Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

You are viewing Återbruk

Anna Sigrid skapar av det som redan finns

Det här kan vara den längsta intervju jag har publicerat här på bloggen. Men det är inget mot kommentarfälten när Anna Sigrid Pettersson visar upp sina kläder på i en Facebook-grupp där alla syr om gamla kläder och andra textilier till nya. Vi är många som är helt fascinerade av vad hon lyckas skapa av broderade dukar, herrkostymer och allt allt möjligt annat!

Så jag bad att få skicka några frågor. Jag tror att det är fler än jag som är nyfikna på Anna Sigrids gränslösa kreativitet och också på hennes skicklighet.

Gränslösa? Kanske inte riktigt. Materialet sätter ju gränser hela tiden, och jag undrar om det inte är en del av poängen.

Som Anna Sigrid skrev en gång: ”Ibland får man en idé … eller en gardin!”

***

Hej Anna Sigrid! Du visar helt fantastiska återbruksplagg på Facebook – hur började du din återbruksbana?

Jag har växt upp under små omständigheter, men också i en konstig känslolös tillvaro. Men min mamma visade tilltro till mina åsikter mycket tidigt, eller så saknade hon egna idéer. Så när det syddes eller stickades fick jag komma till tals.

Det syddes mycket under barndomen, och kusinkassar gick mellan familjerna, och jag fick ofta frågan hur jag ville att kläderna skulle se ut. Förmodligen var det en fostran att tänka färg, form och modell, utan att jag visste det då.

Jag var också ”kinkig”: hårt i midja gick bort, hårt runt hals — polotröjor — gick bort.

Och i takt med att jag lärde mig maskinen så började jag sy i smyg …

Älskade ljudet av saxens vandring över bordet, ett krkr krkr, som betydde något förväntansfullt.

Det här är en kass gammal Instamatic-bild som min mamma skannat och förstorat. Men det är en bild av en situation jag minns med värme. Det är min pappa och jag, vi trasslar upp garn. Vi kunde köpa garn, trassel och äffsingar från väverier, och så trasslades det upp och gjordes till nystan. Pappa knöt ryor och så stickades det. Och det fanns alltid ett lugn kring handens arbete. En möjlighet till full koncentration på att göra precis det vi gjorde, och inget annat! Allt utanför stängdes av och jag var ytterst närvarande i nuet. NU är bra! Förmodligen något jag lärde mig, övades in i, där och då och som jag har nytta av idag. NU är bra. 
***

Jag TROR det var så att min pappa var en god inspiratör. Min pappa var född mellan två systrar i en grupp av ”sladdbarn”. Han hade många syskon födda kring 1905–12, sen kom ”sladden” 1920–21 och 1923. Farmor bar elva–tolv barn, sju blev vuxna, så hon var nog rätt sliten. Så sladden, som bestod av mest tjejer, fick tjejfostran: sticka, sy, väva, baka och laga mat. Det gjorde han, och lärde mig.

Morsan stickade … På något sätt var det så i hemmet, att sitta med armarna i kors bara inte gjordes, men tid att lära mig tog hon sig inte. Det syddes, stickades, klipptes mattrasor, trasslades garn. Och det enda (?) godtagbara sättet för kvinnor i vår samhällsklass att umgås var ”syjuntor”.

Min lärare på lågstadiet ”fuskade” också, så vi fick ha syslöjd redan i årskurs två. Broderade en katt, minns jag.

Men innan dess… jag och mina bröder fick hjärnhinneinflammation och vi låg i omgångar på epidemisjukhuset, och där fanns en före detta syfröken som skulle sysselsätta mig (oss?). Också med broderi — jag fick av henne en liten chokladask, sån där åttkantig (Droste?), FULL med broderigarn!

Gick också som bland de första barnen i Västerås på ”fritids” som också var ett värsta pysselparadis, efter läxläsning förstås.

Och den ”riktiga” syslöjden i årskurs tre var väl proppen, trots en ovanligt trist och oinspirerande lärare, denna jäkla slöjdpåse…. i blårandigt Strömmatyg.

Men sedan, syfröken i fyran – där var det kärlek! Och vi fick sy kläder, och sedan dess har jag sytt kläder.

