Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Barnlitteratur

En osannolik julfilm

Av Posted on Inga taggar 0

Visserligen brukar jag inte titta på Netflix, så jag borde inte ha några fördomar, men både jag och min brors familj blev mer och mer förvånade ju mer vi såg av den Angela’s Christmas, en animerad film som mycket tydligt är riktad till barn.

Huvudpersonen Angela. Bild lånad från IMDB.com

Det verkar helt osannolikt att svenska skådespelare har dubbat en barnfilm om en liten irländsk flicka som stjäl Jesusbarnet ur en julkrubba i en kyrka — och det mest häpnadsväckande är nog inte bara hur mycket flickan och alla andra bryr sig om Jesusbarnet utan också att höra skådespelarröster mumla Ave Maria på svenska när Angela smyger in i kyrkan och diskutera mirakler. Men så är det!

Filmaffischen. Bild lånad från IMDB.com

En hel del kan nog satsningen ha att göra med att filmen bygger på en barnbok av Frank McCourt, författare också till Ängeln på sjunde trappsteget (originaltitel: Angela’s Ashes), som massor av människor runtom i världen läste för ungefär 20 år sedan. Hans bror Malachy McCourt, som också skrev om sin uppväxt, är filmens berättarröst.

Är den bra?

Den är mycket, mycket välgjord, och de som har skrivit manus och arbetat med animeringen har antagligen gjort sitt bästa för att ge den något av den dramatik som de flesta barn förväntar sig av animerade filmer. Man kan anklaga den för att vara sockersöt också. Men mest är den ovanlig. Jag tycker faktiskt att det känns lite hoppfullt att ledningen på Netflix tror att en ganska stillsam berättelse om en ovanligt medmänsklig liten flicka helt utan prinsesskläder och glittrande kompisar är vad människor vill se.

Bra att veta: den är bara ungefär en halvtimme lång, så den kan passa att se tillsammans med vänner som har kommit för att dricka varm choklad och äta en smörgås!

Höstlov = läslov (bilderbokstips)

Av Posted on Inga taggar 0

Favorituppslag ur en av Alison Ritchies och Alison Edgsons böcker. Passar extra bra den här veckan eller hur?

Ja, jag vet att Läslov är en kampanj — men en del kampanjer kan verkligen vara värda att ansluta sig till!

Att höstlovet kan bli en alldeles underbar vecka fylld av läsupplevelser är något jag gärna är med på.

Här är några bilderbokstips från mig.

Kom ihåg att man kan njuta mycket av bilderböcker oavsett hur gammal man är! Här är ett inslag från Sveriges Radios OBS om varför vuxna borde läsa barnböcker.

När jag träffade min mamma häromveckan insisterade hon på att jag skulle läsa den här boken som hon just hade lånat på biblioteket. Ingen av oss hade sett den förut — det är en mycket tidig Catarina Kruusval-bok, från tiden innan hon fick sitt stora genombrott som barnboksillustratör och barnboksförfattare tror jag. Men hon borde ha fått det med den här berättelsen! Min mamma hade alldeles rätt: den är så stillsam och vacker, så full av kärlek och seperationsängslan. Både min mamma och min bror hade tänkt på tonårsbarn när de läste den.

En mycket, mycket varm rekommendation alltså: Egon och rävungen. Och den är slutsåld sedan länge, så fråga efter den på biblioteket och leta sedan på antikvariat.net och Bokbörsen när du känner att du  och de barn du läser för måste ha ett eget exemplar.

Den mer välkända berättelse som både min mamma och jag associerade till när vi läste om räven och Egon var Sven Nordqvists När Findus var liten och försvann. Den är mycket festligare och tokigare, men den har samma generositet och värme. Jag blir alltid lika lycklig när jag kommer till det uppslag när Findus har dykt upp igen och är mycket rädd efter sitt äventyr. Då föreslår Pettson att Findus ska prova att utforska Pettsons gård igen medan Pettson sitter i närheten. Trygghet och frihet på samma gång, det är ofta precis det som behövs!

I flera år försökte jag övertyga mina kolleger om att vi måste ge ut Oliver Jeffers bilderböcker på svenska. Jag köpte Lost and found om och om igen till olika familjer som jag känner. Till slut blev det ett annat svenskt förlag som gav ut dem, och det är den här lite anonyma samlingsvolymen som finns. Men öppna den! Funnen och vunnen blev den svenska titeln (jag funderade mycket på vad jag skulle vilja kalla den och hade nog inte valt just det, men …), och det är min favorit, men allt som han har gjort är så charmigt och eftertänksamt och festligt och vackert och bråddjupt.

