Det är så roligt att Pyttipannasjalen blir en del av femte etappen i Sticka & skicka!
Den är vacker, otroligt många har redan stickat den, den är både glamorös och varm, och jag föreställer mig att den som får en Pyttipannasjal känner sig varm både om nacken och i hjärtat.
Men så är det lite extra roligt att det är Maria som har gjort den — och nu tänkte jag berätta varför.
Jag hade ju sett den lite här och var, och så kom jag till Vadstena för att berätta om Pilgrimslivet på pilgrimsdagarna där för ett par år sedan. Annika, som tog emot alla deltagarna, hade en stickning med sig, en Pyttipannasjal som, om jag minns rätt, hennes dotter hade önskat sig.
”Hon som har gjort modellen är församlingsassisstent!” sa hon.
Nu när vi skulle samarbeta med Soheila Fors och Khatoon för att stötta kvinnor och barn som behöver hjälp att komma in i det svenska samhället, och kanske ta sig ur sammanhang där det förekommer så kallat hedersvåld, tänkte jag att det behövs något som är både praktiskt och extra vackert. Jag letade med hjälp av Annika upp Maria via Svenska kyrkan i Enköping, ringde henne och frågade om vi kunde få använda beskrivningen till sjalen i Sticka & skicka. Det innebär att den publiceras både i Hemmets Journal (den här veckan) och på Hemmets Journals webplats.
”Ja, det här är något som jag jättegärna vill stötta!” sa hon direkt.
Så hur kom det sig att en församlingsassistent i Enköping har blivit upphovskvinna till ett av de senaste årens absolut populäraste svenska stickmönster?
(Ja, det finns inget sätt att plocka fram en alldeles entydig statistik, men den som spanar på Online Stickcafé på Facebook under några veckor kommer att förstå vad jag menar.)
”Jo”, berättar Maria, ”det är så att jag ofta åker på läger i mitt arbete, och jag ville ha något att sticka med mig på bussen, men jag ville kunna ta vilket garn som helst som jag hade hemma och inte behöva planera så mycket.”
Hon bestämde sig för att sticka med stickor som var två nummer grövre än vad garnbanderollen angav — för att få en skir och lite fluffig struktur. Hon valde en uddkant som redan fanns på många håll och gjorde om den lite grann.
”Jag ville ha en sjal som jag kunde sticka utan att behöva en beskrivning”, säger hon. ”Du vet, paniken när man ska iväg på något och inte har någon stickning på gång. Jag stickade ihop sådant som jag redan kunde, alltså lärt mig när jag stickat andra sjalar. Jag hade aldrig för avsikt att skapa en beskrivning, jag bara stickade efter det som fanns i mitt huvud.”
Så Pyttipanna heter den alltså eftersom den är en blandning av element som Maria ”hade kvar” i huvudet från tidigare stickningar.
Sjalarna blev uppmärksammade och populära, och började hon skissa på en beskrivning, och så kom bloggen Garnomera till.
”Det var mina döttrar som övertalade mig att starta den”, säger hon, ”och det var mycket för Pyttipannasjalens skull som jag gjorde det. Det var lite kul att kunna dela med sig.”
När beskrivningen väl var publicerad hände något som Maria inte alls hade kunnat förutse. Det går inte riktigt att spåra det heller, men Online Stickcafé på Facebook har varit en av de ”platser” där Pyttipannafebern har smittat många. När jag och Joakim på Hemmets Journal hade pratat om den första gången och lagt på luren fick jag nästan direkt ett meddelande. ”Vet du att när man skriver pyttipanna i Google kommer pyttipannasjalen upp som förslag före pyttipannarecept?” skrev han. Jag vet inte om det alltid är så, men det säger något om hur många som letar efter den. Och ganska många kallar den helt enkelt för ”pytt” numera och litar på att alla andra vet vad de menar. Det finns flera varianter, till exempel ett trick som gör att man kan sticka den som en trekant istället för som en halvcirkel.
Maria har gjort en rad sjalmönster efter Pyttipannasjalen: Lilla Kråkan, Sillsallad och Maskrossjalen, till exempel. Men det är fortfarande Pyttipanna som är den mest populära.
”Jag blir rörd till tårar när jag ser hur folk stickar den och pratar med varandra om den”, säger Maria. ”Det här hade jag aldrig trott!”