Stötta varandra

Nu är Suzanne tillbaka i Aten, och jag har bett om lov att publicera en av hennes dagsrapporter. Det är så förfärligt att det här arbetet ska behövas och så underbart att Suzanne och hennes vänner tar sig an det. Matutdelningen och kontakten med familjerna — det som de stora biståndsorganisationerna borde ta hand om eftersom det är så uppenbart att det behövs och har behövts länge — tar det mesta av volontärernas dagar. Men de hittar på något extra ganska ofta!

Vi har haft en underbar eftermiddag och kväll med vår ungdomsgrupp. Maria och Aster hade först en workshop kring flickor och kvinnors rätt i samhället och familjen, försörjning och att starta ett litet företag. Allt utgick helt och hållet från tjejernas önskemål. Det var spännande diskussioner och tankar som fyllde de två timmarna. Många tankar kring afghanska flickors svårigheter att få bli självständiga individer om de samtidigt vill ha en fortsatt kärleksfull relation till sin familj. Det är så mycket som rör sig i huvudet på dessa flickor.

Jag tror att de på den här bilden här diskuterar sina rättigheter som kvinnor. Maria frågade vid ett tillfälle när kvinnor blir myndiga i Afghanistan. Tjejerna tittade på varandra, och så sa en av dem:

”Jag vet faktiskt inte om kvinnor blir myndiga i Afghanistan.”

Så många drömmar om framtiden och så många murar som måste rivas för att de ska kunna få bli ”sin egen kvinna”.

Eftersom det är väldigt svårt för flyktingar här i Aten att få jobb kom diskussionen att handla om hur man kan skaffa sig en försörjning och hur man kan starta ett litet företag.

De har massor med olika affärsidéer. Razia gör ju redan sina fantastiska kort som faktiskt gör så att familjen har mat på bordet.

När workshopen hade avrundats åt vi lite pizza, spelade och sjöng och bara umgicks en stund innan det var dags att sätta igång med att göra tvål.

Tyvärr var två av tjejerna tvungen att åka hem. Den ena tjejen bor i lägret Malakasa utanför Aten och ville vara säker på att komma hem innan det blev mörkt. Det är en 45 minuter lång tågresa för henne, och Malakasa känns inte som ett särskilt tryggt ställe när mörkret har lagt sig. Jag har varit där flera gånger, och det är verkligen inte ett ställe där jag skulle vilja att mina barn växte upp.

Jag är så ledsen över alla dem som har varit tvungna att flytta dit, men efter att de grekiska myndigheterna helt och hållet slutade att hjälpa flyktingar med boende och matpengar har många många familjer nödgats att flytta till de olika läger som finns runt Aten.

Hur som helst fortsatte vi andra i ytterligare tre timmar och gjorde tvål.

Två olika tvålar blev det. En gjöt vi i formar, och alla fick välja färg och doft från alla de doftprover jag fick när jag beställde saker för att vi skulle kunna ha workshops i Aten. Det var ett väldigt sniffande innan de bestämde sig för vilken doft de ville ha.

Vi gjorde också en tillsammans allihop, en som vi gjöt i en mjölkkartong. Den står nu och gellar i ugnen på Beams of Hope. På onsdag ska vi träffas igen och skära den. Jag längtar!!! Det är så himla roligt att skära tvål. Speciellt sådan som man inte har en aning om hur den kommer att bli. Bättre än ett kinderägg. Den har ju bara tre överraskningar i en. Vår tvål har minst 8 överraskningar.

Vill du vara med och stötta arbetet på Hope Café? Mycket av resurserna går till matutdelningen, men Suzanne och hennes volontärkolleger ser också bland annat till att skolbarn i flyktingfamiljerna får ryggsäckar med det skolmaterial som de grekiska skolorna kräver att alla barn ska ha med sig. 123 242 8837 är swishnumret!