Jag var lång och stor redan som liten, så byxor och skjortor hängde på halv stång, oklädsamt!

För något år sedan var det återträff med mellanstadieklassen, och de berättade med gapande munnar och fascination 50 år efteråt hur jag sydde kläder till hela syskonskaran Trapp, som vi satte upp som teater. Morsans gardiner!

Och på vinden i huset vi bodde i fanns en uppsjö med gamla kläder, till mattrasor, och där var det bara att botanisera och sy. Pappa var vansinnig, han hade förmodligen magneter under fötterna för han lyckades alltid kliva på knappnålar. Hela tiden var det ont om pengar, eller att pengar skulle användas till annat, jag kan inte riktigt säga hur det egentligen var, och min mamma tyckte aldrig att det var nödvändigt att köpa något för det fanns ju kusinkassar, eller att ärva efter mina bröder.

Så, så var det nog, för att jag skulle få som jag ville fick jag fixa det själv. Och det finns massor med ”plagg” jag aldrig haft: V-jeans, parkas … Min ryssmössa, på modet, gjorde jag själv av morsans gamla fårskinnspäls. Den hade tidigare slaktats för att bli värmedyna i bilen.

När jag var elva flyttade vi in till Västerås, vindskläderna följde med, upp på vinden igen. Men det fanns en granne … det var många syskon och förmodligen ont om pengar, men hon hade Burda och sydde jättemycket, till alla barnen, och var en fena på problemlösning och återbruk, återanvändning … Och så kom jag i kontakt med Burda … på tyska visserligen, men med bilder och mönster.

Vad brukar oftast inspirera dig till ett nytt plagg – material som du får syn på, en bild någonstans, ett behov, något annat?

ALLT inspirerar: TV-program, Merlin, Vanity Fair, naturen, utställningar, folkdräkter, men också det befintliga materialet, som finns i mitt förråd. Jag brukar plocka tomma ”ölflak” från bolaget som blir som brickor jag lägger material i. Det kan ligga ett tag, en evighet eller en kvart, band, tråd, spets, dragkedjor, knappar … som matchar i färg och kvalitet, men också att mängden är ”rimlig”.

Bilder, andras alster förstås, inspirerar.

Och att bara lämna hemmet kan vara stimulerande i sig. Jag har ju slutat yrkesarbeta och är ofta hemma.

Barnkappa av ylleduk och linneduk med broderier. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Syr du mest till dig själv eller till andra?

Just nu lagar jag mest till andra. Till före detta arbetskamrater, ”helar” barnkläder, byter dragkedjor — det är tråkigt, men jag har lärt mig att stänga av — och ser till att förlänga livet på kläder. Alltså mer miljötänkande och att rädda andras hushållsekonomi.

Å andra sidan krävs det en viss kreativitet för att laga kläder så att barn, men också deras föräldrar, blir nöjda. Det finns en viss status och stil som föräldrar vill att barnen ska visa upp.

Men snart är trädgårdsarbetet över för i år, vaktelhuset klart och fåglar på plats och arbetet fortsätter inomhus, då syr jag mest till andra.

Framför allt syr jag på lust! Det som faller mig in, lockar, är inspirerande att genomföra, också tekniska utmaningar. Sällan syr jag till mig, jag har ju alla kläder jag behöver. Och lagningar!

Blandar du nytt och gammalt, eller är det en sport att bara återanvända?

Jag använder bara de material som finns i hemmet. Å andra sidan: eftersom många kommer hit med kläder, tyger, gardiner och även helt nya tyger använder jag det som finns. Om jag köper nytt så är det vliseline och dragkedjor.

Men visst är det en sport att använda ”gammalt”. Och det är en sport att spara minsta bit och sedan, trots litenheten, hitta ett användningsområde också för den lilla biten. Men också knäppt material, till exempel sockan i kappan, tavlor som tossor och liknande.

Men en vanlig souvenir vid utlandsresor är textilier eller sybehör på olika sätt. Det är billigt ofta men också roligt att vara i en vanlig affär som en vanlig kund. Så sådant nytt material kommer också till bruk.

Jag jobbar HÅRT på att inte köpa mer material överhuvudtaget. När jag köper material så är det på Tradera, Kupan, Myrorna eller annan loppis. Jag kan också plocka hem sånt som legat, hängt ute. En övergiven handske eller mössa som hängt under några veckor kan också hamna i mitt förråd. Och så, i väntan på.