Det här är en bok som jag faktiskt lyckades få ge ut på svenska, och jag hoppas att många läser den! Liksom så många av Tim Warnes böcker är den både rolig och vacker — jag tycker att det är tydligt att han har samarbetat en del med Steve Smallman som har skrivit några av de absolut bästa bilderboksmanus jag har läst. Det kändes så viktigt att göra den 2015 när så många förfärliga fördomar började etablera sig i den offentliga debatten, och på det viset är den väl ännu viktigare nu.

De här båda är, Min mamma och jag och Min pappa och jag av Alison Ritchie och Alison Edgson, är en present till alla föräldrar och barn som inte kan ses riktigt så mycket som de skulle vilja och som skulle behöva prata mer om hur mycket de tycker om varandra fastän vardagen kan vara alldeles full för det mesta. Dessutom innehåller de massor av inspiration till att gå ut och uppleva världen tillsammans!

Peter Schössows bok sparade jag i flera år, och till slut fick jag ge ut den på svenska! Det är på nästan alla sätt en sorgebok, men den är så ovanlig med sitt maner och sin berättarteknik och sin inlevelse, så jag vill inte begränsa den genom att sätta någon genrestämpel. Ni som tror att tyska böcker inte kan vara roliga (jag vet inte om det är någon vanlig fördom, men jag har hört den då och då) måste verkligen ta del av den här.

Det här är den sista (eller ska vi säga senaste?) Steve Smallman-boken som jag har fått översätta. Ja, den handlar, precis som titeln signalerar, om att dela med sig. Och den gör det på Steve Smallmans eget vis. Alla ni som har läst något av honom vet att det brukar göra både barn och vuxna lyckliga.

Och här är den allra första boken som jag översatte av alla som han har skrivit. Kanske är det den första boken han skrev också — jag minns inte riktigt. Saken är den att han är en extremt anlitad illustratör också, så när man söker på hans namn i en webbokhandel får man precis hur många träffar som helst. Men jag gillar honom absolut mest som författare, och kanske är berättelsen om den hungriga vargen och det frusna lammet hans mästerverk. Ett par år efter att den hade kommit ut blev den barnteater på Boulevardteatern i Stockholm och åkte på turné i hela Sverige. Det var mäktigt! Jag blir fortfarande lika glad varje gång jag läser den.

(Roligt att veta kanske: på engelska säger vargen hela tiden ”Goodness gracious me”, och jag förde en ganska lång diskussion med en svensk lingvist om vad vi skulle kunna välja för uttryck på svenska. Det blev till slut ”Kära hjärtanes”!)

Nu kanske någon undrar varför jag inte har länkat till Bokus och Adlibris så att man snabbt kan ta vara på inspirationen och beställa de böcker man vill ha.

Men jag tycker absolut att den som till äventyrs blir inspirerad ska gå till biblioteket först, prata med en bibliotekarie och få hjälp att leta på barnboksavdelningen. Då blir det antagligen många fler roliga lästips på vägen!

Och om och när det blir dags att köpa något, så gå till en levande bokhandlare! En sådan kan beställa hem det som inte finns i bokhandeln, du träffar en människa  och ser till att bokhandeln där du bor kan leva och förse människor med viktiga berättelser och fakta och inspiration lite till. Har du ingen bokhandel i närheten är orsaken sannolikt att det inte bar sig — och då kan du stötta någon mindre bokhandel som har postorderverksamhet, till exempel Din Bok i Göteborg eller Arken i Lund.

Harrys halsduk — äntligen är alla trådar fästa!

Är det någon som minns det här?

I december 2016 lovade jag Alicia i Örebro att hon skulle få en halsduk. Inte vilken som helst — en som jag skulle sticka. Och inte vilken handstickad som helst — den skulle så mycket som möjligt likna skolhalsduken i de böcker som var Alicias favoriter just då. Jag tror inte att jag behöver berätta vilka böcker det var!

Det tog flera månader innan jag lyckades pricka öppettiderna i en garnbutik som har lite större sortiment. Till slut blev det Rätmaskan i Malmö. Där förklarade jag vad jag behövde, och en vänlig man hjälpte mig att hitta de bästa färgerna i klifritt ullgarn. Det gick inte att hitta båda färgerna i samma kvalitet, så den vinröda är Sandnes Alpakka i färg 4554, och den gula är Extrafine Merino i färg 7441 från Hjertegarn.

