Sign up with your email address to be the first to know about new products, VIP offers, blog features & more.

Överleva och lite till

Av Posted on Inga taggar 0

The Endless Steppe är en mycket, mycket speciell bok.

Det är lika förfärligt som fantastiskt att den finns överhuvudtaget.

Författaren och huvudpersonen, Esther Hautzig (född Rudomin), är ett av de många barn som tillsammans med sin mamma och pappa deporteras till Sibirien under en av Sovjetunionens stora omflyttningskampanjer. Hennes föräldrar har inte gjort något särskilt för att straffas på det viset – de råkar bara tillhöra en grupp som ledningen bestämmer ska flyttas, nämligen ”kapitalister”. Och snabbt ska det gå. Det är krig i Europa sedan två år, östra Polen är under Sovjetunionens kontroll, 1941 vet förstås ingen hur länge kriget kommer att fortsätta, och Esther är tio år.

En skolutgåva av boken.

Inget hade kunnat förbereda en välbeställd judisk klockmakarfamilj från Vilnius (vid den här tiden är Vilnius inte Litauens huvudstad utan heter Wilna och ligger alltså i Polen) på den två månader långa tågresan i boskapsvagnar eller på livet i Sibirien, där de vuxna till en början blir gruvarbetare och där livet bara blir något lite enklare och friare efter ett par år när familjen tillåts flytta till en sibirisk by.

Samtidigt fortsätter ju andra världskriget, och Esthers mamma inser sent omsider konsekvenserna av ett snabbt och desperat beslut. När familjen skulle föras bort dök hennes bror upp, och för att rädda honom ljög Esthers mamma och sa att han inte hörde till familjen. Det hon räddade honom till blev, förstår hon, något mycket värre.

För några år sedan var jag på Ockupationsmuseet i Riga och råkade höra delar av en guidad tur där. Guiden berättade om hur mammor, barn och åldringar från Lettland lämpades av mitt ute i ödemarken i Sibirien och fick gräva och bygga sig ett slags backstugor där – att bygga hela hus var inte att tänka på. En extra backstuga användes som förvaringsrum för alla de människor som dog under vintern och inte kunde begravas medan marken var frusen.

Den berättelse som jag är säker på att jag aldrig kommer att glömma är den om mamman som råkade skada sig och blödde ur ett sår på handen. Hon insåg snabbt att näring gick förlorad på det viset och lät ett av sina barn slicka i sig blodet. Efter det stack hon sig regelbundet i fingrarna och lät sina barn suga på dem för att de skulle få i sig åtminstone något.

Esther Hautzig. Bild lånad från The James C. Kirkpatrick Library, University of Central Missouri, http://guides.library.ucmo.edu/hautzige

Just det händer inte i Esther Hautzigs skildring, men hon gör verkligen den ändlösa stäppen verklig för sina läsare och berättar bland annat om sommarhettan, om den ständiga bristen på mat och om hur livsfarligt det kan vara att gå ut på bygatan ensam en vanlig vinterdag. Mörkret och kylan gör att vem som helst kan gå vilse på bara någon minut, frysa ihjäl och bli hittad först långt fram på våren. Det gäller att alltid gå tillsammans. Men stäppen drar också Esther till sig – trots dess brutala ogästvänlighet inser hon, när familjen till slut blir fri att ge sig av, att hon har haft sitt hem där och att hon alltid kommer att höra till den.

En ganska ny utgåva av boken.

Att jag har läst The Endless Steppe beror på att en agent gav mig den på Frankfurts bokmässa för ganska många år sedan. Kanske hade den just kommit i en nyutgåva på engelska då, för det gör den ibland – den räknas som en klassiker, och jag har till och med sett läsarrecensioner där det står att den är ”bättre än Anne Franks dagbok”, hur man nu kan jämföra sådant. Jag läste många självbiografiska historiska böcker och historiska romaner under en period och hoppades att jag skulle hitta sådana som vi kunde ge ut på förlaget där jag arbetade. Det tydligaste resultatet av det arbetet blev Gudrun Pausewangs dokumentärnovellsamling Jag var där, och den finns faktiskt fortfarande att få tag på – En bok för alla gav ut den i en ny utgåva för ett par år sedan.

The Endless Steppe kunde vi inte ge ut. När Esther Hautzig sammanfattar sina fem år i Sibirien och försöker förstå varför hon överlevde när så många andra dog blir hennes slutsats, så som jag tolkade den, att det gällde att satsa på sin egen överlevnad i varje ögonblick och inte låta sig påverkas av andras behov, av vänskaper eller av något slags medmänsklighet. Naturligtvis hade hon rätt att tolka och berätta som hon vill – det var ju hon som hade varit med om alltihop. Det fanns så mycket mer i hennes berättelse, men det allra sista var inte ett budskap som jag ville se till att översätta och sprida.

Den hade faktiskt kommit ut på svenska två gånger tidigare, på 1970-talet och 1980-talet: en gång som Flicka i Sibirien och en gång som Stäpp-barn. Så den borde gå att beställa från bibliotekens magasin eller som fjärrlån!

En pytteliten detalj som verkligen fångade mig i den utgåva som jag fick, och som nog egentligen är anledningen till att jag skriver om boken här, var tryckortssidan, kolofonen, en sida som oftast är nummer fyra och som innehåller en massa formell information om boken: när och var den är tryckt, vilka som har varit inblandade i produktionen, rättigheter och sådant. Om en författare har skrivit fler böcker nämns de ofta där. När jag har letat har jag hittat en hel rad, bland annat A Gift for Mama och Remember Who You Are, men i ”min” utgåva fanns det bara en titel utöver hennes barndomsbiografi: Let’s Make Presents – One-Hundred Gifts for Less Than One Dollar. Jag undrar om inte den titeln säger mer om orsakerna till att hon överlevde än de slutsatser som hon själv drar.