När jag syr åt andra vill jag återvända deras material. Bonusbarnbarnet fick en ny dyna till Stokke-stolen, tillverkad av mammans fina före detta gardin. En klänning fick hon också av pappans skjorta.  Lilla flickan i Lofoten fick en väst av en tavla som hängt i gammelmorfars arbetsrum, hon fick också bebiskläder av gammelmormors spetsar, och så vidare. Min vän med textilskatten har gett mycket material till mig, och det kommer tillbaka i form av kläder till hennes barnbarn.

Mininecessär av två jeansfickor, försedd med dragkedja upptill och fodrad med gardintyg. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vad brukar du få för respons på kläder som du själv använder?

De flesta blir imponerade, som de inte fattar att det GÅR, överhuvudtaget att sy kläder! Många plagg är ”normala” och väcker bara uppståndelse när de får reda på att de är hemsytt. En del plagg är knäppa och det dras på munnar och skrattas, men det är alltid positiva kommentarer.

Och på barnplaggen?

Det är mycket klänningar och det blir så hyllade, kallas ljuvliga och söta. Kapporna får också oerhört positiva kommentarer. Själv blir jag lite störd över mig, för jag är så j-a trött på att tjejer ska vara söta. Och jag gör så mycket ”pynt”-kläder. Jag vill göra mer funktionskläder.

Men jag tänker hela tiden på bekvämligheten, minns barndomens plågor, så inget yllekli mot huden, inga hårda sömmar som trycker eller midjor som sitter åt. Kläder som jag lagar blir väldigt uppskattade av många föräldrar.

Klänning av broderad duk och duk med spetskant. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Gissningsvis, hur mycket tid lägger du i genomsnitt på ett plagg?

Phu … svårt att säga … eftersom jag är luststyrd så kan det gå jättefort, en–två timmar. Men det kan ta massor med tid om det är pärlbroderier eller vanligt broderi. Ibland går jag ”all in” och det tar ALDRIG slut. Jag satt fortfarande och broderade på min brudklänning två timmar innan gästerna kom.

Jag syr också ofta för hand för att ha full kontroll på varje stygn. Sedan fodrar jag ofta, och det tar tid men blir också bra!

Mesta tiden går det åt att slakta, och se till att material blir gångbart igen, tvätta, plockat fritt från trådar och stryka. Och det är så olika arbeten jag gör.

Vad gör du om det inte blir som du har tänkt?

Om plagget blir färdigt och inte som jag tänkt finns det lite olika tillvägagångssätt, ett är att tänka om, ett annat att lägga det i min Röda korset-kasse som när den är full går till Röda korset. Blir det inte färdigt så blir det liggande, och ibland blir det färdigt en annan gång, eller uppsprättat till nytt material.

Har du något projekt som du är extra nöjd med?

Det är olika … beroende på. Jag fick en kasse med trasiga barnkläder och jag lagade ett par blå trikåbyxor, hål på knäet. Jag hade ett resttyg, regnbågsvelour, som blev ett nytt knä, och för att det inte skulle se ”lappat” ut gjorde jag en bakficka av samma tyg. Och den där ungen blev så glad.

En annan unge, hon var normallång och så späd och jag sydde massor med kläder till henne, använde mönster för 3 år, och la på längden. Jag sydde henne en väst, utan bild, med ett pärlbroderi, Pelle Kanin, ungefär 20 centimeter hög. Jättehäftig! Hon var förstummad i en kvart!

Men rätt fort blir det att det senaste projektet är det jag är mest nöjd med.

Barnkappa av herrkostym som inemellan har varit damdräkt. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vilka är dina favoritmaterial?

Rena material, bomull, ull och siden. Där borde ylle stå först!

Vad har du för tips till den som vill börja arbeta som du?

Börja! Om det ska handla om barnkläder måste det gå fort! De växer så fort. Bara GÖR! Och strunta i om det inte blir så bra, för nästa gång blir det bättre. Använd gammalt material så svider inte kostnaden. Barn är okritiska så sy bara. Och låna böcker så du lär dig tekniken, för med rätt teknik blir det lättare.