Jag la upp 52 maskor i vinrött och stickade resår med en rät och en avig.

De båda första ränderna improviserade jag så att det såg ut ungefär som på någon av alla bilder jag hade hittat, och efter det försökte jag hålla exakt samma avstånd mellan randavsnitten.

Alicias mamma tyckte att en och en halv meter kunde vara en lagom längd, och det passade bra.

Behöver man en beskrivning till en halsduk?

Egentligen inte.

Men två små trick:

* Sista maskan på varje varv blir ju avig. Lyft den i början av nästa varv, så blir det en fin kant.

* Och för att få fina kanter också vid ränderna, sticka den sista maskan i den nya färgen när det ska bytas färg och lyft den sedan som start på det nya varvet. Då blir färgförskjutningen i kanten inte lika tydlig.

Det tog verkligen LÅNG tid att fästa alla garnändar. Jag skäms att jag inte tog itu med det direkt. Ett tag hade jag en plan som var att jag skulle fotografera halsduken i aktion vid bagagevagnen i London — några av er har säkert tagit bilder där, ungefär såhär (den här bilden har jag lånat från Tripadvisor):

Men när jag var i London hade jag fortfarande många trådar kvar att fästa, och jag var inte ens i närheten av Harrys järnvägsstation. Så det fick bli gräsmattebilder i Småland istället!

Alicias mamma hälsar att färgerna är perfekta i verkligheten, och garnerna är verkligen mycket mjuka båda två.

Nu är det över en månad sedan jag fotograferade och började skriva det här inlägget, och gräsmattan är inte alls lika grön längre. Vilken underlig sommar vi har haft. Det dröjer innan det blir halsduksväder. Men ni som har funderat på att göra något sådant här behöver kanske ordentligt med tid för att hinna, ni också?

Ett veck i tiden blir film

En sommar för ungefär tio år sedan var jag på turné med en fransk-schweizisk barockgrupp i schweiziska Alperna. Vi bodde i en stor fjällstuga i Megève och åkte i stort sett varje dag till någon by för att någon eller alla skulle spela lunchkonsert. På kvällen hade vi konsert med hela ensemblen någon annanstans. Mörka, slingrande alpvägar tog oss hem sent på nätterna.

Och jag vaknade lika tidigt som vanligt varje morgon, och det var det ingen annan som gjorde …

Så på den turnén hann jag översätta nästan hela Madeleine L’Engles barn-science fiction-roman Ett veck i tiden.

Det är en klassisk barnbok som har blivit översatt till många språk och fått Newbery-medaljen, ett av de finaste barnbokspriserna. Det fanns en äldre svensk översättning, men översättningar åldras mycket snabbare än originaltexter, så jag skulle göra en ny.

Det var lite overkligt att sitta där ensam i stugans vardagsrum varje morgon och liksom befinna sig ute i världsrymden medan alla andra i huset sov …

Cia Björk gjorde omslaget med en bild som var omslag på en av de (många!) amerikanska utgåvorna.

Det finns fem böcker i Ett veck i tiden-serien, och Madeleine L’Engle skrev också många fler barnböcker, men det här är den absolut mest kända. BBC tog med den på en ”världens bästa barnböcker”-lista, och då blev jag intervjuad om det i tidningen Dagen. Den har filmatiserats minst en gång förut, fast det blev tydligen inte så bra.

För ett par år sedan fick jag reda på att Disney planerade att göra film av den på nytt och med delvis samma medarbetare som hade gjort Frost. Spännande!

Och nu finns det ett datum, i mars nästa år, och ett smakprov. Ännu mer spännande!

Meg Murry spelas av Storm Reid, som tidigare har varit med i bland annat 12 Years a Slave.

Bild lånad från Disney.

Meg Murry är en så intressant barnromanhjältinna, tycker jag, och hennes två följeslagare, en oväntad vän i form av en skolkamrat som är lite äldre och en mycket bekant vän i form av en lillebror, är stora personligheter de också. För att inte tala om Megs föräldrar och de tre tanterna. Och bokens första ord:
Det var en mörk och stormig natt …

Fotnot: Min översättning av boken kan finnas i någon reahylla, på något antikvariat och på en del bibliotek. Förlaget Modernista gav ut boken igen häromåret, men i en annan översättning.

Boktips: Snitslad bana

Jo, det är sant: Kerstin Arthur-Nilsons ungdomsroman Snitslad bana kommer ut i nyutgåva nu i december!

