Den här veckan har jag fått en osannolikt fin hejdåpresent: min kollega Malin kom med en vacker äppelpaj med flätat lock. God var den också!
Vi började prata om favoritböcker och läsning, och det visade sig att vi båda två är fascinerade av Tove Jansson och fick Vem ska trösta knyttet? tidigt. I min familj läste vi också Vad tror du att det hände sen? många, många gånger.
Och så brittiska klassiker och mest av allt Jane Austen … och då kom jag på att jag inte har berättat om Sybil Brinton här på bloggen efter att jag verkligen hade läst hennes bok, inte bara lyssnat på den (och den inläsning som jag hittade var inte bra).
Sybil Brinton var en brittisk kvinna som av allt att döma bara skrev en enda bok och som inte utmärkte sig så mycket på andra sätt under sin livstid — men som har gått till litteraturhistorien som fan fiction-genrens uppfinnare (nå, utan att använda det begreppet själv). Fast sedan har förstås några forskare hittat tidigare exempel på hur förtjusta läsare har skrivit fortsättningar på romaner, och faktum är ju att till och med Jane Austens egen familj försökte skriva klart Sanditon som hon bara hann med tolv kapitel i innan hon dog.
Det verkar inte finnas så mycket att läsa om Sybil Brinton, men liksom Jane Austen var hon länge sjuk. Hon gifte sig som 34-åring och dog tjugo år senare. Man kan ju undra hur många gånger hon hann läsa de sex romanerna!
1913 kom Sybil Brintons roman Old Friends And New Fancies ut, och eftersom det är mer än 70 år sedan hon dog finns den nu i en hel rad utgåvor.
Jag hoppas att hon fick royalties medan hon levde också, och att hennes efterlevande har fått royalties, för det här att förlagen väntar ut 70 år efter en författares död är så cyniskt.
Om hennes bok nu inte är den första fan fiction-romanen så är den i alla fall intressant på minst ett annat sätt: hon har gjort den lilla justeringen att hon har antagit att alla Jane Austens romaner utspelar sig ungefär samtidigt. Sedan har hon tänkt ut flera miljöer där de kan tänkas träffas efter berättelsernas slut. Och så ser hon till att de gör det — huvudpersoner och bipersoner från alla de sex romanerna!
Är det lyckat?
På flera sätt har Sybil Brinton lyckats imitera Jane Austens stil och fångat personlighetsdrag hos dem hon skriver om. Hon har också — medvetet eller omedvetet — plockat ihop sina huvudpersoner bland de unga människor som inte hann hitta någon att gifta sig med i Jane Austens romaner och gjort dem till huvudpersoner här. En del av dem (som Mary Crawford från Mansfield Park) känner ivriga läsare ganska väl, en del (som William Price från samma berättelse) nästan inte alls.
Tyvärr har nästan alla som är med förlorat det som gjorde dem intressanta och roliga att läsa om. Tydligast blir det kanske med Elizabeth och Mr Darcy, som bara är bipersoner i den här berättelsen, och med Emma och Mr Knightley, men bipersonerna-som-har-blivit-huvudpersoner har också blivit mycket mesigare. Händelseutvecklingen ter sig, åtminstone för mig, till stora delar helt osannolik.
Och ändå är det svårt att låta bli att läsa och svårt att inte bli fascinerad av att Sybil Brinton hann genomföra det här projektet innan första världskriget bröt ut. Vilket annorlunda arbete jämfört med att skriva fan fiction nu, vid en dator, med alla möjligheter att redigera och kontrollera sina egna idéer och söka på namn och ord i pdf-utgåvor och skicka iväg till vänner som kan läsa och hjälpa en vidare.
Naturligtvis finns det också ganska många läsaromdömen — en del av Jane Austens läsare läser ju allt skönlitterärt som har någon koppling till henne. Den här recensionen innehåller en del saker som jag håller med om.
Ska man läsa eller inte?
Det är inte så att jag ångrar att jag gjorde det, men jag skulle inte ha velat läsa hela romanen på skärm (den finns på The Gutenberg Project), och LibriVox-inläsningen på Youtube är helt förfärlig. Den utgåva som jag beställde i bokhandeln blev rolig (om än också irriterande) kvällsläsning i ett par veckor i början av pandemin förra året. Och som sagt, det är Sybil Brintons idé och det faktum att hon genomförde den som är den stora behållningen. Tänk om man hade kunnat få träffa henne och fråga om allt!