Idag är det den dag, eller början på den vecka, när människor i massor av länder sätter sig utomhus eller i offentliga miljöer och stickar.
World Wide Knit in Public Day kallas det.
Världens mest omfattande stickcafé, utan tvekan.
Här kan man läsa om det.
Och här kan man se var och när träffarna här i Sverige äger rum.
Sticka i ensamhet är inte illa. Låt oss säga att det är silver. Sticka tillsammans är guld. Det blir nästan ett ordspråk.
Jag passar på att visa ett par av de senaste teststickningskoftorna som inspiration.
Mie har provat Elin och stickat den med lite grövre garn, ett lingarn. Just den här koftan ska få åka till Gambia via AFFC i Falun inom kort.
Mies garnval fick Maria och mig att komma ihåg något som vi inte har ”pratat” om i beskrivningarna:
Eftersom de är en blandning av maskantal och centimeter kan man, om man använder grövre eller tunnare garn, anpassa centimetrarna lite grann så att proportionerna fortfarande stämmer. I boken finns också Elins modell Kristbergskoftan med, och i den beskrivningen skriver Elin att man kan räkna med att ”kroppen” på koftan, alltså från nederkanten upp till axeln, är en kvadrat. Det är ju en enkel teori att förhålla sig till.
Fast sedan gör man förstås alldeles som man vill i alla fall — det är ju en av poängerna med enkla modeller: att de är enkla att variera och anpassa och göra personliga också.
Tack alla våra teststickare!
Och gå nu ut i solen och hitta vänner att sticka med!
Jag har mitt eget WWKIPD varenda dag. Jag stickar ju på väg till och ifrån jobbet när jag sitter på bussen. Alla andra är strängt upptagna med sina mobiler och jag knölar på med min stickning. I början tittade folk lite på mig men nu är dom vana.
De flesta mössor jag skickat iväg som fjärrvärme är tillverkade på bussen.
Så att sticka ”ute i det fria” är kanoners.
Svar till Bibbi:
Jag brukar också sticka på bussen! Många Treochenhalvtimmesvästar och en hel del experiment (just nu en sorts dubbelknäppt tröja) har det blivit ombord på stadsbussarna i Malmö.