Barnklänning med duk som ok. Foto: Anna Sigrid Pettersson

Vad arbetar du med, eller vad planerar du för, just nu?

Just nu färdigställer jag ett vaktelhus, jag ska hämta vaktlar på lördag [intervjun gjordes tidigare i höstas, Annas anm].

Men jag stickar också på en gammal trasig tröja som ska bli fin, hel och varm. Tröjan är till mig. Den gamla tröjan är tvättad och ligger i materialförrådet, i väntan på … Det är ett elände att ständigt öka i vikt och växa ur kläderna.

Och sedan har jag ett gäng trista surdegar som jag ska färdigställa. Kläder som en kvinna bett mig sy, och det är faktiskt inte så roligt. Och när det är klart har jag en liten flamskvävnad, min gamla grå tröja och annat som ligger på ett ölflak och frestar. På ett annat flak ligger en slaktad flanellskjorta och velourbyxor. Det finns också ett tredje flak, med gardiner från Alviks bibliotek och det där sista i vävstolen, där jag bara har tömt garnspole efter garnspole, så randigt i alla färger och bredder … jag vävde det 1974 och snart händer det, i väntan på!

***

Det tog emot att undanhålla er Anna Sigrids beskrivningar av hur varje plagg har kommit till — men gå med i Facebook-gruppen Sy och skapa om gamla kläder till nya! så kan ni läsa allihop och många fler!

Tack, Anna Sigrid, för all inspiration som du delar med dig av!

Glad nyhet för alla som inte kan leva utan bryggkaffe

Ni skulle bara veta hur mycket jag har tänkt ut att jag ska berätta för er … det är många, många gånger mer än det som syns här på bloggen.

Ibland är orsaken lika enkel som vardaglig som knäpp: jag har gjort det mesta av arbetet men glömt bort var jag sparade resultatet.

Idag kom jag plötsligt på att bilder på de fantastiska kaffefiltren som jag fick från Henrietta i Karlskrona i somras kanske inte låg i återbruksmappen, där jag har letat efter dem flera gånger, utan i en mapp som heter Henrietta. Ganska logiskt, eller hur?

Så nu får ni också se dem!

Bakgrunden är den här artikeln, och den här — om Anna Laxhed som kom på att hon kunde sy kaffefilter av minibitar av begagnat bomullstyg som hade blivit över, blindtestade dem med vänner och kom fram till att kaffesmaken inte påverkas alls.

Mönstret har ju alla som har filter hemma. Så små bitar av bomullstyg har de flesta som syr. Jag undrade om inte det här skulle kunna bli ett av de första någorlunda lönsamma hantverksmarknadsinslagen på länge och la ut frågan i gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook, där många medlemmar försöker både ordna det som behövs på olika platser i världen och samla in pengar genom att sälja handgjorda saker här i Sverige.

Några dagar senare fick jag ett fint kuvert med ett ännu finare handgjort kort i från Henrietta — och två filter!

Anna Laxheds idé var att använda vintagetyger från 1970-talet till filtren, och det har Henrietta också gjort. Jag är uppväxt med påslakan i den här stilen — jag tror att det var min farmor som köpte dem åt oss, fantastisk kvalitet, många av dem varade fram till för kanske fem år sedan — och blev så väldigt nostalgisk och glad!

Man kokar filtren på spisen när de är färdigsydda (i artiklarna beskriver Anna Laxhed exakt hur hon gör), sköljer dem och hänger dem på tork efter varje användning och kokar dem igen ibland så att de håller sig rena. Det verkar helt okrångligt.

Vinsten? Ja, inte är ett kaffefilter av papper superdyrt. Men många använder ett par om dagen, eller fler, och räknar man ihop det så blir det en del pengar. Ett sytt filter i bomullstyg håller länge, länge. Och dessutom blir man glad och kanske, som jag, nostalgisk varje gång man ser det!

Henrietta har sytt sina filter på en overlockmaskin, men det går finfint med raksöm och sicksack på en vanlig maskin också.

