Några rader som jag återupptäckte häromveckan och inte har kunnat sluta tänka på kommer här:
Det är Anne Elliot, huvudpersonen i Jane Austens roman Persuasion, som samtalar med en manlig vän. Han är förvånad över att hans systers fästman så snart efter systerns död (ett år) har förlovat sig igen, och när han framställer mäns känslor som starkare och mindre benägna att förändras protesterar Anne. När han hänvisar till allt som finns skrivet säger Anne:
” ... if you please, no reference to examples in books. Men have had every advantage of us in telling their own story. Education has been theirs in so much higher a degree; the pen has been in their hands. I will not allow books to prove anything.”
Alltså ungefär såhär:
”… men snälla du, referera inte till exempel från böcker. Män har alltid haft privilegiet att berätta sin egen historia. Utbildningen har kommit dem till del i mycket större utsträckning; pennan har legat i deras hand. Jag tror inte att böcker bevisar någonting.”
Är det inte fascinerande att Jane Austen i början av 1800-talet kunde formulera något så grundläggande i berättande och historieskrivning så tydligt, och mitt inne i en dialog? Jag blir helt tagen när jag tänker på det.
Nu har jag också sett hela 1971-BBC-TV-serien Persuasion på Youtube. Här är första avsnittet:
Vad tyckte jag?
Jo, den tog sig!
I början är manuset helt förfärande dåligt. Anne pratar och pratar om saker som hon i Jane Austens bok aldrig skulle nämna högt — för hon har ju ingen att verkligen anförtro sig åt. Det är i själva verket en av berättelsens stora poänger! Sedan fortsätter hon med att säga ganska många små saker rakt ut i alla möjliga situationer, till synes utan att tveka. Men det stör mig inte lika mycket som dialogerna i början. Så om du behöver lite mer Jane Austen nu i december tycker jag nog att det går att rekommendera den!