Igår för sjuttio år sedan, den 18 maj 1944, la S/S Drottningholm ut från Göteborgs hamn med min mormor och morfar ombord.
Min morfar skrev i sin dagbok:
När vi nu är på resa är det så många tankar som vill fram, att det är svårt att finna ord för allt. Men om något utav det Judith och jag nu upplever och tänker och känner skall bli bevarat från glömskan, så måste vi nog skriva dagbok. Av det vi ser under resan får vi av hänsyn till krigförande makter inte berätta något i brev eller dagböcker, vilket skulle kunna betraktas som skadliga upplysningar. Skadan är kanske inte så stor hittills, ty det är nästan väl lugnt och fredligt på havet.
Och om avresan:
Det är ännu ofattbart för oss, att en så stor hop av vänner hade kunnat uppbådas till avskedet i Göteborg. Det var stort att få trycka så många kära händer före avresan.
Radioutropet om att missionärerna skulle bege sig till Göteborg hade fått en viss effekt på det viset också!
Av min morbror Rune fick jag häromdagen reda på vilken väg de reste: Färöarna–Island–Nordamerikas östkust (vid ett tillfälle befann de sig två dagsresor från New York)– Brasiliens kust–Sydafrika.
Detta var den rutt som båda de krigförande sidorna hade accepterat, och det var inte fråga om att stiga iland någoonstans — det var enbart för att inte hamna mitt i kriget som S/S Drottningholm skulle röra sig just så. Min morbror Gunnar berättar:
Kaptenen hade fått sjökort med den hemliga passagen genom minspärren, namnet Drottningholm stod med stora bokstäver på den strålkastarupplysta vita fartygssidan, och många ubåtskaptener studerade framfarten med fingret på torpedavtryckaren och undrade om detta var skeppet de fått informationer om och order att släppa förbi.
S/S Drottningholm gick i konvoj med ytterligare två fartyg. Annars var det, som min morfar skriver, oftast ganska händelselöst där hon tog sig fram. Vid ett tillfälle såg han ungefär åttio andra fartyg, och i efterhand förstod han att det var en liten del av förberedelserna för landstigningen i Normandie han hade sett.
Mer senare!
Tänk. Vilket äventyr att ta sig dit mitt i ett krig! Och detta var ju ”bara början”… Tack för att vi får läsa detta. Vi behöver perspektiv!