Se det här som ett tips om …

… du har barn som behöver en bra idé till syslöjden i skolan

… du syr tillsammans med barn hemma och de vill göra egna julklappar till kaffedrickare i släkten

… du syr för att sälja till förmån för något bra

… du vill komma igång med att sy men tycker att mycket verkar krångligt

… du har någon vän som vill göra sig av med gamla vävda tyger

… du har arbetskamrater eller vänner som dricker mycket kaffe och som du vill ge en liten julklapp till

… du är ansvarig för rättvis handel-skåpet i din församling och vill göra en extrasatsning på Eguale-kaffet genom att bjuda på något som passar till det

… du leder någon grupp där det behövs en enkel återbruksaktivitet

Ja, och Henrietta har ju försett mig med finfina tips tidigare också. Till exempel bivaxdukarna!

Mycket av nästan allt

I slutet av sommaren var jag i USA en vecka för att hälsa på min syster och hennes familj.

När jag hade lagt flera timmar på att fråga efter svarta knappar i olika butiker inne i stan gjorde vi det som de flesta amerikaner gör: åkte till ett butiksområde i en förort.

Nu har jag alltså upplevt Joann — och eftersom det var så monumentalt får ni följa med. Jag bad personalen om lov att fotografera, så allt är i sin ordning.

Gott om utrymme är en grundförutsättning för en Joann-butik. Den här butiksfasaden gjorde också att det var lätt att hitta butiken — när man väl hade svängt in på rätt enorma parkering (för det fanns flera byggnadskomplex och flera parkeringar).

Jag behöver väl knappt berätta att det skulle ha varit svårt att ta sig dit med allmänna kommunikationer?

40% rea på allt i de här hyllorna — en dröm eller en mardröm? Man måste verkligen vara begåvad med en speciell blick för att kunna se det som man vill ha när det är så många mönster som konkurrerar om uppmärksamheten. Och det här var bara en av kanske tolv gångar.

Om man tittar lite närmare ser man att en del av tygerna nog är tänkta för barn. Det med grodor tycker jag är ganska fint. Och det med piratvalar. Vem jag skulle sy till i ”Chill out”-tyget med glassar och körsbär är lite svårare att komma på. Och visst blir man lite lättad när blicken faller på alldeles vanliga, tråkiga, rutiga tyger?

Här hittade vi (det är min systerdotter som känner på en rulle) en enorm uppsättning färger av ett tyg som jag aldrig har sett förut. Möjligen antyder reaskylten att det inte har varit så lättsålt. Jag tror att det är något slags syntetisk fleece och att det är tänkt till plädar, kuddfodral och morgonrockar, men jag läste inte så noga och frågade aldrig.

Sedan såg jag att det skulle finnas garn och tänkte att om nu tygerna nästan anfaller mig så känner jag mig säkert mer hemma i garngångarna.

Det här är bara en av dem — jag minns inte hur många det fanns.

En del av er kanske inte tror det, men såhär är det: det kan bli för mycket med garn också. I alla fall för mig.

En bit bort i den här gången hittade vi enorma mängder knappar. Efter lite letande hade vi det vi behövde: fem tunna remsor med fem enkla svarta knappar på varje.

För mig blev det här en så övertydlig bild av att överflödet aldrig kommer att göra världen bra. Istället för att bli inspirerad av alla möjligheter blev jag nästan yr. Nu när jag tittar på bilderna längtar jag till garnkorgen och påslakanshyllorna i en Erikshjälpen Second Hand-butik. Om jag inte har så mycket att välja på sätter min hjärna igång med att tänka ut vad jag skulle kunna göra med det som finns. En återbruksutmaning är mycket mer produktiv än en sådan här butik där nästan allting finns.

Vad tycker ni?

Lite extra kärlek

I tisdags fyllde min mamma år, och när jag letade efter en bild av henne hittade jag den här:

Det är en ganska exakt tre år gammal bild — hennes sjätte barnbarn hade just kommit, och han fick ärva sin storasysters nyföddräkt. Den ingick i ett litet paket med kläder som en äldre kusin och jag hade satt ihop tillsammans innan storasyster föddes, och de första bilderna av båda barnen togs med ”Du är fin”-dräkten på.

Vi hade gått till en second hand-butik i London, en av organisationen FARA:s, och hittat ganska många plagg som fanns i en tre-för-ett-pund-korg. Vi valde ut de ljusa, enfärgade. Jag minns inte om det blev nio eller tolv …

Just då var det ganska svårt att hitta textilpennor inne i London, så vi experimenterade med det vi kunde få tag på. Jag gjorde konturer till stjärnor och hjärtan på tre plagg för att sätta igång det hela … och sedan hände det mycket!

