Något som jag är väldigt tacksam över är att det inte bara är min egen smak, mina egna intryck och mina egna förväntningar som avgör vilka berättelser och idéer och intryck som tar sig in i min tillvaro.
En nybliven tonåring som jag känner föreslog i början av förra året att vi skulle ha en bokcirkel, bara vi två, och hon hade redan tänkt ut två böcker som vi kunde läsa.
När jag hämtade dem från beställningshyllan i bokhandeln tillsammans med några klassiker sa mannen i kassan att det var en blandad hög, och intressant, och så skrattade han lite. Jag sa att jag hade lovat att läsa tillsammans med en tonåring och pekade på The Hate U Give, och han sa: ”DEN är verkligen bra.”
The Hate U Give är Angie Thomas första roman.
Den är skriven för tonåringar, men nu finns den i en hel rad olika utgåvor, och en del av dem ser ut att vara gjorda för vuxna. Den som jag köpte har ett omslag som är gjort efter att filmatiseringen gjordes, men jag har inte sett filmen än.
Den svenska översättningen har fått behålla originaltiteln — som ju verkligen inte går att översätta eftersom den är både ett Tupak Shakur-citat och en akronym. Ordet thug används i vissa sammanhang när man talar om en gangster eller drogförsäljare, och enligt Tupak Shakur betydde ”Thug Life” i en av hans stora hits ”The hate you give little infants f*cks everybody”, alltså ungefär ”det hat som du/man riktar mot små barn förstör livet för alla”. Jag har läst enbart på engelska, men det är Amanda Svensson som har gjort den svenska översättningen, och sedan jag upptäckte boken har jag sett att hon har fått mycket beröm för sin insats.
Varför är jag så glad att den nyblivna tonåringen valde just den här boken?
Det finns så många anledningar att jag knappt vet var jag ska börja.
Just när jag hade läst ut den fylldes sociala medier av filmklipp och bilder från en gata i Minneapolis där en polis har tvingat ner George Floyd på gatan och kväver honom genom att trycka ett knä mot hans hals.
Tack vare Angie Thomas berättelse förstod jag det som hände sedan på ett sätt som var nytt för mig.
Hon har skrivit en tonårsroman, och de första sidorna är som festerna i ungdomsfilmer från 1990-talet: mycket folk, hög musik, ojämlika vänskaper, statustävling, meningslösa bråk, dialoger som låter som parodier.
Men när festen avbryts på ett dramatiskt sätt och huvudpersonen ger sig iväg med sin just återfunna barndomsvän händer det som hände George Floyd och som har hänt så många andra: poliser i grupp reagerar lite för snabbt, missbedömer en situation, låter sina fördomar få fritt spelrum och dödar en människa.
Så mycket tror jag att jag kan berätta utan att förstöra läsupplevelsen för någon, för Starrs väns död är utgångspunkten för romanen.
Eftersom jag blev så fascinerad av det jag läste har jag lyssnat på flera intervjuer med Angie Thomas, och i en av dem berättar hon om hur hon som enda icke-vita student på sin collegekurs började skriva om det som händer Starr, halvt självbiografiskt, i novellform. En lärare påpekade att det höll på att bli mycket mer än en novell, och hon la projektet åt sidan ett tag. Men så plockade hon fram det och började bygga ut det till den roman det hade potential för.
Starr har en stor och högljudd och spretigt sammansatt familj med en styvbror som är bara lite äldre än hon själv och som har en missbrukande mamma. Själv har hon en mamma som har lyckats skaffa sig en sjuksköterskeutbildning och har chans att söka sig vidare till en bättre tjänst. Pappa har suttit i fängelse för droghandel och börjat om med en liten matbutik men känner fortfarande många i den kriminella världen. Morbror är polis och tvingas hela tiden både försvara sin yrkeskår i familjen och försvara sin familj och andra med samma ursprung i sitt arbete. Starr och hennes lillebror går i en ”fin” skola i en annan del av stan där de är udda på grund av sin hudfärg, och när de kommer hem är de också lite udda därför att de inte stannar hemma med de andra.
Ett tag tyckte jag att persongalleriet blev som en bingobricka med alla bakgrunder och egenskaper och komplikationer. Ett tag tyckte jag också att Angie Thomas ambition var lite för tydlig: hon vill så gärna berätta så att alla ska förstå.
Sedan blev jag bara mer och mer övertygad om att The Hate U Give är ett både pedagogiskt och litterärt mästerverk. I ungdomsromanens form, rakt på sak och med både vardagsdramatik och samhällsdramatik (som de senaste åren har påverkat hela västvärlden), har hon lyckats gestalta något som så många måste få ta del av såhär, i en berättelse, för att kunna ta till sig det. Hon har byggt in alla de beståndsdelar som antagligen finns i alla de tragedier som vi bara ser glimtar av i medierna, och hon har fördjupat dem och låter oss lära känna människor som det är omöjligt att inte bry sig om. Hon lyckas till och med göra den unge mannen som dör till en verklig person med charm, generositet och egna tankar och med en obetänksamhet och en desperation som har fått honom att hamna i kriminalitet.
Det här var kanske inte det bästa sättet att övertyga någon att läsa en tjock bok med en ung kvinna i luvtröja på omslaget. Men om det behövs: glöm allt jag har skrivit om hur mycket det finns att beundra. Vill du läsa en bok som nästan läser sig själv och som samtidigt ger så många chanser att se på världen ur nya perspektiv, så bara skaffa The Hate U Give och läs den. Om mitt exemplar inte redan var utlånat skulle jag erbjuda det direkt till den första som hör av sig!
Och en liten extrasak: Jag bad litteraturvetaren Lena Kjersén Edman att recensera boken i tidskriften som jag är redaktör för (hennes recension finns här). Hon ville skriva om hur Starr och hennes familj och vänner pratar, och det förstår jag, för dialogen i boken är så levande. Men vad skulle vi använda för begrepp? Det slutade med att jag skrev till Angie Thomas agent och frågade, och hon svarade att regional dialect är vad Angie själv kallar det. Så det översatte vi. Nu vet jag det!