En julkrubba i sista minuten (eller bara för att den är så vacker)

Ni som har läst mina blogginlägg ett tag kommer kanske ihåg att jag beundrar en pysselpappa i USA väldigt mycket — Joel Henriques.

För några år sedan började han göra ett slags klippark som han kallade Paper Cities.

Sedan gjorde han en julkrubba också!

Och den måste jag ju påminna alla om idag.

Figurerna liknar de figurer som han ritar i andra sammanhang — superstiliserade och, tycker jag, så väldigt vackra.

Det finns en lite större variant och en pytteliten som man kan packa ner i en pastillask. Joel kallar den lilla för ”travel size”!

Är den inte osannolikt fin?

Och visst kan de passa som tillsammanspyssel för många åldrar?

Bilderna har jag lånat från Joels blog, Made by Joel.

Och här är en decembersång som Joels syster Lori Henriques har gjort och en video som de har gjort tillsammans:

 

Varsågod, använd min axel

Fyra av 24 sångare i One Heart Choir. Foto: skärmklipp från Youtube

Något att lyssna på gång på gång under julförberedelserna oavsett om de är hetsiga eller fridfulla: en grupp människor från en lång rad olika länder med tre gemensamma nämnare, nämligen att de har flytt från sina hemländer, att de har hamnat i Storbritannien och att de gärna sjunger!

One Heart Refugee Choir kallar de sig.

Läs mer om deras gemensamma projekt i den här artikeln (på engelska) i The Guardian!

En symaskin och ett nytt liv

Nasira Haqjou, numera symaskinsägare och egenföretagare. Foto: Carla da Costa Bengtsson/SAK

Det nya numret av Svenska Afghanistankommitténs tidning Afghanistan-Nytt låg på min hallmatta häromdagen, och jag blev ännu gladare än vanligt — det händer ju förfärliga saker i Afghanistan hela tiden, men SAK:s arbete innebär också så många möjligheter för människor där, och personporträtten i tidningen är alltid intressanta.

Den här gången log en ung kvinna mot mig från omslaget — Nasira Haqjou. Hon drabbades av polio som treåring och har aldrig kunnat klara sig utan rullstol. Det afghanska samhället fungerar inte alltid så bra för människor med rörelsehinder, och Nasira blev illa behandlad i kvarteret där hon bor och i skolan. Men vid ett besök av en av SAK:s medarbetare berättade om hon sitt liv hittills och om sina drömmar, och några månader senare var hon färdig att bli hon egenföretagare! Hon fick gå en sömmerskeutbildning och har sedan också lärt sig att brodera och att göra hennamålningar. Nu är det hon som är inkomsttagaren i sin familj.

Jag blev så glad över intervjun att jag skrev till Afghanistan-Nytts redaktör, Carla da Costa Bengtsson, och frågade om hon inte kunde lägga ut den på kommitténs webbplats så att jag kunde tipsa fler om den. Hon svarade ja direkt, och nu kan man läsa Nasiras berättelse här! Gör det!

The Voice of Kibera

Boy Dallas, berättarröst och huvudperson i den finska dokumentärfilmen om Kibera. Bild lånad från http://anttialanenfilmdiary.blogspot.se

Kibera i Nairobi i Kenya är ett av världens mest kända slumområden. Massor av biståndsorganisationer har försökt — och försöker — att stötta Kiberas invånare på olika sätt, och landet tar också emot stora biståndsbelopp från många länder och organisationer varje år. Hur kan det fortfarande finnas så många som lever i så stor fattigdom?

Finland är ett av de länder som har engagerat sig för Kibera, och nu har ett finskt reportageteam med Kati Juurus som regissör tillsammans med programledaren för radioprogrammet The Voice of Kibera, Boy Dallas, gjort en  timslång dokumentär om livet i Kibera, om hur det är där nu, om varför biståndet inte fungerar riktigt som det var tänkt och om vad människor där tror krävs för att det ska bli någon förändring. For Kibera är originaltiteln. Den svensktextade versionen har fått titeln Livet i Nairobis slum.

Jag hittade filmen på UR Play, och där går det att se den fram till augusti nästa år. Men gör det direkt!

Minst sagt händig

Många av er känner säkert redan till Campbell, den tasmaniske pojken som har blivit specialist på att sy mjuka djur — men bara för den händelse någon har missat honom: här är han!

Campbell Remess, världsberömd mjukdjursskräddare i Tasmanien. Bild lånad från Huffington Post.

Han är ett av nio syskon, och hans mamma har fått berätta många, många gånger om hur det hela började: Campbell var nio år och hade hört om barn som låg inlagda på sjukhus med allvarliga sjukdomar som skulle ta lång tid att behandla, och han ville ge dem någon present.

”Det förstår du att vi inte har råd med”, berättar hans mamma att hon sa.

”Då gör jag dem själv”, sa Campbell och satte igång.

En om dagen planerade han att göra. 365 på ett år, räknade han ut.

Och det är ungefär det han har gjort.

Filmerna om honom har spridits jorden runt i sociala medier.

Här är den allra första (som förbluffande få verkar ha sett), från när Campbell var nio år och satte igång:

Här har ett reportageteam varit hemma hos Campbell och hans familj och följt med honom när han delar ut sina mjuka djur. En del scener är verkligen iscensatta, men visst är det fantastiskt att höra honom och hans mamma berätta? Reportaget gjordes för ungefär ett år sedan:

Här är ett enminutsreportage där Campbell berättar ensam. Numera är det inte bara barn på sjukhus i Tasmanien som får djuren — en del har skickats långa vägar till andra länder också:

Och här visar Campbell hur han syr en björn som ska auktioneras ut:

Tasmaniens senator presenterar Campbells arbete för sina kolleger:

Projektet (som fortfarande heter Project 365 by Campbell) har vuxit enormt mycket i takt med att fler och fler journalister i olika delar av världen har uppmärksammat Campbell, och det finns många artiklar att läsa utöver alla filmer att titta på (många av dem är förstås mycket lika). Här är projektets egen webbplats.

Lycka till i fortsättningen också, fantastiske Campbell! Hoppas att du får fortsätta att dela med dig och att inspirera andra till att dela med sig!