Det är en historisk roman med sextonåriga Elisabet som berättare. Hon bor i en kuststad i Skåne, går på samrealskolan och ska snart få sitt första syskon (lite pinsamt). Sommarlovet 1943 slutar med kommenderad potatisplockning, och när höstterminen börjar har nästan alla skolans manliga lärare försvunnit iväg. Skyddsrum, gasmask och kondisbesök med ransoneringskakor är Elisabets vardag — men plötsligt har hon också en främmande flicka boende i sitt rum.

Jag läste Snitslad bana när den var ny — lite för tidigt egentligen, jag var ungefär tio år då — och har läst den många gånger sedan dess. När Annika Thors böcker i En ö i havet-serien kom läste jag dem också och tyckte att de var så lika den här fastän de vände på perspektivet. Jag har pratat med många förlagskolleger om att göra en nyutgåva eftersom den första inte riktigt fick någon chans i bokhandeln. I samband med att Kerstin Arthur-Nilson dog och jag skrev en artikel om henne i Dagen började Anna Ehde Malmberg och jag att tala om det, och eftersom Anna driver det förlag som Kerstin var med och startade ville hon göra verklighet av idén.

Det som jag har gjort är att jag har reviderat texten lite — det fanns en del skrivsätt som var någorlunda vanliga på 1980-talet men som inte hade något med 1943 års språkbruk att göra — och så har jag skrivit en artikel om Kerstin Arthur-Nilsons författarskap och korrekturläst. Kerstins syster har skrivit en hälsning. Och Vibeke Olsson har skrivit ett efterord som jag är mycket, mycket glad för.

Omslaget har jag inte alls varit inblandad i. Det har Anna och formgivaren Eva Lena Johansson, vän med Kerstin hon också, gjort med hjälp av Kerstins syskon som försåg dem med ett av Kerstins skolfoton.

Fråga efter boken på biblioteket och i bokhandeln, så att den ”aktiveras” på olika håll och fler kan få syn på den!

Här kan både bokhandlare och privatpersoner beställa den.

In i konstens värld med Petra

Av Posted on Inga taggar 0

”Du måste prata med Elisabet”, sa någon när jag var ny på min förra arbetsplats. ”Hon virkar alldeles fantastiska saker!”

Och det stämde — Elisabeth virkar bland annat smycken, pyttesmått och detaljerat. Har man någon gång hållit i garn själv blir man nästan stum av respekt för ett sådant hantverk.

Vi började tala om annat också, och nu när ingen av oss arbetar där längre har Elisabet satsat mycket på att göra verklighet av en idé som hon har haft länge: att göra böcker om konst för barn. Jag bad henne om en intervju och fick svar från Torhild Elisabet Sandberg. Så heter hon som författare. Tack, Torhild Elisabet!

(Det här är också lite extra spännande eftersom Torhild Elisabet satsar på crowd-funding-utgivning — så ni som har bokdrömmar, läs extra noga! Och ni som håller med om att barn måste få upptäcka konstens värld, ta möjligheten att vara med och se till så att det blir så!)

***

Torhild Elisabet Sandberg. Foto: privat

Hej Elisabet! Du har nyss startat ett så kallar crowd-funding-projekt för att ge ut en serie skönlitterära böcker om konst för barn. Hur går det?

Just nu försöker jag att sprida bokidén så mycket som möjligt, och det är många som tittar in på min webbplats. Det är jätteroligt! Och jag har faktiskt fått in några bidrag redan.

Jag gillar crowd funding. Det är ett koncept som bygger på kollektivet, alltså att människor tillsammans kan se till att något nytt händer. Det är samma tanke som ligger bakom en flash mob, som ju är en häftig grej: plötsligt sker något på en plats som går på tvärs mot det vardagliga. Det är som en blixt som slår ner.

Vem är Petra?

Petra är en flicka som går i tvåan i en helt vanlig skola och bor i ett helt vanligt hyreshus. Hon är en eftertänksam person som funderar och betraktar. Hon känner sig vilsen ibland, som när hennes kompisar bara sticker iväg och hon upplever att hon inte är inräknad i gänget. Petra är också samtidigt väldigt nyfiken och tycker om att göra saker på sitt sätt.

Hur dök hon upp hos dig?

Jag ville lära mina barn om konst och letade länge efter böcker men hittade inga. Det finns böcker, men de vill mest presentera fakta, som när en konstnär är född och var konstnären levde. Det blir ju inte särskilt intressant för någon! Därför bestämde jag mig för att väva ihop en flickas liv med konsten.