En fick ett äpple, en blev ”Du är fin” och en blev ”Jag tyker om dig” (extra fint utan c, eller hur?), till exempel.

Att rita på trikå kan vara svårt för barn eftersom man inte kan dra med pennan så hårt tryckt mot underlaget, så som de ofta gör på papper. Men de kärleksfulla intentionerna är uppenbara! Och man kan naturligtvis ta fram färger och stämplar också.

Det här kan vara ett tips på flera sätt:

  • mycket personlig nyföddpresent till ny familjemedlem eller vänners barn
  • ge bort plagg tillsammans med pennor till blivande storasyskon eller storkusiner
  • rädda skänkta plagg som har någon liten fläck
  • workshop där barn och vuxna får göra i ordning plagg till startpaket

Fler idéer?

En annan skjortklänning

Av Posted on Inga taggar 0

Minns ni Ullas fina klänningar av kasserade herrskjortor?

Många har liknande idéer, och det kan man ju förstå — tyget i herrskjortor är ofta så fint. Här är en annan modell!

Tipset om den hittade jag i gruppen Handarbeta för välgörenhet på Facebook, och den som har gjort den är en kreativ sömmerska och mamma som heter Sarah och som har bloggen Life is Beautiful.

Såhär gör man:

Visst känns det som om man måste prova?

Finns det inga storvuxna skjortbärande män i ens närhet så kan man ju fråga på närmaste second hand-inlämning om sorterarna där kan tänka sig att lägga undan några stora skjortor som inte kommer att skickas ut i butiken!

Istället för plastfolie: Bee-Wraps (bivaxdukar)

De senaste månaderna har jag sett att Henrietta i Karlskrona arbetar med ett alternativ till den plastfolie och de plastpåsar som flyter omkring i köket hemma hos de flesta i västvärlden: hon vaxar begagnat bomullstyg. Bee-Wraps kallas det på engelska. Ett svenskt ord som man kan använda är bivaxdukar.

Man kan köpa bivaxdukar på många håll numera, till exempel här.

Bivaxdukarna används till det mesta som man brukar ha mjuk plast till, men de tål inte värme, och man kan inte använda dem till rå kyckling eller rått kött.

Jag bad Henrietta att berätta. Här kommer det!

***

Om man vill ha ett alternativ till plastpåsar, plastfolie och aluminiumfolie kan man göra bivaxdukar.

Det man behöver är nytvättat och struket bomullstyg, bivax, bakplåtspapper och en ugn eller ett strykjärn.

Jag använder återbrukade tyger, till exempel påslakan och örngott.

Bra mått är till exempel 35×35 centimeter, 30×30 centimeter, 25×25 centimeter och 20×20 centimeter.

Det gör inget om tyget är ganska tunt och slitet. Bivaxet gör det stelare.

Bivax kan man köpa i olika internetbutiker. Om man har en biodlare i närheten kan man ju fråga om man kan få köpa direkt.

Om man gör sina bivaxdukar i ugnen värmer man ugnen till 100 grader, tar sin tygbit, och lägger den på ett bakplåtspapper på en plåt.

Strö över bivax, ungefär 25 gram per tygbit, och in i ugnen med plåten.

När bivaxet har smält kanske det fattas lite i hörnen. Då kan man bara lägga lite mer bivax där och ställa in plåten i ugnen på nytt.

Använder man strykjärn så lägger man tyget på ett bakplåtspapper på strykbrädan, strör vax på tyget, lägger ytterligare ett bakplåtspapper ovanpå och stryker tills bivaxet har smält.

Jag brukar hålla bivaxduken i hörnen medan den svalnar och stelnar.

Nu har du gjort dig en bivaxduk som är klar att använda.

Om du vill ha den runt en skål så formar du duken över skålen och håller lite med händerna — värmen gör att bivaxet smälter ihop lite.

Om bivaxduken blir smutsig så skölj den med lite ljummet vatten och eventuellt lite diskmedel. Låt den torka och använd den igen.

***

Tack Henrietta!