En av alla saker som jag ångrar, inte en av de värsta men ändå, är att jag inte frågade min farmor vad det var som hon tyckte så mycket om med Nevil Shutes romaner.
Mannen med sälgpiporna stod i en av hennes bokhyllor, och när jag hade fått veta att den var en stor favorit och hittade fler av samme författare på antikvariat gav jag henne ett par andra.
Varför såg jag inte till att läsa dem och prata med henne om dem?
Nu har jag läst på lite om Nevil Shute istället och sett på flera ställen att han gärna skrev om piloter och flyg och flygplansteknik, att han uppfann ett eget slags science fiction med romaner där delar av berättelsen utspelade sig i framtiden, att två av hans mest kända romaner är just Mannen med sälgpiporna (som har andra världskriget som bakgrund) och På stranden (som börjar efter en stor katastrof) och att han ofta har ”vanliga människor” som huvudpersoner, ”vanliga människor som hamnar i ovanliga situationer”. I den bok som jag läste först, Tre svarta höns (en ganska konstig svensk titelidé — i original heter den A Town Like Alice), är huvudpersonen en ung brittisk kvinna som blir ett slags krigsfånge i ett asiatiskt land under andra världskriget, till exempel.
Rosemary, den kvinnliga huvudpersonen i In the Wet, uttrycker det såhär:
”We’re living in history (…). What’s happening now will be in all the history books in twenty years time, for better or worse. And we’re in the middle of it, you and I. We shan’t be in the books, because we’re not important people. But we’re in it just the same, in it up to the neck and all the time.”
Översatt blir det ungefär såhär:
”Vi lever i historien (…). Det som händer nu kommer att finnas i alla historieböckerna om tjugo år, hur det än går. Och vi befinner oss mitt i den, du och jag. Vi kommer inte att vara med i böckerna, för vi är inte viktiga personer. Men vi befinner oss i den ändå, upp över öronen och hela tiden.
In the Wet gavs ut 1953 men utspelar sig mest på 1980-talet. Jag började läsa den för flera år sedan men tog tag i den ordentligt först förra året.
Och nu kommer det konstiga: Nevil Shutes huvudperson i 1980-talsdelen av berättelsen är en australiensisk pilot. Australien och Kanada är delar av det brittiska imperiet och mycket rojalistiska. Storbritannien självt styrs av politiker som har suttit vid makten alldeles för länge — det är fortfarande ransonering på livsmedel, medborgarna har mycket lite handlingsutrymme, och kungafamiljen är ett slags gisslan hos politikerna och förutsätts ställa upp på allt som krävs, utan att ha några som helst egna åsikter eller önskningar.
Precis samtidigt som jag läste andra halvan av boken kom nyheten att en av Storbritanniens prinsar och hans fru lämnade det brittiska kungahuset.
I Nevil Shutes roman händer det redan på 1980-talet: drottning Elizabeth och prins Philip har bara två barn, prins Charles (lustigt nog blond!) och prinsessan Anne, och den australiensiske piloten, som har fått uppdraget att flyga ett plan som Australien har ställt till kungafamiljens förfogande, blir den som hjälper en av familjerna att fly från England.
Jag undrar om Nevil Shute verkligen i början av 1950-talet trodde att det skulle kunna hända eller om han tog i allt vad han kunde för att göra framtiden så konstig som möjligt.
Något som hans berättelse och de senaste dagarnas rapportering har gemensamt är att de är fulla av tragik — en familj där människor inte klarar att stötta varandra, instängdhet, längtan efter frihet och längtan efter att få vara ifred och vara sig själv (vad nu det är när man är en kunglighet).
Hur det slutar?
Inte alls som jag hade trott. Eller: precis när man tror att det är dags för upplösningen händer något helt annat.
Jag skulle gärna ha hört vad min farmor hade att säga om det och om hela romanen, men nu kan jag ju inte fråga. Kanske har du som läser det här läst den och vill berätta något för mig?
***
Och en liten sak till:
Ett av de science fiction-inslag som Nevil Shute har lagt in i berättelsen är att Australien har ett demokratiskt system där alla vuxna har en röst var men där man också kan tillägna sig fler röster på olika sätt så att en person kan ha upp till sju röster totalt. Den manliga huvudpersonen (som alltså är australiensare) förklarar det för den kvinnliga (som är brittiska) och berättar om hur bra det är. Själv har han, trots sin mycket enkla bakgrund, kommit upp i tre röster. Vilken tanke va?