Jag pratar väldigt ofta med mina barn om konstverk. De säger att de tycker att det är tråkigt, men det struntar jag i, och ibland sker underverk.

För inte så länge sedan stod jag framför en pietà på ett museum, och min ena dotter var en bit bort. Jag pratade på om den och tänkte att kanske hör hon vad jag säger. Plötsligt frågade hon mig vad en pietà var för något. Hon hade lyssnat, och nu ville hon veta mer!

Petra har sett vad som hände innan den nye pojken i klassen ramlade, men hon vågar inte säga något. Illustration: Emily Ryan

Varför är det så viktigt att barn får bekanta sig med konstens värld?

Den frågan har jag ägnat enormt mycket tid åt – varför ska vi bry oss om konst och kultur över huvud taget?

För mig handlar det om att ta del av en annan människans kreativitet och tankar. Det är ju underbart för alla att få göra! Jag tänker att bildkonstverk är skildringar från någons inre. Och det kan vara att konstnären är väldigt fascinerad av en färg eller en form eller ett landskap.

Är Petras upplevelser inspirerade av något som du själv upplevde som barn?

Jo, det är de ju så klart. Berta är också inspirerad av mig själv. Jag har alltid läst mycket, jag gillade att få simma runt i berättelserna.

Bildkonsten lärde jag inte känna förrän i 20-årsåldern, det var då jag vågade närma mig den tillsammans med en kompis som lotsade mig.

Jag upplevde att konsten var något som inte var för vem som helst, det var som att den var omgärdad av en massa regler. Först var man tvungen att nå upp till en hög intellektuell nivå för att få tillträde till den och sen var man tvungen att uppföra sig på ett särskilt vis för att få umgås med konsten.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Jag vill bryta mot de där reglerna nu och låta konsten ta plats på ett enklare sätt.

När jag var liten bodde jag med min familj under några år utanför en liten by i Norrbotten. Jag upplevde naturen mycket starkt – himlen, träden, forsen, rymden. Hela universum fanns runt omkring mig väldigt påtagligt. Det där sättet att uppleva tillvarons storhet har jag fortfarande med mig, och ett sätt är att umgås med konsten och kulturen. När Petra och Berta pratar om målningar blir de en del av Petras liv, hon börjar se bilderna i sin vardag. Så fungerar det för mig också, och jag har alltid trott att alla människor ser bilder överallt, men så är det tydligen inte. Jag ser till exempel Marc Chagalls konstverk när jag åker skridskor, andras skridskoskär skapar bilderna …

Har du läst något, varit på någon extra fantastisk utställning eller sett någon film som har gett dig extra mycket energi till inte bara att uppleva själv utan förmedla upplevelsen till barn?

Jag tror inte att det här handlar om extraordinära händelser eller upplevelser. Det handlar mer om stillhet. Jag har mött ett konstverk som mest när jag har låtit det få ta sin tid. Om jag hoppar från tuva till tuva hinner inget gro, och det är nog mera det som jag vill förmedla. Att det är härligt att umgås med konst!

För några år sedan hade Nationalmuseum en utställning med ryska konstnärer, Peredvizjniki hette den. Där fanns en målning som skildrade författaren Leo Tolstoj. Just då läste jag mycket av honom, och jag tyckte om att se hur han var gestaltad i målningen. Barfota, skäggig, enkelt klädd. Det var så han ville vara. Så klart kan man undra om han verkligen såg ut så, och för mig var det intressant att fundera över varför han skildrades på det viset.

Petra och Berta. Illustration: Emily Ryan

I ett sådant här sammanhang är ju illustrationerna helt avgörande — hur har du hittat din illustratör?

Jag letade länge efter rätt illustratör. Det finns inget häftigt eller fräckt eller läskigt och övernaturligt med texterna, jag är så less på att alla förlag verkar tro att det är sådant som barn vill ha, utan det är en ganska lågmäld berättelse. Jag visste att jag ville ha en god tecknare som också var stillsam och lågmäld, inte cool och poserande. När jag hittade Emily Ryan blev jag mycket glad. Hon är en väldigt bra tecknare!

Vem har du tänkt på som läsare medan du har arbetat med berättelserna?

Mina egna barn har funnits med i bakhuvudet. Jag tänker mig att läsarna går på lågstadiet. Och jag har tänkt på barnens föräldrar. Jag hoppas att de vill läsa berättelserna för sina barn!

***

Tack igen, Torhild Elisabet!

Visst är det här spännande?