Här kommer ett boktips från ett av min systerdotters och mina långa bokhandelsbesök i London! Att gå till bokhandeln är i stort sett vårt gemensamma nöje — eller i alla fall det enda som passar ihop med hennes vardagsbehov och samtidigt med mina enorma behov av att ta vara på tiden med henne och i en storstad som jag tycker är så spännande.
Proteststickning alltså!
Och naturligtvis kan man beställa boken i en vanlig bokhandel här i Sverige istället för att gynna monster-internet-handlarna som redan dominerar marknaden. Man frågar bara — de flesta småbokhandlare tycker att det är roligt med specialbeställningar.
Proteststickning är något som alla stickare kan ägna sig åt. När jag gick i gymnasiet framförde en av esteteleverna en monolog där en kvinna berättade om hur hennes man hade sprungit rakt på hennes stickor gång på gång på gång (är det någon annan som har hört den?), men annars är ju stickandet mycket fredligt, och proteststickandet är det också, i alla fall medan man stickar. Sedan kan det bli allt möjligt!
Det har en hel del gemensamt med gerillastickandet, men proteststickare har alltid ett protestbudskap att framföra, och de är inte nödvändigtvis anonyma.
Det här är nog det mest kända exemplet: de rosa mössorna, med fyrkantig överkant och ofta också med avsydda öron, som många, många människor i många länder stickade och tog på sig för att protestera mot sexistiska beteenden (mest USA:s presidents, i alla fall från början).
Egentligen behöver man nästan ingen beskrivning till dem, men jag förstår ju att de måste vara med i boken — berättelsen om dem är ju viktig!
Det som jag har lite svårt för både med gerillastickning och med den här typen av manifestationsstickning är att det går åt material till något som inte har någon praktisk funktion. Jordens och människans materiella resurser är så begränsade, och det är så många som inte har ens det nödvändigaste.
Men med det resonemanget skulle man ju avstå från nästan all konst också, och det menar jag såklart inte att man ska. Så …
De här vantarna fyller i alla fall vantfunktionen lika bra som andra slätstickade vantar. Och det finns ju mycket mönsterstickade, tvåfärgade också, om man vill ha varmare — till exempel Maria Lärkängs Gudrun-vantar som (det är mitt intryck i alla fall) har varit väldigt populära bland svenska stickare och som absolut skulle ha passat i boken.
Ordvitsande är oftast mycket tacksammare på engelska än på svenska, tycker jag, och konfodralet är kanske ett exempel på det. Det här är något som jag nog aldrig skulle lägga tolv timmar av mitt liv på (eller hur lång tid det nu skulle ta), men jag förstår såklart att det är en maffig känsla att gå ut och montera den på alldeles rätt ställe när den är klar.
Som ni ser står det inget författarnamn på boken. Är författarna anonyma för att kunna fortsätta arbeta som gerillastickare? Är det ett förlag som har kommit på att man kan slå mynt av en rörelse som inte håller på sin upphovsrätt än? Eller är det en kombination av de två?
Att kalla på världens uppmärksamhet och fästa den vid något som behöver ändras är i alla fall något av det mest angelägna man kan ägna sig åt, eller hur? Heja alla som försöker!