra en ny.

Det var lite overkligt att sitta där ensam i stugans vardagsrum varje morgon och liksom befinna sig ute i världsrymden medan alla andra i huset sov …

Cia Björk gjorde omslaget med en bild som var omslag på en av de (många!) amerikanska utgåvorna.

Det finns fem böcker i Ett veck i tiden-serien, och Madeleine L’Engle skrev också många fler barnböcker, men det här är den absolut mest kända. BBC tog med den på en ”världens bästa barnböcker”-lista, och då blev jag intervjuad om det i tidningen Dagen. Den har filmatiserats minst en gång förut, fast det blev tydligen inte så bra.

För ett par år sedan fick jag reda på att Disney planerade att göra film av den på nytt och med delvis samma medarbetare som hade gjort Frost. Spännande!

Och nu finns det ett datum, i mars nästa år, och ett smakprov. Ännu mer spännande!

Meg Murry spelas av Storm Reid, som tidigare har varit med i bland annat 12 Years a Slave.

Bild lånad från Disney.

Meg Murry är en så intressant barnromanhjältinna, tycker jag, och hennes två följeslagare, en oväntad vän i form av en skolkamrat som är lite äldre och en mycket bekant vän i form av en lillebror, är stora personligheter de också. För att inte tala om Megs föräldrar och de tre tanterna. Och bokens första ord:
Det var en mörk och stormig natt …

Fotnot: Min översättning av boken kan finnas i någon reahylla, på något antikvariat och på en del bibliotek. Förlaget Modernista gav ut boken igen häromåret, men i en annan översättning.

Boktips: Snitslad bana

Jo, det är sant: Kerstin Arthur-Nilsons ungdomsroman Snitslad bana kommer ut i nyutgåva nu i december!

Det är en historisk roman med sextonåriga Elisabet som berättare. Hon bor i en kuststad i Skåne, går på samrealskolan och ska snart få sitt första syskon (lite pinsamt). Sommarlovet 1943 slutar med kommenderad potatisplockning, och när höstterminen börjar har nästan alla skolans manliga lärare försvunnit iväg. Skyddsrum, gasmask och kondisbesök med ransoneringskakor är Elisabets vardag — men plötsligt har hon också en främmande flicka boende i sitt rum.

Jag läste Snitslad bana när den var ny — lite för tidigt egentligen, jag var ungefär tio år då — och har läst den många gånger sedan dess. När Annika Thors böcker i En ö i havet-serien kom läste jag dem också och tyckte att de var så lika den här fastän de vände på perspektivet. Jag har pratat med många förlagskolleger om att göra en nyutgåva eftersom den första inte riktigt fick någon chans i bokhandeln. I samband med att Kerstin Arthur-Nilson dog och jag skrev en artikel om henne i Dagen började Anna Ehde Malmberg och jag att tala om det, och eftersom Anna driver det förlag som Kerstin var med och startade ville hon göra verklighet av idén.

Det som jag har gjort är att jag har reviderat texten lite — det fanns en del skrivsätt som var någorlunda vanliga på 1980-talet men som inte hade något med 1943 års språkbruk att göra — och så har jag skrivit en artikel om Kerstin Arthur-Nilsons författarskap och korrekturläst. Kerstins syster har skrivit en hälsning. Och Vibeke Olsson har skrivit ett efterord som jag är mycket, mycket glad för.

Omslaget har jag inte alls varit inblandad i. Det har Anna och formgivaren Eva Lena Johansson, vän med Kerstin hon också, gjort med hjälp av Kerstins syskon som försåg dem med ett av Kerstins skolfoton.

Fråga efter boken på biblioteket och i bokhandeln, så att den ”aktiveras” på olika håll och fler kan få syn på den!

Här kan både bokhandlare och privatpersoner beställa den.