Igår för 70 år sedan var min morfar på Sigtuna folkhögskola för att auskultera.
Han var präst i Nässjö, och min mormor, som var lärarinna, var kvar där.
De hade blivit antagna — eller vad terminologin kallade det på den tiden — som missionärer och förberett sig ganska länge, men kriget gjorde att det var svårt att resa iväg. Först hade de trott att de skulle till Kina, efter ett tag hade det blivit Afrika, men de var fortfarande kvar i Sverige.
Min morfar gick in på Sigtunastiftelsens gästhem där han skulle bo.
”Vad gör pastorn här?” sa kvinnan som arbetade där. ”Jag har hört på radio att pastorn ska åka till Afrika!”
Min morfar stängde sina väskor igen och reste till Uppsala. När han hade fått reda på lite mer nästa dag skickade han det här telegrammet till min mormor och tog första bästa tåg till Göteborg. Därifrån skulle S/S Drottningholm avgå nästa dag.
Han visste inte om min mormor hade fått det, men han hoppades att han skulle hitta henne där.
Min mormor hade det mesta packat hemma i Nässjö och tog med sig allt hon kunde klara ensam.
Hennes mamma, Lydia i Borås, hade hört samma radioefterlysning som damen i Sigtuna. Hon tog också tåget till Göteborg och lyckades hitta min mormor på perrongen så att de kunde ta farväl.
Några dagar senare beskrev min morfar det såhär:
Om det nu är lugnt och sensationsfritt, så var vår avresa från Sverige en enda nervfrestande sensation. Allt kom ju så oerhört hastigt. När jag den 16 maj kom till Sigtuna för att tillsammans med Sven Näsmark och Sverker Ågren auskultera på Stiftelsens folkhögskola, fick jag där reda på, att man hade planer på att ordna vår utresa med Drottningholm. Jag ringde till missionsdirektor Bäfverfeldt, fick order att komma till Uppsala, tog omedelbart en taxibil till Märsta. Judith fick reda på planerna på e.m. samma dag och började genast packa. På f.m. den 17 var ingenting klart. Jag var tillsammans med ekonomisekr Johansson nere i Stockholm mellan 12 och 3 den dagen, och då ordnades allt. Beskedet från Berlin hade icke kommit, när vi lämnade Stockholm.
De som var i Uppsala fick order att starta, jag telegraferade till Judith att resa till Göteborg. Somliga var svåra att nå. För Sven Näsmark med familj måste man ordna med taxibilar, som körde i avlösning från ort till ort, för att de skulle hinna med ett extratåg, som insattes för deras räkning. Åt en var ett arméplan beställt, men det kunde inte lyfta på grund av dimma. Men Sverker Ågren, ty det måste vara han, kom med i alla fall. Enligt hans egen utsago är ”5 minuter i tolv” kännetecknande för hans liv.
Damen på gästhemmet fick syn på min morfar. Min mormor fick telegrammet. Hennes mamma hittade henne.
Det tänker jag på just idag.
Vilket mirakel!! Gudasänd dam och fantastiska led hela vägen. Tack Gud för att du tar hand om dina barn och ser till att de kommer dit de ska!
DET ska jag tänka på idag! 🙂
Tack för uppmuntran Anna!
Vilken fantastisk berättelse! Och sen finns det de som tror att allt är en slump!! Nog tror jag att det finns NÅGON däruppe som Håller sin hand över oss.