Nu har jag ganska mycket att visa er igen, det händer mycket som är fint och bra också i dessa konstiga, konstiga tider — men samtidigt har den här bloggplattformen bestämt sig för att mitt utrymme för bilder är proppfullt. Jag gör dem så små, så små, men de är ändå för tunga tydligen. Så i väntan på nytt utrymme bjuder jag på något vackert som den inte protesterar mot. Det är min gamla violalärare Linn som spelar: